Carl Jung, den schweiziske psykiatern som en gång var Freuds närmaste lärjunge innan de två gick skilda vägar, byggde en stor del av sitt livsverk kring tanken att varje människa bär två inre krafter inom sig, oavsett kön. Han kallade dem anima och animus. Anima är den mottagande, kännande, relationsbyggande kraften, den som lyssnar, känner in, håller rum för det som är svårt utan att genast behöva lösa det. Animus är den drivande, strukturerande, gränssättande kraften, den som fattar beslut, sätter ramar, agerar snabbt när något kräver handling. Jung menade att ett helt, friskt psyke behöver båda i samspel. Problemet uppstår inte för att en av krafterna finns, utan när den ena får breda ut sig på bekostnad av den andra, eller när en människa tvingas leva mest i den kraft som inte är hennes naturliga hemvist.
Jag har burit de här begreppen med mig länge, i mitt tänkande, i mitt skrivande, i hur jag försöker förstå både människor och system. Och ju mer tid jag tillbringar i vården, desto mer slår det mig att hela yrket, kanske mer än de flesta andra, är byggt kring precis den spänningen mellan de två krafterna, fast ingen brukar kalla det så.
Själva omsorgen, kärnan i varför de flesta en gång sökte sig till vården, är till sin kärna anima. Att sitta kvar hos någon som är rädd. Att lyssna färdigt utan att avbryta. Att känna in ett rum, en människa, en stämning, utan att först behöva förstå den intellektuellt. Det är den kraften som får en patient att känna sig sedd, den som gör att en hand som håller en annan hand faktiskt förmedlar något ord aldrig skulle kunna. De flesta som väljer att vårda gör det för att den kraften redan bor starkt i dem, en förmåga att känna med, att vilja lindra, att sätta någon annans behov före sitt eget för en stund.
Men allt runt själva omsorgen, allt som gör att omsorgen faktiskt kan utföras inom ett fungerande system, kräver något helt annat. Att prioritera mellan tio patienter på ett pass är animus. Att fatta ett snabbt beslut när någon försämras är animus. Att sätta en gräns mot en anhörig som kräver mer än vad som är möjligt att ge just då är animus. Att dokumentera exakt, följa protokoll, hålla tider, leda ett team genom en kris, allt det är animus, strukturerande, gränssättande, handlingskraftigt. Vården skulle kollapsa utan endera kraften. Men de flesta som en gång valde yrket valde det för anima-delen, och tvingas ändå leva i båda, om och om igen, ofta flera gånger inom loppet av en enda timme.
Tänk dig ett pass där du precis suttit hos en döende patient, hållit en hand, låtit tystnaden få finnas, varit fullständigt närvarande i det känslomässiga rummet. Och två minuter senare måste du springa till ett larm, fatta ett snabbt beslut om vem som får hjälp först, tala tydligt och auktoritativt till en kollega, hålla ett helt annat register i rösten och i kroppen. Sedan tillbaka igen, till nästa patient som bara behöver bli lyssnad på. Den växlingen är inte liten. Den är en fullständig omställning av vilken inre kraft som styr, om och om igen, utan att någon på riktigt uppmärksammar hur krävande just den växlingen är i sig, utöver allt det medicinska och praktiska den också innehåller.
Jag tror att en stor del av den utmattning som präglar vården, hos nästan var och en som arbetar nära patienter, kommer just därifrån. Det handlar om den ständiga, krävande rörelsen mellan de två krafterna. En människa som får leva mestadels i sin naturliga kraft mår ofta bra även under hög belastning. Men en människa som ständigt tvingas slita sig ur en kraft och kasta sig in i den andra, utan träning, utan stöd, utan erkännande av att det ens sker, bränner ut sig på ett annat sätt än den som bara arbetar hårt inom en och samma kraft.
Här tror jag också att kön spelar en roll värd att lyfta särskilt. Många av de kvinnor som söker sig till vården gör det just för att de bär anima starkt, ett djupt kvinnligt kodat vårdande som känns som hem redan innan de klivit in på en avdelning. Ju starkare den kraften redan är, desto längre blir resan varje gång systemet kräver att de kliver över till animus, det snabba beslutet, den skarpa prioriteringen, den tydliga gränsen. Slitningen blir inte bara en fråga om att växla mellan två krafter, utan om att växla mellan en kraft som känns som ens sanna jag och en kraft som känns påtvingad utifrån, gång på gång, dag efter dag. Jag undrar om just den här specifika slitningen, mellan ett starkt, valt anima och ett nödvändigt men främmande animus, är en del av det vi ser som utmattningssyndrom hos så många kvinnor i vården. Inte utmattning av att vårda, utan av att aldrig få vila i den kraft man en gång valde yrket för.
Männen som arbetar i vården bär ofta en snarlik anima-styrka, en genuin vilja att lyssna, känna in, sitta kvar i det svåra, annars hade de knappast valt yrket, lönen och statusen har historiskt sällan varit skälet. Men jag tror de bär en extra dimension av slitningen, en kvinnorna inte behöver hantera på samma sätt. En kvinna stark i sin anima möts av ett samhälle som redan förväntar sig det av henne, i linje med hennes könsroll, även om yrkets krav på animus sedan sliter i henne. En man stark i sin anima möts ofta av motsatt förväntan utifrån, ett samhälle som fortfarande, medvetet eller ej, kopplar manlighet till animus, till styrka, distans, handlingskraft, snarare än till mjukhet och närvaro. Han bär alltså inte bara slitningen mellan vårdandets anima och systemets animus.
Han bär också en yttre slitning mellan vem han faktiskt är i grunden och vem omvärlden förväntar sig att en man ska vara, redan innan han satt sin fot på avdelningen. Det kan förklara den särskilda sorts osynlighet eller ensamhet en del män i vården beskriver, inte för att de vantrivs med själva vårdandet, utan för att de sällan får språk eller bekräftelse för just den sida av sig själva som fick dem att välja yrket. Och när han sedan, precis som sina kvinnliga kollegor, tvingas kliva över till animus för att hantera det akuta, möts han av ett samhälle som applåderar just den delen som redan väntat sig av honom, medan anima, den han egentligen kom dit för, sällan får synas eller uppskattas offentligt.
Det förklarar också varför så många beskriver just vården som svårare än vad arbetsbelastningen i sig borde motivera. Det handlar sällan bara om antalet patienter eller längden på passet. Det handlar om att varje pass kräver en inre rörlighet, en förmåga att vara både fullständigt mottagande och fullständigt handlingskraftig, ofta med bara sekunder emellan, i en och samma kropp, med samma nervsystem som ska bära båda.
Vården är därför en ovanligt komplex arena för just den balans Jung en gång beskrev. Den kräver anima för att existera med mening, och animus för att existera i praktiken, och den som arbetar där bär hela den mänskliga spänningen mellan de två krafterna, sällan given tid, verktyg eller ens språk för att förstå vad som egentligen tär, oavsett om den som bär den är kvinna eller man.
Det första steget är kanske bara att sätta ord på det, att den som känner sig sliten ska kunna förstå varför. Det handlar om att dagligen bära två av de mest grundläggande mänskliga krafterna samtidigt, i en verksamhet sällan byggd för att stötta just den balansgången.