Positivitetsfällan – Essä nr 8
Att vara positiv har, i vår tid, blivit något som inte bara uppskattas, utan ofta förväntas, och det vilar ett outtalat stigma kring att inte vara det. Som om ett leende, en gladlynt ton eller en optimistisk hållning vore tecken på mognad, medan tyngd, tvivel eller sorg signalerar att något är fel. För många skapar detta en konstant press att prestera och en känsla av att man borde vara positiv. Ganska ofta tvingar vi oss själva till det, inte för att det är sant, utan för att det anses bättre.
Samtidigt går det inte att förneka att genuin positivitet är attraktivt. Människor som naturligt strålar värme, öppenhet och glädje tenderar att dra andra till sig, inte för att de säger de rätta sakerna, utan för att något i deras närvaro känns lättare. Det är inte en teknik, det är ett tillstånd, och de behöver ofta inte anstränga sig för att det ska finnas där, det bara är, i deras sätt att röra sig genom livet. Kring sådana människor mår andra bättre.
Problemet uppstår när vi förväxlar detta naturliga sätt att vara med en påklistrad attityd, när positivitet blir något man gör snarare än något som uppstår, för då har vi redan börjat kliva in i fällan. Vi lever i en värld strukturerad av polaritet. Positivt och negativt. Plus och minus. Yin och Yang. Det finns inget inneboende dömande i detta; det är helt enkelt så energi, rörelse och liv fungerar. Det är spänningen mellan polerna som skapar flöde, och någonstans däremellan uppstår ett neutralt tillstånd. Livet i sig är en konstant oscillation mellan dessa ytterligheter. Vad som ofta blir problematiskt är inte polariteten som sådan, utan vårt dömande av den.
Vi har lärt oss att positivt är bra och negativt är dåligt, att vissa känslor är önskvärda medan andra borde undvikas. Och visst kan man se hur livet antar olika kvaliteter beroende på var man tenderar att vistas. En positiv spiral för ofta med sig en känsla av lätthet, av att saker faller på plats. Det finns rörelse, vitalitet och en känsla av att bli buren. En negativ spiral känns tyngre, mer som en kamp, som att gå motvind. Detta är vad David Hawkins pekar på när han talar om power versus force. I motstånd finns ansträngning, i flöde finns kraft, och han menar att vi som människor ofta lever i den ena eller andra spiralen, uppåt i positiv utveckling eller nedåt i negativ nedgång.
Men det är här precision blir viktigt. För positivitet som uppstår naturligt är inte samma sak som positivitet som tvingas fram. När vi försöker få oss själva att tänka positivt, upprätthålla en positiv attityd, eller upprepa positiva affirmationer samtidigt som det vi faktiskt känner är något helt annat, då skapar vi en inre splittring. Detta är inte längre positivitet. Det är maskering.
Detta har varit särskilt uttalat i en kultur som starkt betonat idén om ett "positivt mindset". Föreställningen att om man bara tänker rätt, känner rätt och fokuserar rätt, så kan man uppnå vad som helst. Och ja, det finns kraft i tankar som är genuint förankrade i kroppen och i känslan. Men när positivitet används för att undvika det som gör ont, för att kringgå sorg, ilska, hopplöshet eller utmattning, då blir den falsk. Och falsk positivitet skapar inte lätthet; den skapar dissonans.
Det är här positivitesfällan slår igen.
Vi börjar projicera något som inte stämmer överens med det som faktiskt pågår inom oss, klär oss i positivitet medan något helt annat utspelar sig under ytan. Vi blir vargar i fårakläder. Denna förklädnad avslöjas alltid, inte nödvändigtvis genom ord, men genom det vi utstrålar, framför allt genom vår energimässiga signatur. Ärlig känsla bär alltid mer information än de mest noggrant valda positiva orden.
Detta blir särskilt tydligt hos människor som fullständigt internaliserat tanken att de borde vara positiva. Jag har en vän som gång på gång anser att det är något fel på henne när hon inte känner sig glad, lätt eller optimistisk. I de stunderna dömer hon sig själv hårt, skuldbelägger sig och försöker korrigera sig till en "bättre" version. Här framträder positivitesfällan i sin allra mest nakna form. Inte för att hon är negativ, utan för att hon inte tillåter sig att vara något annat än positiv utan att fördöma det. När positivitet blir norm, blir allt annat ett misslyckande.
Jag känner igen detta även i mig själv. Det har funnits perioder i mitt liv när jag använde affirmationer, satte upp lappar med positiva ord, pratade uppmuntrande till andra även när jag själv inte kände mig positiv. Ibland för att höja stämningen, ibland för att skapa en viss atmosfär, ibland för att jag trodde att det var det rätta att göra. Och ibland fyller det en funktion. Det kan vara ett socialt val, en tillfällig strategi, ett sätt att inte belasta andra med sitt inre tillstånd just i den stunden. Problemet ligger inte där. Problemet uppstår när det blir omedvetet, eller när det övergår i påtvingad falskhet, när positivitet används tvångsmässigt för att undvika känsla, och när man börjar tro att det är något fel på en så fort den positiva känslan inte infinner sig.
Det finns teorier som menar att om du ler, så smittar det, att om du beter dig positivt länge nog, så kommer det inre tillståndet att förändras till slut. Och ja, tillfälligtvis kan detta fungera. Det kan fungera som ett plåster, en genväg, ett sätt att skifta ett tillstånd för stunden. Men om det används för att undvika det som faktiskt pågår, leder det inte till ett varaktigt positivt sätt att vara, utan till ökad fragmentering. För den mest kraftfulla förändringen sker inte när vi försöker vara positiva, utan när vi slutar vara oärliga. När vi tillåter hela spektrat att finnas och tar ansvar för det vi är och det vi sänder ut, utan att spela roller. Detta betyder inte att man alltid måste säga precis vad man känner eller vräka ur sig sitt inre liv på andra. Det betyder att man slutar ljuga för sig själv.
Det sägs ofta att våra tankar skapar vår verklighet. Tänk positivt. Var positiv. Dina tankar skapar din verklighet. Och ja, tänkandet har en påverkan. Men det som faktiskt formar våra liv i praktiken är inte tankarna i sig, utan hur sanna de är i relation till det vi genuint känner. Det är känsla, frekvens, som alltid föregår tanken.
När en positiv tanke matchar en genuint positiv känsla, när den inte är framtvingad eller konstruerad, då finns det koherens. Då bär den kraft. Då reflekteras den tillbaka i livet. Men när tanken är positiv och känslan miserabel, vinner känslan alltid. Den kan inte luras. Dissonans uppstår, och hur mycket man än försöker tänka sig igenom det, kan ett varaktigt skifte inte tvingas fram.
Jag säger inte detta för att förneka att vissa människor faktiskt lyckas vända sitt tillstånd genom positiva impulser. Jag har gjort det själv många gånger. Lyssnat på musik, citat, böcker, ord som pekar i en annan riktning. Ibland hjälpte det. Ibland skapade det ett tillfälligt lättare tillstånd. Men det som låg under ytan fanns alltid kvar, oavsett hur framgångsrikt jag lyckades förändra ytan.
Det verkliga skiftet kom först när jag slutade försöka vara positiv och istället tillät det som fanns att vara där. Och paradoxen är att ju mer jag gjorde det, desto positivare blev jag, inte som en strategi, utan som en konsekvens. Inte för att livet alltid kändes lätt, utan för att motståndet mjuknade. Kanske är det där positivitesfällan till slut löses upp. Inte genom bättre tankar, utan genom mer ärlig närvaro. När vi slutar kräva ett visst tillstånd av oss själva och istället möter det som är, uppstår det vi så desperat försökte skapa ofta av sig självt. Inte tvingat. Inte villkorat. Utan som ett naturligt sätt att vara.
Positivitet som verkligen bär vikt är aldrig villkorad. Den utförs inte för att få något i gengäld, för att bli omtyckt, eller för att skapa en särskild respons. Den uppstår naturligt när vi slutar försöka manipulera vårt inre tillstånd. Och ofta uppstår den först när vi slutar kräva att vi ska vara på ett visst sätt. När vi tvingar oss att vara positiva samtidigt som livet känns tungt, samtidigt som vi är ledsna, arga eller modfällda, tror vi ofta att vi kringgår det svåra. I själva verket gräver vi oss djupare. Det vi undviker försvinner inte. Det blir mer komprimerat, tyngre, tätare.
Den högsta ärligheten är alltid den känsla som faktiskt finns. Och den högsta formen av helhet ligger inte i att ersätta den känslan med något ”bättre”, utan i att tillåta den att finnas fullt ut. Det är först när vi slutar låtsas vara någon annan än den vi är för stunden som något börjar röra på sig.
Lösningen på positivitesfällan är därför inte att bli mer positiv. Det är att bli mer sann. Att erkänna det man faktiskt känner, tänker och är, utan att försöka förbättra det, rättfärdiga det eller klä det i vackrare ord. När vi gör detta, tappar så kallade negativa känslor snabbt sitt grepp. De tillåts flöda igenom snarare än att hållas fast. Som människor kan vi inte motstå sanningen särskilt länge. Det är motstånd som förbrukar energi, inte känslan i sig.
När ärlighet tillåts ta plats uppstår ofta något oväntat. En lätthet som inte är framtvingad. En värme som inte är påklistrad. Och ibland, först då, infinner sig det vi försökte skapa genom positivitet.