Göra-fällan - Essä nr 1
Göra-fällan är en av de mest normaliserade fällorna vi lever i, just eftersom den så ofta misstas för ansvar, flit och mognad. Att göra mycket ses som något bra, att vara upptagen uppfattas som ett tecken på värde, och prestation blir ett sätt att visa att man tar livet på allvar. För många börjar det tidigt, ofta i rollen som den duktiga flickan eller pojken, där självvärdet sakta knyts till att leverera, att ställa upp, att vara till nytta och att hålla ihop saker.
Problemet är inte görandet. Problemet uppstår när görandet blir ett sätt att undvika varandet, när det känns obekvämt att inte göra, när stillhet skapar ångest, och när självvärdet är så hårt bundet till prestation att frånvaron av aktivitet upplevs som ett hot. Görandet blir då en copingstrategi för att lugna nervsystemet. Jag ser det hos så många, särskilt kvinnor, som ständigt gör något för att slippa känna.
Göra-fällan är därför inte primärt ett beteende, utan en kompensation. Ju sämre vi mår, desto mer tenderar vi att göra, och ju större det inre obehaget är, desto mer aktivitet genererar det. Görandet blir ett sätt att reglera nervsystemet, ett fight-or-flight-respons som håller oss i rörelse så att vi inte behöver känna det som annars skulle hinna ikapp oss. Det här handlar inte om människor som är så sjuka, deprimerade eller utmattade att de inte orkar göra något alls. Det är inte den gruppen jag talar om här. Det här handlar om dem som driver sig själva, ofta långt bortom sina egna gränser, just för att de fortfarande kan, bara lite till. De svävar vid kanten, vilar en kort stund i ren utmattning, och driver sedan på igen.
Det här är en direkt väg in i det som ofta kallas utmattningssyndrom, och många befinner sig vid dess tröskel under mycket långa perioder, år eller till och med årtionden, och klarar sig enbart genom att hålla sig precis inom marginalerna. Det finns ingen buffert, varken emotionellt, energimässigt eller fysiskt, och den minsta ytterligare belastning kan tippa dem in i skador, nervsammanbrott eller total kollaps. Många lever i detta gränsland, och det är långt ifrån hållbart. Tyvärr vet människor ofta inte hur de ska komma ut ur det, och om man har drivit sig själv i detta nödläge under lång tid, kräver kroppen ofta lika lång tid att återhämta sig, ibland år. Samtidigt har vårt samhälle liten förståelse för hur de liv vi lever pressar oss in i detta tillstånd, och hur hårt vi driver oss själva.
I sin kärna är görande ofta kopplat till kontroll, till tron att om jag inte gör det här, vem ska då göra det. Jag hör detta ofta, särskilt från kvinnor, men också från män. Det finns en stark identitet i att vara den som bär, den som fixar, den som ser till att allt fungerar. Samtidigt finns det ofta en känsla av martyrskap i detta, en känsla av att jag gör allt, jag måste göra allt, jag är den som alltid ställer upp. Paradoxen är att många som hävdar att de är överbelastade faktiskt inte vill bli avlastade, eftersom behovet av kontroll är så starkt. Det blir en motsägelsefull rörelse, där man klagar över bördan samtidigt som man håller fast vid den.
Detta blir särskilt tydligt när man observerar människor i situationer där inget faktiskt krävs av dem, som till exempel på en biograf. Jag minns en kväll på operan när jag såg Svansjön med min dotter, och jag slogs av hur tydligt tre olika tillstånd framträdde i publiken. En del människor kunde inte sitta stilla. Deras kroppar ryckte, de skiftade ställning, lutade sig fram och tillbaka, tittade upp och ner, kollade sina telefoner. De var inte närvarande i det de såg eller hörde, utan fångade i sina huvuden. Andra somnade nästan omedelbart, inte av tristess utan av utmattning, deras kroppar kollapsade i samma stund som de fick chansen. Och så fanns det de som var helt i föreställningen, i sina kroppar, i sina sinnen, i musiken.
Jag vet skillnaden, för jag har varit där själv. För tjugo år sedan kunde jag sitta igenom en hel föreställning samtidigt som jag tänkte på något helt annat. Idag finns inget annat när jag sitter där. Det finns bara det som är. Skillnaden är inte intresse. Skillnaden är nervsystemets tillstånd.
Det här säger mycket om vårt samhälle. Många människor kan inte längre bara sitta och ta emot genom kroppen och sinnena. Stillhet triggar stress och blir en omedelbar fysiologisk respons. HPA-axeln aktiveras, kortisolnivåerna skjuter i höjden, och kroppen signalerar fara trots att det inte finns någon. Det är en anmärkningsvärd mekanism när den behövs, men fullständigt destruktiv när den blir standardtillståndet.
Vi lever i ett samhälle där stressresponsen har blivit normal. Vi kämpar för att återgå till vila, till rest and digest, till det parasympatiska tillstånd där kroppen faktiskt kan reparera sig själv, både fysiskt och mentalt. Det är där läkning sker, inte i konstant aktivitet.
Göra-fällan uttrycker sig inte bara genom fysisk aktivitet, utan också genom tänkande. Att tänka är också en form av görande. Jag skulle till och med säga att vårt största beroende som människor är tänkande. Att tänka är att göra. När tankarna aldrig vilar, när sinnet ständigt är upptaget, dräneras enorma mängder energi in i det. Om det är sjuttio tusen tankar om dagen eller färre spelar mindre roll än att de löper kontinuerligt, ofta utan riktning eller mening.
Många människor driver sig själva tills de kollapsar. De kör slut på sig, arbetar sig till utmattning, bara för att kunna säga att idag gjorde jag något, idag var jag produktiv, idag får jag känna mig nöjd. Idag planerade jag hela våren. Och återigen talar jag inte om människor som tvingas arbeta flera jobb för att överleva. Jag talar om den stora gruppen som driver sig själva in i detta mönster, ofta helt omedvetet och ofta kring saker som i sig är obetydliga.
Det intressanta är att när jag själv började kliva ur göra-fällan, så förändrades inte mängden saker som blev gjorda, men mitt förhållande till görandet gjorde det. Jag gör fortfarande mycket, men det är inte längre förknippat med stress. Det flyter. Saker blir gjorda utan att jag behöver jaga dem mentalt. Vad som tidigare krävde åttio procent av min energi för sextio procent av resultatet kan nu kräva tjugo procent av min energi för ett fullständigt resultat. Det handlar om samma uppgifter, ibland mer komplexa, ibland fysiskt krävande, men upplevelsen är helt annorlunda.
Jag har också slutat rangordna görandet som roligt eller tråkigt. Det här kan låta trivialt, men det har förändrat väldigt mycket. När jag extrajobbade inom hemtjänsten och på äldreboenden brukade jag känna motstånd inför vissa uppgifter. Sedan ändrade jag mitt sätt att förhålla mig till dem. Jag slutade döma görandet och blev närvarande i det istället. Att byta blöja på en vuxen är kanske inget man spontant kallar roligt, men det är att hjälpa en annan människa. Vem bestämde vad som räknas som värdefullt görande och vad som inte gör det? Vad händer om du, istället för att värdera det du gör, bara är i det som görs? Den skillnaden är fundamental.
När etiketten tas bort från görandet, förändras även upplevelsen av det. När görandet inte längre är kopplat till värde, status eller identitet, blir det helt enkelt görande, en handling. Det finns en djup frihet i det. Att agera i nuet, neutralt, är att vara fri på många sätt. Det är inte tråkigt. Tvärtom blir de flesta uppgifter njutbara när motståndet försvinner.
Många frågar då hur man ska agera om man inte ska göra, men ändå vill att saker ska bli gjorda. Vad som har ersatt mycket av mitt tidigare görande är det som kan kallas inspirerad handling, handling som inte uppstår ur krav, rädsla eller kontroll, utan ur något som redan är i rörelse. Det här låter ofta provocerande för dem som är djupt investerade i struktur, planering och kontroll, då det lätt tolkas som kaos eller oansvarighet. Antagandet är att om jag inte själv styr allt, kommer ingenting att hända. Min erfarenhet är det motsatta.
När kontrollen släpper, uppstår ofta bättre tajming, tillsammans med större precision och mindre friktion. Det här betyder inte att strukturen försvinner, men att strukturen inte längre är identitetsbärande. Görandet följer, snarare än leder. Göra-fällan handlar alltså inte om att sluta göra, utan om att sluta använda görandet för att bedöva obehag, reglera självvärde, skapa kontroll eller bygga identitet. Ju mer vi lever i ständig aktivitet, desto längre bort driver vi oss ofta från oss själva, tills vi riskerar att fungera mer som maskiner, eller som kroppslösa huvuden, än som levande människor med hjärtan.
Att kliva ur göra-fällan innebär inte att bli passiv, lat eller ointresserad. Det innebär att tillåta handling att uppstå ur ett annat tillstånd, ett tillstånd där kroppen inte längre är i ständig beredskap, där närvaro ersätter tvång, och där handling inte längre är en flykt från stillhet, utan ett uttryck för den.