Nr 12 - Identitetsfällan

IDENTITETSFÄLLAN – ESSÄ NR 12 

Ljudfil med denna essä kommer snart.

Vem är du?

Det är en fråga som följer oss genom livet, och kanske också en av få frågor som blir mer komplex ju äldre vi blir. De flesta svarar snabbt. Jag är X (ett namn). Jag är lärare. Jag är entreprenör. Jag är mamma. Jag är svensk. Jag är kvinna. Jag är pensionär. Svaren kommer nästan automatiskt, som om de redan är förberedda och väntar, men om man pausar för en stund blir det ganska tydligt att svaren egentligen inte beskriver vem personen är, utan snarare vilka roller hon spelar, vilka sammanhang hon rör sig i, eller vilka etiketter hon lärt sig att identifiera sig med.

Redan tidigt i livet lär vi oss att världen fungerar genom kategorisering. Allt får ett namn. Allt sorteras. Allt delas in i grupper, begrepp och definitioner. På många sätt är detta både naturligt och nödvändigt. Utan språk och dess etiketter skulle det vara svårt att orientera oss i livet. Vi behöver veta vem som är läkare på sjukhuset, vem som undervisar i klassrummet och vem som kör bussen vi ska kliva på. Roller, titlar och identiteter hjälper oss att skapa ordning i världen och gör det möjligt att navigera i mänsklig interaktion.

Problemet börjar när vi börjar tro att etiketterna är den vi är.

Carl Jung beskrev dessa sociala roller genom begreppet persona, de masker vi bär för att fungera i världen. Begreppet missförstås ofta som något negativt, men Jung menade aldrig att masken i sig var problemet, tvärtom fyller den en viktig funktion. Vi behöver olika masker i olika sammanhang. Masken vi bär på jobbet är inte densamma som vi bär med våra barn eller närmaste vänner. Svårigheten börjar när vi glömmer att det är en mask och börjar tro att masken är vårt ansikte.

Ju mindre medvetna vi är om de roller vi spelar, desto större är risken att vi förväxlar dem med oss själva, och ofta är det först när livet plötsligt tar en identitet ifrån oss som vi upptäcker hur starkt grepp den har haft om oss. En person som arbetat hela livet går i pension och känner sig plötsligt vilsen. En entreprenör säljer ett företag och upplever en tomhet som inte går att förklara med pengar eller praktiska omständigheter. Barnen flyttar hemifrån och den som i många år starkt identifierat sig som mamma eller pappa ställs inför en fråga som legat gömd under ytan hela tiden.

Vem är jag nu?

Det som skakar oss är sällan att rollen försvinner. Det som skakar oss är upptäckten att vi trodde att rollen var den vi var.

Samma mekanism syns överallt omkring oss. Människor identifierar sig inte bara med yrken och familjeroller, utan också med nationalitet, politiska övertygelser, religion, diagnoser, framgångar, misslyckanden och livsberättelser. Vi identifierar oss med vårt förflutna, våra erfarenheter och våra prestationer. Ibland identifierar vi oss till och med med vad andra människor har sagt om oss.

Kanske sa en lärare en gång att du var blyg. Kanske beskrev en förälder dig som känslig. Kanske fick du höra att du var ambitiös, besvärlig, duktig eller lat. Orden sades en gång av någon annan, men sakta började de vävas in i självbilden, tills gränsen mellan andra människors uppfattningar och den egna upplevelsen blev svårare och svårare att urskilja. Till slut går många människor omkring med identiteter de aldrig egentligen valde, men som efter hand blev en del av den berättelse de lärt sig att kalla ”jag”.

Det intressanta är att ingen annan egentligen kan berätta för dig vem du är. Någon kan beskriva hur de upplever dig. Någon kan berätta hur de känner sig i din närvaro. Någon kan dela sin erfarenhet av att möta dig. Men det är något helt annat än att definiera en annan människa.

Kanske är det också därför jag med åren blivit allt mer försiktig med att beskriva människor genom fasta egenskaper, eller ens beskriva eller ha åsikter om något eller någon överhuvudtaget. En befriande neutralitet börjar ta form. Jag säger hellre att jag upplever någon som varm, att jag känner mig trygg i någons närvaro, eller att jag trivs i en viss persons sällskap. Skillnaden må verka liten, men den är avgörande. Det första talar om min upplevelse. Det andra gör anspråk på att veta vem någon är.

Ju mer man börjar se hur identifikation fungerar, desto tydligare blir det hur nära sammanflätat det är med dömande. Så snart vi sätter etiketter på människor, situationer eller händelser, börjar vi också värdera dem. Något blir bra eller dåligt. Rätt eller fel. Framgångsrikt eller misslyckat. Vackert eller fult. Människor sorteras in i kategorier, och världen delas in i motsatspar. Sakta men säkert börjar vi leva mer i våra tolkningar än i verkligheten själv.

Att döma andra kan ofta ses som en spegling av något inom en själv. När någon dömer hårt avslöjar det ofta mer om den personens ego, sår och inre konflikter än om den som blir dömd. Och ju mer en person identifierar sig med egot (tankarna), desto mer tenderar den att döma.

Ett träd är faktiskt ett ganska enkelt exempel på hur automatisk denna process är. Innan vi ens hunnit uppleva trädet, har sinnet redan börjat arbeta. Först är det ett träd. Sedan är det en ek eller en bok. Därefter kommer jämförelserna, associationerna och omdömena. Trädet blir vackert eller fult, imponerande eller ointressant, stort eller litet. Men innan allt detta finns ett mycket kort ögonblick som de flesta människor aldrig lägger märke till, ett litet glapp mellan upplevelsen och etiketten.

Inom många meditativa traditioner riktas uppmärksamheten just mot det glappet. Hur känns det att se trädet innan sinnet berättar vad det är? Hur känns det att möta en människa innan alla kategorier och omdömen aktiverats? Hur känns det att uppleva något innan språket kliver in och börjar organisera verkligheten?

Kanske är det där vi kommer närmast essensen av något. Inte i etiketten, inte i kategorin, och inte i berättelsen om vad vi ser, utan i den direkta upplevelsen som existerar före alla våra tolkningar.

Följer vi denna tråd lite längre, upptäcker vi snart att identifikation inte bara handlar om roller, yrken och etiketter som kommer utifrån. Tvärtom tar det ofta mycket mer subtila former. Många människor identifierar sig inte bara med vad de gör, utan också med vad de tänker, känner och upplever. Det är så självklart att de flesta aldrig ens reflekterar över det.

En tanke uppstår, och nästan omedelbart blir tanken sann. En känsla uppstår, och lika snabbt vävs den in i självbilden. Man säger att man är ångestfylld, att man är ledsen, att man är osäker eller misslyckad. Sakta men säkert börjar tankar, känslor och sinnesstämningar uppfattas som delar av identiteten, tills gränsen mellan upplevelsen och den som upplever nästan försvinner. Man rycks med av känslan eller tanken, och den blir en sanning. Men det är inte en sanning. Det är bara en tanke eller en känsla menad att upplevas och tillåtas passera, inte att fastna.

Men om man pausar för en stund, blir något ganska anmärkningsvärt synligt.

Tankarna förändras konstant, känslorna förändras konstant. Ena dagen känner man hopp, nästa dag tvivel. Ibland upplever man styrka, ibland sårbarhet. Vissa mornar vaknar man full av energi, andra dagar känns allt tyngre. Allt rör sig, allt skiftar, allt passerar. Och ändå finns det något närvarande genom alla dessa förändringar. Något som observerar rörelsen utan att själv vara rörelsen.

Inom vården har det gradvis skett en rörelse mot ett synsätt som på många sätt illustrerar detta. En människa är inte sin diagnos. En människa är inte sin cancer, sin depression eller sin diabetes. Diagnosen beskriver ett tillstånd, en sjukdom eller en funktionsnedsättning, men den beskriver inte personens essens.

Skillnaden kan verka liten vid första anblicken, men den förändrar hela mötet.

När vi reducerar en människa till en diagnos, blir diagnosen identiteten. När vi istället ser en människa som råkar bära på en diagnos, öppnas ett helt annat perspektiv. Det blir tydligt att det alltid finns något mer än det som står i journalen. Något som inte kan sammanfattas i medicinska termer eller fångas av ett sjukdomsbegrepp.

Samma sak gäller tankar och känslor.

Du är inte din ångest, även om ångest just nu passerar genom dig. Du är inte din sorg, även om sorgen känns verklig. Du är inte din rädsla, din frustration eller din ensamhet. Allt det är upplevelse som rör sig genom medvetandet, men det är inte den du är.

Kanske är det därför metaforen om himlen och molnen återkommer i så många traditioner genom historien. Tankar är som moln. Känslor är som moln. Åsikter, berättelser och identifikationer är också som moln. Ibland är himlen klar. Ibland drar en storm in. Ibland är molnen så täta att solen inte längre syns. Men oavsett hur dramatisk himlen framstår, förändras inte himlen själv. Molnen kommer och går, men himlen (din sanna essens) förblir orörd.

På samma sätt finns det något i varje människa som förblir oförändrat bakom alla roller, alla tankar, alla känslor och alla berättelser om vem man tror sig vara. Problemet är att de flesta av oss har tillbringat så mycket tid med att studera molnen att vi glömt bort himlen.

Vi har lärt oss att identifiera oss med det som passerar.

När sorg uppstår, tror vi att vi är ledsna, men i sanning är det bara en känsla vi upplever. När rädsla uppstår, tror vi att vi är rädda, men vi är inte rädslan, vi känner rädslan. När någon kritiserar oss, låter vi orden bli en del av vår identitet. När någon berömmer oss, gör vi ofta samma sak från andra hållet. Vi samlar på oss etiketter, både positiva och negativa, tills vi knappt kan urskilja vad som faktiskt är vårt och vad som bara passerat genom oss.

Det är också här mycket av det mänskliga lidandet uppstår. Inte för att tankar och känslor existerar, utan för att vi börjar tro att de definierar den vi är. Sorg är inte längre en känsla som tillåts röra sig genom kroppen, utan en identitet. Ångest är inte längre en tillfällig upplevelse, utan ett personlighetsdrag. Rädsla är inte längre något som besöker oss, utan något vi tror oss vara.

Ju längre en människa rör sig bort från sin egen mitt, desto starkare blir ofta behovet av identifikation. Då räcker det inte längre att bara vara, man behöver vara något. En titel. En grupptillhörighet. En politisk övertygelse. En ideologi. Ett sammanhang. Egot söker ständigt efter fasta punkter som kan skapa en känsla av stabilitet, och ju mer osäker den inre förankringen är, desto större blir ofta behovet av yttre definitioner. Identifikation är därför inte bara en personlig process, utan också något som formar hela samhällen. Ju mer människor identifierar sig med sina åsikter, desto svårare blir det att verkligen mötas. Ju starkare etiketten blir, desto mindre utrymme finns för nyfikenhet.

Ju starkare identifikationen blir, desto mer framträdande blir också egot, och desto längre rör man sig bort från den stilla plats där upplevelser tillåts existera utan att definiera den som upplever dem.

Carl Jung beskrev samma mekanism ur ett annat perspektiv. Han menade att en människa gradvis behöver bli medveten om sina masker (egot), för att inte förväxla dem med sitt sanna centrum. Syftet är inte att förstöra personan eller göra sig av med egot. Båda fyller viktiga funktioner. Syftet är att se igenom dem.

Egot är inte, i sig, problemet. Alla har ett ego. Det handlar inte heller om egoism i vardaglig mening, utan snarare om den del av psyket som skapar en känsla av identitet genom det yttre. Egot vill veta vem det är. Det vill känna sig definierat. Därför söker det ständigt efter något att identifiera sig med. Ett yrke. En titel. En grupptillhörighet. En åsikt. En framgång. Ett misslyckande. Till och med lidande.

Ju starkare identifikationen blir, desto starkare blir också behovet att försvara den. Och därifrån uppstår mycket av det dömande som präglar både individer och samhällen. När identiteten byggs kring åsikter, måste andra ha fel för att jag ska ha rätt. När identiteten byggs kring grupptillhörighet, måste någon annan stå utanför. När identiteten byggs kring prestation, uppstår ständig jämförelse. Egot försöker ständigt stärka sin egen berättelse genom att definiera, kategorisera och värdera världen runt omkring sig.

Det betyder inte att egot är fel. Det betyder bara att det inte är hela sanningen om vilka vi är. Precis som personan är en mask, är egot en funktion. En användbar funktion, men ändå inte den djupaste kärnan av människan.

Ju längre man följer identifieringens tråd, desto märkligare blir det, för nästan allt det vi brukar kalla ”jag” visar sig bestå av saker som förändras. Kroppen förändras. Yrken kommer och går. Relationer inleds och avslutas. Intressen skiftar. Åsikter som en gång kändes självklara känns plötsligt främmande. Till och med personligheten, som många uppfattar som något stabilt och beständigt, förändras över tid. Det som kändes sant vid tjugo, känns inte nödvändigtvis sant vid fyrtio, sextio eller åttio. Om nästan allt förändras, vem är det då som kvarstår genom alla dessa skiften?

Frågan har följt mänskligheten genom historien. Traditionerna har närmat sig den från olika håll, ofta genom olika språk och symboler, ändå har de ofta pekat mot samma sak. Inte mot fler identiteter, fler definitioner eller fler etiketter, utan mot något betydligt enklare. Något som kvarstår när allt annat börjar falla bort.

Carl Jung beskrev individuation som den process där en människa gradvis blir mer hel genom att bli medveten om de delar av sig själv som tidigare varit omedvetna. Det presenteras ofta som en resa mot något nytt, men kanske handlar det lika mycket om att skala av det som aldrig riktigt var verkligt. Att inte bli någon annan, utan sakta upptäcka den man varit hela tiden bakom alla lager av anpassning, roller och identifikationer.

Kanske är det också därför många människor upplever djupa kriser när vissa identiteter försvinner. Vem är jag när jag inte längre fyller den roll som definierat mig så länge? Det är lätt att tro att krisen handlar om förlusten av rollen, men ofta handlar det om något djupare. Rollen försvinner och avslöjar samtidigt hur starkt man identifierat sig med den. Det som skakar oss är inte att omständigheterna förändras, utan att den bild vi haft av oss själva plötsligt inte längre håller ihop på samma sätt.

Jag har själv ofta haft svårt att beskriva mig med titlar. När människor genom åren frågat mig vem jag är, har svaren nästan alltid känts för små. Entreprenör, ekonom, sjuksköterskestudent, stark, duktig eller något annat har kanske beskrivit delar av mitt liv, men det har aldrig riktigt fångat det jag upplevt som jag. Det har alltid funnits något märkligt begränsande i att försöka sammanfatta en människa genom en titel eller ett yrke, som om det levande och ständigt föränderliga kunde fångas i ett enda ord.

Kanske är det därför identitetsfällan är så svår att upptäcka. Samhället uppmuntrar den ständigt. Vi presenterar oss genom våra yrken. Vi beskriver varandra genom våra egenskaper. Vi bygger grupper kring delade identiteter, politiska övertygelser, nationer, religioner och livsstilar. Mycket av detta fyller en praktisk funktion, men någonstans på vägen glömmer vi ofta bort att identiteter är verktyg, inte vår essens.

När denna insikt börjar landa, förändras också sättet vi möter världen.

Behovet av att kategorisera allt blir mindre. Människor blir svårare att reducera till åsikter eller grupptillhörigheter. Det blir svårare att placera någon i ett fack och tro att vi därmed förstått vem den personen är. Samma sak sker i relation till en själv. Tankar tillåts komma och gå utan att behöva definiera identiteten. Känslor tillåts röra sig genom systemet utan att bli självbilder. Sorg får vara sorg. Glädje får vara glädje. Rädsla får vara rädsla. Upplevelser tillåts existera utan att man behöver bygga ett ”jag” runt dem.

Någonstans här börjar också dömande att mjukna. Inte för att man bestämmer sig för att bli mer tolerant eller mer förstående, utan för att man gradvis ser hur begränsade etiketterna egentligen är. Ju mer medveten man blir om sina egna masker, desto svårare blir det att fullt ut identifiera andra människor med deras, och behovet av att ”ha en åsikt” faller bort, för det finns inget rätt eller fel.

Detta betyder inte att världen förlorar sina former. Trädet fortsätter vara ett träd. Sjuksköterskan fortsätter vara en sjuksköterska. Läraren fortsätter att undervisa, och läkaren fortsätter att behandla patienter. Roller och begrepp fyller fortfarande sin funktion. Skillnaden är att man inte längre förväxlar kartan med landskapet.

Kanske är det här den sanna friheten börjar visa sig.

Inte i att bli någon speciell. Inte i att skapa en ny identitet som känns mer andlig, mer utvecklad eller mer sann än den gamla. Inte heller i att göra sig av med alla roller och leva utanför samhällets strukturer. Friheten uppstår snarare när identifikationerna börjar tappa sitt grepp, när man inte längre behöver försvara dem med samma intensitet, och när värdet av ens egen existens inte längre är beroende av vilken mask man råkar ha på sig.

Bakom alla roller, alla berättelser och alla identiteter, finns ett stilla varande som inte behöver beskrivas, försvaras eller bevisas.

Filosofer, mystiker och psykologer har genom historien försökt sätta ord på den platsen, men kanske är den svår att fånga just för att den existerar före alla ord. Kanske är det också därför så många traditioner återkommer till samma fråga. Vem är jag? Inte som en intellektuell övning eller ett ytterligare problem att lösa, utan som en verklig undersökning av vad som återstår när allt som kan förändras tillåts kliva åt sidan för en stund.

Ju mer man följer frågan, desto märkligare blir den, för de svar som först verkar självklara börjar sakta falla bort. Först försvinner yrkena. Sedan rollerna. Sedan berättelserna om vem man har varit och vem man tror att man ska bli. Tankarna visar sig komma och gå. Känslorna gör detsamma. Till och med självbilden förändras med tiden. Kvar blir något svårare att namnge, något som inte riktigt kan fångas av språket, för språket är självt byggt på kategorier, definitioner och identifikationer. Något bortom allt konkret och materiellt.

Kanske är det därför uttrycket Jag är återkommer i så många traditioner. Inte som en ny identitet att lägga ovanpå alla gamla, utan som identitetens motsats. Helt enkelt – jag är. Ett enkelt erkännande av existens före alla beskrivningar av den. Som mänsklighet är vi nu på väg från en identitet rotad i görande mot varande. Och detta är ett enormt skifte, för då har man genomskådat identitetsfällan och äntligen integrerat sina masker och skuggor i varat. Polariseringen försvinner för att ge plats åt helhet.

När man börjar ana den skillnaden, förändras också något i sättet man möter världen på. Trädet tillåts återigen vara ett träd innan sinnet hunnit kalla det ek eller bok. Människan framför oss tillåts vara en människa innan vi placerar in henne i en kategori. Tankar tillåts komma och gå utan att bli sanningar om vilka vi är. Känslor tillåts röra sig genom systemet utan att bli identiteter. Molnen fortsätter att passera över himlen, men himlen behöver inte längre tro att den är molnen.

Kanske är det just där identitetsfällan börjar tappa sitt grepp. Inte när vi hittar en bättre identitet eller en mer utvecklad självbild, utan när vi gradvis inser att det vi sökte aldrig fanns i rollerna, etiketterna eller berättelserna från början. Bakom allt det har något stilla och oföränderligt funnits närvarande hela tiden, tålmodigt väntande bakom lagren av identifikation, precis som himlen alltid består bakom vädret, består vårt sanna vara också bakom alla lager av identifikation.

När du genomskådar detta och kan vila i varat, är du inte längre fångad i identitetsfällan och det lidande den skapar. Livet blir lättare, friare och mer autentiskt, både för dig själv och för andra. En människa som vilar djupt i sitt eget vara förkroppsligar också en ren form av självkärlek, och därifrån blir det möjligt att möta andra med en renare kärlek.