Läkefällan - Essä nr 13
En av de första paradoxerna jag behövde se innan något verkligen kunde förändras, var att i samma stund som jag började prata om healing, hade jag också accepterat idén om att något inom mig var trasigt. Att behöva healing betyder alltid, medvetet eller omedvetet, att utgå från att något är fel. Och när väl den utgångspunkten är satt, börjar livet levas inifrån den.
Det som är slående är att detta kan ske även när det i praktiken fungerar ganska bra. Man kan känna sig relativt frisk, ha ett liv som fungerar, och ändå bära med sig en konstant känsla av att något behöver fixas. Healing av relationer. Healing av barndomen. Healing av kroppen. Healing av sår kring pengar, självvärde, nervsystemet. Det finns alltid något kvar som är ogjort, något som ännu inte är helt. Healing placeras i framtiden snarare än i nuet, och för många blir det inte bara något man gör, utan ett sätt att leva. Ett konstant tillstånd av healing, som om något i grunden är fel, och som om man aldrig riktigt kommer fram. Och gör man det, är lättnaden ofta kortvarig, eftersom sökandet snart börjar igen på ett nytt område. Det blir ett slags ekorrhjul.
Healing berör så många livsområden att det lätt blir en oändlig uppgift. Bara att tänka på det kan kännas utmattande.
Jag har levt inuti detta sätt att förstå mig själv. Det har inte alltid varit så. Det har funnits perioder i mitt liv då jag inte gick omkring och kände mig trasig eller i behov av lagning, utan snarare upplevde att livet faktiskt var ganska bra. Men under en lång tid blev healing linsen genom vilken jag förstod mig själv och mitt liv. Jag etiketterade det som varit svårt och drog slutsatsen att det därmed behövde heala. Det lät rimligt, till och med ansvarsfullt. Samtidigt placerade det mig i en position där den underliggande förutsättningen alltid var att något inom mig fortfarande inte var som det borde.
Det är här läkefällan börjar ta form. När livet förstås som en kontinuerlig process av healing, på alla nivåer – fysiskt, emotionellt, mentalt, relationellt – blir det lätt att glida in i ett tillstånd där hälsa alltid är positionerad framför oss. Något som ska uppnås, snarare än något vi kan utgå ifrån. Healing projiceras in i framtiden. När jag förstår mer. När jag har processat tillräckligt. När jag har gjort rätt saker tillräckligt länge.
Men vad händer om vi vänder på perspektivet?
Vad händer om healing inte börjar med antagandet om sjukdom, utan med antagandet om helhet. Vare sig vi talar om kroppen, barndomen, relationer eller pengar. Inte som en förnekelse av smärta, utan som en djupare orientering. Paradoxen är att så länge man upplever sig som sjuk eller obehandlad på något område, om än subtilt, skjuts healing också längre bort. Det blir något som ännu inte är tillgängligt. Och ju mer ansträngning som investeras i att nå det, desto mer avlägset kan det ibland kännas.
Det här kan låta provocerande, särskilt när man talar om faktisk fysisk sjukdom. Självklart finns det tillstånd där kroppen är skadad, där något inte fungerar som det ska, där medicinsk intervention är nödvändig. Ibland behöver ett ben fixeras med en skruv, eller ett sår sys för att kroppen ska kunna återhämta sig. Det är inte det som ifrågasätts här. Det som ifrågasätts är den djupare berättelsen vi lever inuti. Om vi i grunden upplever oss som sjuka individer som måste bli friska, eller som hela varelser som just nu upplever sjukdom. Och detta gäller inte bara fysisk eller psykisk sjukdom, utan varje område där vi uppfattar något som trasigt och i behov av lagning.
Skillnaden är större än den verkar. När vi kan förnimma en känsla av helhet, även mitt i sjukdom eller fragmentering, blir något annat möjligt. Healing är inte längre något som ligger framför oss, utan något som kan ske här och nu. Inte för att symtomen nödvändigtvis försvinner omedelbart, utan för att vår relation till dem förändras. Och det är ofta där den verkliga rörelsen sker.
Vi är lärda att tro att healing måste komma efteråt. Först är vi sjuka, sedan blir vi friska. Först är något fel, sedan fixas det. I praktiken blir detta ofta en självuppfyllande profetia. Vi lever i en konstant loop av att söka efter nästa sak som behöver heala. Och när något äntligen känns bättre, dyker ofta samma mönster upp igen, i en ny form, på ett annat område, som om vi aldrig riktigt nådde roten.
Kanske är roten just denna tro, att något är fundamentalt fel.
I det moderna samhället har healing också blivit ett helt system. Ett språk. En industri. En identitet. Vi ska heala oss själva genom rätt metoder, rätt rutiner, rätt val. Infraröda bastur. Eliminerade livsmedel. Optimerad träning. Terapi. Behandlingar. Program. Jag säger inte att dessa saker saknar värde. Många av dem kan vara stöttande, ibland till och med avgörande. Men när de läggs ovanpå varandra, blir healing lätt ett heltidsjobb, något som måste göras korrekt för att inte förbli ohealed.
Att vara ohealed har blivit en massiv affärsverksamhet. Tänk om de flesta människor gick omkring och kände sig någorlunda hela i det som är, istället för att ständigt söka efter nästa lösning. Strävan, sökandet, jagandet bildar en lönsam cykel som skapar både beroende och osäkerhet, ofta helt i onödan. Tänk om vi hade använt andra ord. Om vi inte kallade oss trasiga, utan hela. Eller åtminstone sa: Jag har mina sår, och de får sitta med vid bordet. De behöver inte kastas ut som ett mörkt monster i garderoben som måste healas bort.
Här uppstår ytterligare en paradox. Healing börjar skapa stress.
Det pratas sällan om hur utmattande det kan vara att ständigt arbeta med sig själv utifrån antagandet om att vara trasig och i behov av lagning. Att kontinuerligt skanna kroppen, psyket och livet självt efter tecken på att något fortfarande inte är som det borde. Att bli trött av att försöka bli hel. I samma stund som healing övergår till att bli ett krav, blir det också ett tryck, ett ansvar som aldrig riktigt släpper sitt grepp.
Man börjar leta efter fel. I kroppen. I vikten. I energin. I motivationen. I hur man lever i relation till det som anses vara hälsosamt, normalt eller optimalt. Det finns en hård, ofta omedveten, dom över vad som är rätt och fel sätt att vara människa. Och den domen riktas inte bara utåt, utan kanske allra mest inåt.
Samma mönster uppstår i det ökande beroendet av externa system för healing. Någon annan ska fixa oss. En ny behandling. En ny diagnos. En ny medicin. Återigen, detta är ingen förnekelse av att hjälp ibland är nödvändig. Men så länge healing upplevs som något utanför oss själva, förblir den beroende av yttre lösningar. Lösningar som kan ge tillfällig lindring, men sällan berör den djupare orsaken.
På ett djupare plan är ingen av oss trasig. Vi är hela, men vi har blivit lärda att tro att något är fel med oss.
Det är lättare att säga att något är genetiskt än att se hur livsstil, stress, miljö och inre relation samverkar. Det är lättare att ta genvägar än att stanna kvar med det obekväma. Och ofta är detta helt förståeligt. Vi är trötta. Vi vill ha lindring. Men priset vi betalar är att healing flyttas längre bort från oss själva än det någonsin behövde vara. I samma stund vi inser att inget var fundamentalt trasigt, förändras hela landskapet. Det betyder inte att smärta försvinner, eller att vi slutar ta hand om oss själva. Det betyder att utgångspunkten skiftar. Från att försöka bli hel, till att leva från en helhet som redan existerar, även när den är sårad, trött eller sjuk.
Kanske är detta den mest radikala idén i hela det här kapitlet. Att healing inte ligger i framtiden. Att den inte kräver tio steg på morgonen och tio steg på kvällen. Att den inte kräver att vi först blir någon annan än den vi är. Utan att den blir möjlig i samma stund vi slutar leva som om något väsentligt är fel.
När dömande mjuknar. När jämförelse släpper sitt grepp. När vi inte längre mäter oss mot andra människors definitioner av hälsa och normalitet. Livet blir inte mindre komplext, men det blir mindre ansträngt. Och kanske är det först då som healing, i dess djupare bemärkelse, äntligen tillåts att ske.