Essä nr 10 – Pengafällan
Pengar är ett av de områden där vi människor kanske allra tydligast har satt oss själva i en fälla, och det intressanta är att vi till största delen har gjort det omedvetet, genom att kollektivt gå med på att behandla pengar på ett visst sätt utan att egentligen ifrågasätta reglerna. Pengar är i grunden bara ett medel, ett verktyg, ett system skapat för att underlätta utbyte. Ändå ger vi det ett oproportionerligt stort värde, mycket större än vad det egentligen har i sig självt, och i samma stund vi gör det börjar pengar också påverka hur vi tänker, känner och lever.
Jag säger det här både som människa och som magister i ekonomi, eftersom jag har arbetat mycket med pengar i företag, försäljning och investeringar och sett på nära håll vad pengar gör med människor, hur tankar kring dem formar beslut, beteenden och självbild. Jag har dessutom själv levt i perioder med mycket pengar i många miljoner och i perioder med nästan inga alls, så jag har erfarenhet från båda ytterligheterna, och det som blivit tydligt för mig är att pengars faktiska mängd ofta spelar mindre roll än relationen till dem. Ju mer avslappnad, neutral och generös jag har blivit i mitt sätt att förhålla mig till pengar, desto friare har de också börjat röra sig. I dag lever jag med en känsla av tillit och flöde, och från den platsen har jag mer pengar än någonsin, utan att längre jaga eller försöka kontrollera dem. De kommer, ofta oväntat, och i rätt timing, när de behövs.
Ett konkret exempel, från i somras. Jag bestämde mig för att vara ledig i tio veckor. Jag hade ingen aning om varifrån pengarna till det skulle komma, men jag ville ha semester, och jag valde att lita fullt ut på min egen förmåga att attrahera in de medel det som behövdes, i exakt rätt tidpunkt. Först kom tiotusen kronor, sedan fyrtiotusen till, och när det behövdes ytterligare tjugotusen. Jag blir fortfarande lite förbluffad varje gång det händer, trots att det hänt så många gånger nu, under flera års tid, allt från små belopp till miljoner, att jag börjat lita på det som ett mönster snarare än en slump.
Jag har alltid det jag behöver, och det ger en trygghet som är svår att beskriva för den som inte upplevt den, för det enda jag på riktigt behöver lita på är mig själv och min egen frekvens. Det är kanske den yttersta formen av tillit, att lita på sin egen förmåga och sitt eget varande, och släppa all oro för resten. Hela förändringen skedde dessutom inuti mig, inte genom något yttre arbete med pengarna själva, inga nya inkomstkällor jag aktivt sökte upp eller strategier jag lade om. Det var min inställning till pengar som förändrades, och flödet följde efter av sig självt.
Det krävs ett rejält mått av mod att leva så, att inte veta varifrån men ändå inte oroa sig, men jag har alltid haft pengar, alltid, i rätt tid, till det jag faktiskt behövt. Jag berättar det här inte för att skryta, utan för att visa att det går att leva på andra villkor än de vi lärt oss är de enda möjliga, samtidigt som jag är fullt medveten om, och respekterar, hur pengar faktiskt fungerar i världen som ekonomiskt system.
Det vi gör, nästan alla av oss, är att koppla pengar till lycka, frihet och trygghet. Vi tror att om vi bara har pengar blir vi fria, blir lyckliga, och vi skapar en konditionering där pengar blir en förutsättning för att kunna leva, göra och uppleva, pengar för att resa, för att byta jobb, för att känna sig trygg. Det finns förstås ett traditionellt perspektiv där pengar faktiskt är en väg till frihet, de kan skapa utrymme, möjligheter och valfrihet, och det är därför så många strävar efter dem. Men det som ofta förbises är att det sällan är pengarna i sig man längtar efter, utan just den känsla av frihet man tror att pengarna ska ge. Så länge friheten upplevs ligga i pengarna kommer man att fortsätta jaga dem, men när man börjar se att friheten i grunden är ett inre tillstånd förändras relationen. Pengar blir då inte längre nyckeln till frihet, bara något som kan röra sig inom den.
Lycka sitter aldrig i pengar. Det är nästan en klyscha, men den är trots det helt sann, jag har mött många människor med enorma ekonomiska resurser som varit djupt olyckliga. Den dag man kan känna glädje oberoende av pengar är det ofta också då pengar börjar röra sig med större lätthet, för då är de inte längre huvudproblemet. Mer pengar innebär dessutom mer ansvar, fler beslut, mer komplexitet, om relationen till dem inte förändras i takt med summan, och det är därför pengafällan aldrig egentligen handlar om belopp, utan om medvetande.
Här ligger något centralt att förstå, för de regler vi accepterar kring pengar blir också de villkor vi lever efter. Tror vi att pengar är svårt att få, blir det svårt att få. Tror vi att pengar kräver hårt arbete, kräver det hårt arbete. Tror vi att pengar alltid är begränsat, upplever vi begränsning. Det betyder inte att världen objektivt fungerar så, bara att vi lever efter den modell vi själva accepterat, och de flesta vågar varken tänka eller prova något annat, eftersom hela samhället är uppbyggt kring samma föreställning, pensionsspara, var duktig, arbeta hårt, kämpa och slit desto mer kan du förhoppningsvis en dag tjäna.
En av de djupaste illusionerna i det här systemet är kopplingen mellan tid och pengar. Vi har lärt oss att tid är pengar, att man byter timmar mot kronor, och så länge man tror att de två hör ihop på det sättet är man fast i fällan, för tiden i sig är en illusion, ett mänskligt konstruerat sätt att ordna upplevelser i en linje, och pengar är energi, tillgänglig i praktiskt taget obegränsad mängd. Ser man rakt igenom den kopplingen kollapsar hela systemet av brist, tid räcker inte, pengar räcker inte, jag måste jobba mer för att få mer. Men så länge man till hundra procent tror på tid, sparande och knapphet, är det också den verkligheten man lever i och får bära konsekvenserna av. Inget av det här är rätt eller fel i sig, men man behöver förstå att det man tror på fullt ut är den verklighet man samtidigt manifesterar.
Pengar är i grunden energi i rörelse, inte annorlunda än andra former av energi vi redan accepterar utan att tänka på det, elektricitet, värme, ljus. Ingen blir förvånad över att elektricitet måste flöda genom en ledning för att göra nytta, eller att vatten måste röra sig genom ett rör för att inte bli stillastående och grumligt. Stannar energin upp stagnerar den, oavsett vilken form den tar. Pengar fungerar på exakt samma sätt, de är inte ett ting man äger och låser in, utan en rörelse man antingen är en del av eller stänger ute. När vi talar om pengar som energi menar vi alltså inget mystiskt, bara att samma grundläggande princip gäller för dem som för allt annat flödande i universum, det som hålls fast för hårt tappar sin kraft, det som får röra sig fritt förblir levande. Ett konto fyllt med pengar som aldrig rör sig är, energimässigt, lika stillastående som ett vattendrag som stängts av med en damm, tekniskt sett finns vattnet kvar, men det har slutat vara en flod.
Här finns också en fysikalisk grundtanke värd att låna, att energi varken kan skapas eller förintas, bara omvandlas från en form till en annan. Om pengar verkligen är energi i den bemärkelsen, finns de inte i en fast, begränsad mängd som sakta tar slut ju fler som tar för sig, utan i en ständigt pågående omvandling, från en hand till en annan, från en form till en annan, utan botten. Bristen vi upplever är sällan en brist i systemet i stort. Den är en brist i flödet, i hur fritt energin tillåts röra sig genom just den plats vi själva befinner oss på. Ur det perspektivet finns det, åtminstone i teorin, en oändlig mängd pengar i omlopp i världen. Frågan är aldrig om det finns tillräckligt. Frågan är om vi själva står i vägen för det som redan flödar.
En av de starkaste föreställningarna är att man måste göra något för att få pengar, att de alltid måste bytas mot arbete, tid eller prestation. Systemet är uppbyggt så, men det är inte den enda möjliga verkligheten, bara den modell de flesta tror på. Det finns människor som får pengar genom gåvor, investeringar, arv, samarbeten, idéer eller helt andra vägar än traditionellt arbete, och är man fast övertygad om att pengar bara kan komma genom en viss kanal låser man sig själv till just den kanalen. Föreställningar styr helt enkelt mottagligheten. Ju tyngre och mer laddat pengar blir, desto mer friktion uppstår, ju lättare relation, desto lättare rör de sig.
Många lever ett helt liv i något som liknar ett hamsterhjul snarare än en jakt efter en morot, springer och springer på samma fläck, gör av med enorm energi utan att någonsin komma längre, bara alltmer utmattade av rörelsen i sig. Det är inte ens att målet flyttar sig undan, som i vill-ha-fällans bild av moroten. Det är att det aldrig funnits något mål att springa mot alls, bara ett hjul som håller en sysselsatt.
Mycket av det här sitter i värdighet. Vad är jag värd? Hur mycket får jag ta betalt? Jag har många vänner som har oerhört svårt att ta betalt för sitt arbete, av ren rädsla för att den som ska betala ska tycka att det är dyrt. Det fascinerande, om man stannar upp och tittar på det, är att man sätter krokben för sig själv redan innan man ens försökt, för mottagaren kommer med största sannolikhet faktiskt uppleva det som dyrt, om det är den osäkra, ursäktande energin man sänder ut när man sätter sitt pris. Många ser inte sig själva som värda mycket pengar, och då spelar det nästan ingen roll vad de gör på utsidan, för den inre upplevelsen sätter ett tak, en barriär de själva byggt, ofta helt omedvetet, kring vad de tillåter sig att ta emot.
Det pekar mot något större än blyghet inför att sätta pris. Det vi faktiskt får betalt, det vi tar emot i livet överhuvudtaget, styrs sällan av vad vi gör i sig, av arbetets omfattning, svårighetsgrad eller tidsåtgång, lika mycket som av det energifält vi själva bär med oss in i utbytet. Två människor kan utföra identiskt arbete, och den ena får tio gånger så mycket betalt som den andra, inte för att arbetet skiljer sig åt, utan för att frekvensen gör det. Det är precis så systemet redan fungerar, oavsett om vi ser det eller inte, men de flesta av oss lever helt omedvetna om den mekanismen, och fortsätter därför att tro att lösningen ligger i att arbeta hårdare, leverera mer, bevisa sig ytterligare, i stället för att förändra det fält de själva sänder ut. Ju mer medveten man blir om att det förhåller sig så, desto mer kan man också börja leva därefter, medvetet, i stället för att fortsätta vara fast i det gamla systemets logik, att mer slit automatiskt ger mer betalt. Det är den insikten som på riktigt öppnar dörren ut ur pengafällan, inte en teknik för att sätta bättre priser, utan en helt annan grund att stå på när man möter varje utbyte överhuvudtaget.
Det finns en paradox många känner igen utan att alltid sätta ord på den, att pengar ofta börjar röra sig annorlunda först när man slutar jaga dem på samma sätt. När behovet av att säkra eller bli trygg genom pengar inte längre ligger och driver under ytan uppstår ett annat utrymme, inte för att man slutar använda pengar eller förhålla sig till ekonomi, utan för att själva den laddade, nästan desperata rörelsen mot pengar släpper sitt grepp. Man står inte längre i vägen på samma sätt, är inte lika kontraherad, inte lika styrd av rädsla eller kontroll, och då kan pengar börja röra sig mer fritt.
Det här missförstås ofta som att man inte ska vilja ha pengar. Det handlar inte om det, utan om att inte vara bunden till dem, inte beroende av dem för sin känsla av trygghet eller värde.
En inre skillnad, men en som gör en stor yttre skillnad.
Den japanske författaren Ken Honda har skrivit mycket klokt om just det här, om pengar sett genom en zenlik lins. Han talar om happy money och använder ordet arigato money, pengar man tackar för, varje gång de kommer in och varje gång de går ut. Tanken är enkel men kraftfull, tackar man pengarna när de lämnar en, för resan de fått göra genom ens liv, laddar man dem med något helt annat än den ångest, det hårda arbete och den brist de flesta av oss annars kopplar dem till. Honda har arbetat med människor på alla nivåer av förmögenhet, och en av hans mest slående observationer är att mängden pengar aldrig spelar någon roll för hur fritt de rör sig, en miljardär kan bära precis lika mycket brist som någon utan en krona.
Jag känner själv en miljardär som varje gång börsen går ner börjar äta ärtsoppa, för att han i det ögonblicket känner sig fattig, oavsett hur mycket han faktiskt har kvar. Jag har också hört om en annan förmögen man som kände sig fullständigt rik, ända tills hans privatplan råkade stå parkerat bredvid ett ännu större, och han plötsligt kände sig fattig i jämförelsen. Det säger något viktigt, att rikedom och fattigdom sällan är en fråga om siffror, utan om vilken berättelse man för tillfället väljer att jämföra sig mot.
Allt det här väcker en fråga som är svårare att svara på än den låter, vad är egentligen rikedom? Är det att vara frisk? Att ha tid? Att vara glad? Att bära ett lugnt nervsystem, en kropp i ro? Ju mer man förstår att pengar i grunden är energi, desto svårare blir det att hålla fast vid tanken att rikedom bara skulle vara en summa på ett konto, för hälsa, tid, glädje och lugn är också energi, bara i andra former. Vi håller sakta på att omdefiniera vad rikedom betyder, i takt med att fler förstår att det handlar om samma underliggande valuta, oavsett vilken skepnad den råkar bära för stunden. Det här hänger också nära ihop med det som senare i den här boken kallas manifestationsfällan, för det vi till slut manifesterar i livet är sällan det vi tänker eller ens gör, utan den vi faktiskt är.
Min egen uppväxt gav mig något annat. Min pappa använde alltid de pengar vi hade till sådant som resor, även när det inte fanns mycket, och vi växte upp med en känsla av att vara rika trots att vi objektivt sett inte hade så mycket. Jag har försökt föra samma sak vidare till mina egna barn. En kväll med kanelknäckebröd i sängen framför Jönssonligan blev lyx i deras ögon, inte för att det kostade något, utan för att vi valde att göra det till lyx, i attityd snarare än i pris. Mindsetet är i grunden allt. Den man känner att man är avgör vilken frekvens man lever i, och den frekvensen avgör hur lätt pengar tillåts flöda, och hur roligt det känns när de gör det.
Det förklarar också ett fenomen många hört talas om men sällan förstår, att människor som vinner stora belopp på lotto ofta blir av med pengarna nästan lika snabbt som de fick dem. Det handlar sällan om dålig ekonomisk planering. Det handlar om att deras energifält kring pengar är för stökigt för att hålla i dem, ett mindset inte av överflöd utan av rädsla, rädsla för att förlora det man just fått, rädsla för att det inte ska räcka, och den rädslan blir självuppfyllande.
Det för mig till en fråga jag tycker är viktigare än nästan någon annan i det här kapitlet. Vem är du utan pengar? Vem är du med pengar? Jag minns tydligt att jag kände mig som rikast och friast av allt just när jag inte hade några pengar alls, när mina bolag gick i konkurs. Därför jag har ingen identitet i pengar, jag är rik oavsett vad yttre omständigheter säger. Just då kändes det också som att alla vägar stod öppna, att jag kunde göra vad som helst, och det var i det tillståndet flödet faktiskt öppnades och pengarna började komma tillbaka till mig. Jag brukar ibland tänka på mig själv som pojken med guldbyxorna, pengar hittar liksom alltid vägen till mig, till slut. Det har funnits en period i mitt liv då det var precis tvärtom, då jag kände att det aldrig fanns pengar, och det var just den känslan av brist jag också attraherade, tills jag till slut förlorade allt. Skillnaden handlade aldrig om siffrorna. Den handlade om identifikation. I dag identifierar jag mig inte med att vara rik, i betydelsen en egenskap jag har. Jag är rik, för jag är ett med allt som finns. Det kan låta som hybris skrivet rakt ut, men känslan bakom det är helt neutral, mer ett konstaterande än ett anspråk.
Pengar rör sig nästan alltid i språket av dualitet, rik eller fattig, ha eller sakna, precis som så mycket annat i den här boken gör. Kanske är rik och fattig ändå poler vi är här för att uppleva, för att till slut integrera snarare än att välja bort den ena för den andra. Men att vara rik och att ha pengar är inte samma sak, lika lite som att vara fattig och sakna pengar är det. Man kan bära en känsla av rikedom mitt i det som ser ut som brist utifrån, och man kan bära en känsla av fattigdom mitt i det som ser ut som överflöd. Skillnaden sitter aldrig i kontoutdraget. Den sitter i känslan och i identiteten man bär med sig in i varje belopp, stort som litet.
Penganeutralitet är kanske det bästa ordet för det hela handlar om. Ju mer neutral man blir inför pengar, varken jagande dem eller skjutande bort dem, desto lättare flyter de. Pengar mår bäst av att behandlas som vatten, fritt flödande, aldrig som något att stänga in eller hålla fast.
Det finns också en modern variant av samma fälla, som ofta gömmer sig bakom något som ser mer medvetet ut, idén om att man ska manifestera in pengar genom tekniker, tänka rätt tankar, visualisera, känna på ett visst sätt. Det är inte fel att vår inre hållning påverkar vad vi möter, det gör den, men det som ofta händer är att själva drivkraften bakom försöket fortfarande är brist. Man försöker manifestera pengar för att man känner att man saknar dem, och då är man kvar i samma rörelse, bara i en mer subtil form av kontroll, där man försöker styra verkligheten genom metoder i stället för att förändra sin relation till den. Så länge den underliggande känslan är att något saknas fortsätter också upplevelsen av saknad, för verkligt flöde uppstår inte ur teknik, utan ur tillstånd.
Samtidigt finns det ett annat uttryck av samma fälla, som kan se ut som motsatsen men kommer från samma plats, när människor nästan gör en identitet av att inte vilja ha pengar, av att vara bättre för att de inte tar betalt eller jobbar gratis. Det kan se ut som generositet eller frihet, men ofta finns där i stället en svårighet att ta emot, en känsla av att man innerst inne inte är värd att ta emot pengar, som tar sig uttryck i att man undviker dem helt eller rättfärdigar det genom att göra det till en moralisk hållning, att det är finare att inte ta betalt. Men även det är en form av bindning. Det är fortfarande pengar som styr, fast från andra hållet.
To be truly free in relation to money, one needs to be able to both give and receive, without any emotional charge attached, without making it about identity or morality. Many preconceptions need to be shed to reach this point, because the connection between toil and money runs deep in most of us through culture, upbringing, and societal structures. But when one understands that one doesn't need to do anything to be worthy of money, that worth isn't about achievement but simply about being, something fundamental changes.
Then, the same existential fear that money will run out no longer exists, much like air cannot run out. This doesn't mean ignoring practical realities, only that the deeper fear releases, and one can live with peace and trust both when money comes and when it goes. Very few people live completely without fear about money today. Fear creates tunnel vision, like mental curtains being pulled down, and decisions are often more limited by it.
None of this means that one cannot earn money, work for a salary, or invest in the stock market; quite the opposite.
The stock market is in many ways a textbook example of how money and emotions intertwine. It attracts many of the most money-interested people, and is at the same time one of the most emotionally driven arenas that exist, fundamentally often fear-driven rather than analytically driven, even though it likes to dress itself in numbers and rational models. The masses follow the current, sell in panic when everyone else sells, buy in euphoria when everyone else buys, and precisely this herd movement is in itself a form of collective fear in motion. In the new frequency, it is still perfectly fine to be active on the stock market, but without being caught up in that fear or the trends that control the masses. Instead, one learns to trust one's intuition in a different way, letting it lead, or at least go hand in hand with analysis, instead of letting analysis alone dictate, and investing from there, from a calmer, more grounded state than what makes most people rush in and out of the market in tune with the headlines.
The difference lies in what drives the action. In the old system, many do what they do because they should, must, or have to, often in jobs that give little joy, and the heavy energy of that compulsion stagnates the money flow as surely as everything else that is held on to too tightly. In a new way of living, the same actions are instead performed out of passion rather than duty. The more people who dare to trust what they actually enjoy doing, the more they also tend to earn and receive, because then they are in alignment with their own inner direction instead of working against it. There has long been an unspoken taboo around this, the idea that one cannot be serious and at the same time do what one loves, but it is precisely this notion that many are now leaving behind, in favor of allowing what one is actually good at and enjoys to flourish, and discovering that others want to partake in it. If you are skilled at cutting hair and love it, people will appreciate it and want to come back. The entire economy is slowly moving in that direction, towards more bartering, more voluntary payment. Today, most people want as much as possible for as little as possible, a low energy that lies behind much of our economic thinking. In a higher frequency, one instead pays happily and generously, not out of duty but because one understands that generosity gives more back, while stinginess, just like with everything else, tends to get stinginess back. Someone will surely object that many artists work out of pure passion and yet live in poverty. But that is rarely about the artistry itself, but about the frequency the person carries into it, and if the inside changes, the outside will sooner or later follow.
When the contact with money becomes pure, without fear, status or ego attached to it, how it is used also changes, less towards personal consumption, more towards movement, to help, support, create and redistribute where needed. This is an area with enormous potential, both individually and collectively. When more people change their relationship to money, how money moves in the world changes, spreading out instead of accumulating with a few, because those who don't need to hoard, because they know there is always more, can also share generously. The more people who understand money in this way, the more contribute to such a change.
At the same time, it's not possible to enter this with an selfish agenda remaining. If money is still about status, identity, or being better than others, the trap remains. The status must go. The prestige must go. When that happens, money becomes as natural as breathing a breath or drinking water, not something mysterious or charged, just a part of life that moves.
This is, as you probably already know, a subject large enough to fill an entire book, and this essay is never intended to provide all the answers, only to open a door to a different way of looking at money. What is your own attitude towards them? That is perhaps the only question that truly needs to be asked, for the answer to it determines more of your financial situation than almost any external condition does. Money ceases to be something one chases, protects, or defines oneself through, no longer a problem to be solved but something that moves, just as so much else in life moves. Perhaps it is only there, when nothing more needs to be proven and nothing more needs to be held on to, that one can actually encounter money without fear, and discover that abundance has never been absent.