Konkurrensfällan - Essä nr. 5
Jag har länge funderat på konkurrens som begrepp, och jag är fortfarande inte helt säker på om konkurrensfällan förtjänar ett eget kapitel eller om den sitter så nära prestationsfällan och kampfällan att de i själva verket är olika uttryck för samma underliggande dynamik. Samtidigt är det kanske just därför jag vill dröja mig kvar här en stund, för konkurrens är en av de mest självklara föreställningarna vi lever med, och just därför blir den sällan ifrågasatt. Vi deltar, vi tittar, vi jämför, vi mäter, utan att stanna upp och ställa den mer grundläggande frågan om vad konkurrens egentligen är, och varför den utövar en sådan dragningskraft. Konkurrens stannar inte vid arenor eller resultattavlor. Den fortsätter in i vardagslivet. Vem har störst grill. Den dyraste bilen. Det största huset. Fler resor. En större ring. Högre status. Mer. Mer. Mer.
I mitt tycke är konkurrens ett begrepp som inte riktigt fungerar. I samma stund som människor har olika förutsättningar blir konkurrensen per definition orättvis, även om rättvisa i sig är en annan fälla som hör hemma i en annan essä, och det kanske är mer korrekt att säga att konkurrensen blir obrukbar. Hur man än vänder och vrider på det så ställs olika kroppar, olika psyken, olika bakgrunder, olika dagsformer och olika liv sida vid sida. Om förutsättningarna aldrig är de samma, vad är det då som egentligen vinns. Man kan säga att någon är snabbare, starkare, mer uthållig, bättre tränad eller mer mentalt fokuserad, och människor älskar att titta på det, älskar dramatiken och historien om vinnare och förlorare, men segern blir märkligt ointressant när man skrapar på ytan.
Vad jag istället återkommer till är varför vi överhuvudtaget vill vinna. Varför det finns en så stark drivkraft att vara bäst, snabbast, högst, längst, mest. För konkurrens rör sig nästan alltid i samma riktning. Mer fart. Mer styrka. Mer pengar. Mer status. Mer. Mycket sällan tävlar vi i motsatt riktning. Det finns ingen långsammaste Formel 1. Ingen tävling om att vara minst, långsammast, mest stilla. Den typen av tävling drar ingen publik. Den intresserar oss inte, och det säger något om människan och vår relation till värde.
För mig har konkurrens alltid känts som ett märkligt skådespel. Jag kan absolut fascineras av det, tycka att friidrott är vackert att se på, Formel 1 spännande, och dras till människors sätt att tänja sina gränser. Samtidigt står jag ofta vid sidan och undrar om konkurrens överhuvudtaget är möjlig. För att konkurrens ska vara meningsfull, skulle förutsättningarna behöva vara exakt de samma, och det är de aldrig, särskilt inte när det är människor som tävlar, inte maskiner eller robotar byggda efter samma ritning.
Det blev särskilt tydligt för mig när jag själv tävlade i maraton. Det var slående hur mycket uppmärksamhet som gavs åt tider, placeringar och jämförelser, och hur lite som sades om upplevelsen, banorna, vädret, kroppen, eller livet runtomkring loppet. Tider från olika år jämfördes som om det vore samma lopp, samma kropp, samma förutsättningar, trots att det aldrig var det. Olika skor. Olika stressnivåer. Olika sömn. Olika nervsystem. Och ändå fortsatte jämförelserna, tillsammans med värderingen av det egna värdet, och andras värde. Den snabbaste löparen eller den som tjänar mest tilldelas ett högre värde.
Det är här konkurrensfällan blir smärtsam, för det handlar sällan bara om själva tävlingen. Det blir en identitetsfälla. Resultatet den dagen, i den kroppen, under de förhållandena, börjar säga något om vem du är. Jag har sett det otaliga gånger inom idrotten, människor som blir fullständigt krossade när en tävling går dåligt, som om hela deras värde stod och föll med just den prestationen. Och så kommer förklaringarna, ofta desperata försök att skydda självkänslan från att behöva erkänna att det var en dålig dag, eller att det helt enkelt var så bra som det var denna gång.
Paradoxen är att träning för att bli riktigt bra innebär att man i praktiken misslyckas oftare än man lyckas. Det är processen. Utveckling sker genom alla de försök som inte blir som man hoppats. Ändå pratar vi väldigt lite om det, och därför blir det nedslående för den som mäter sitt värde i resultat. En dag är tiden sämre än veckan innan, och domen kommer omedelbart, hård, automatisk och självanklagande. Kroppen gjorde exakt vad den kunde den dagen, under de förhållandena, men sinnet bär en annan bild av vad som borde ha varit. Det är där missriktningen uppstår. Sinnet blir domaren som slår ner på just det vi ska värna om, och kroppen känner det. Kroppen svarar, sällan med bättre prestation, men oftare med motstånd, trötthet eller smärta.
Detta är inte begränsat till idrotten. Det spiller över i arbete, relationer, studier, affärer, presentationer och betyg. Välmåendet blir kopplat till prestationen. Konkurrensfällan och prestationsfällan går hand i hand, ibland så tätt att de är svåra att skilja åt. Prestation i sig är inte problemet. Konkurrens i sig är inte problemet. Det är laddningen, pressen, behovet att visa, att bevisa, att räcka till. Det bor i självvärdet. Jag vill vara bra, vara kompetent, i andras ögon och i mina egna, för annars upplever jag mig ha mindre värde.
Att leva under ständig press att prestera och konkurrera bryter ner nervsystemet, både fysiologiskt och mentalt. Ofta finns ingen verklig balans mellan ansträngning och återhämtning, och man driver sig själv obönhörligt. Ju hårdare man är mot sig själv, desto hårdare tenderar man att vara mot andra, ofta genom dömande. De som är hårda mot sig själva blir ofta hårda mot sin omgivning. Krav, stress och missnöje sprider sig, och människor börjar känna att de aldrig räcker till, att de bara är värda något när de levererar. Många känner igen detta från skolan, från föräldrar, från arbetsplatser där chefer kräver mer, eller från relationer där man döms för att inte vara tillräckligt bra som man är.
Det är här vi börjar närma oss roten. I slutändan landar konkurrens nästan alltid i samma fråga. Handlar det här om nyfikenhet, lust och utforskande, eller handlar det om att räcka till. Om att bevisa att man kan. Om att bli någon. Om att vara värd något.
Jag har själv tävlat, men aldrig för tider eller placeringar. Jag tävlade för upplevelsen, av nyfikenhet för vad som var möjligt. Mitt intresse var aldrig att slå någon annan, inte ens mig själv, och det är kanske därför begreppet konkurrens alltid har skavt för mig. För hur många stannar egentligen upp och tittar ärligt på sin egen tävlingsinstinkt och prestationsångest. På om drivkraften kommer från nyfikenhet eller rädsla, från glädje eller brist, från tillit till sig själv eller från en känsla av att inte räcka till. Det är här det blir obekvämt, för sanningen är inte alltid smickrande. Vissa människor, som min son, älskar konkurrens. Han har en genuin drivkraft i det, och jag upplever honom aldrig göra det för att bevisa något för andra, kanske bara för sig själv. Han ger helt enkelt inte upp, och i hans fall känns det mindre som konkurrens och mer som ett uttryck för energi som vill röra sig och flöda.
Men om vi vänder på det och tittar på de som inte vill tävla, som känner obehag, drar sig undan och blir oroliga, vad handlar det om. Kanske är det också ett uttryck för att inte räcka till, för rädsla att göra fel, för att bli dömd för att inte leverera. Det är prestationsfällan, en ångest som grundar sig i rädslan att inte duga. Det är en annan fälla, för en annan dag.
I grunden uppstår konkurrensfällan i samma ögonblick som man börjar vinna över andra för att må bra med sig själv. För när din glädje är beroende av att någon annan förlorar, när ditt självvärde växer på någon annans bekostnad, då har du klivit rakt in i fällan. Och så länge din lycka är beroende av andras misslyckanden, är det också ett tecken på ditt eget inre misslyckande.