Essä No. 1 - Görandefällan
Görandefällan är en av de mest normaliserade fällorna vi lever i, kanske just för att den så sällan uppfattas som en fälla. Att göra mycket ses som något gott. Att vara upptagen uppfattas som ett tecken på värde. Att prestera blir ett sätt att visa att man tar livet på allvar. För många börjar det tidigt, ofta i rollen som den duktiga flickan eller den duktiga pojken, där självvärdet sakta växer samman med att leverera, ställa upp, vara till nytta, hålla ihop saker som andra låter falla.
Det här gäller lika mycket män som kvinnor, och det syns tydligast i karriären. Mobilen ska bäras med sig överallt, redo, uppkopplad, ett skvalpande löfte om att man alltid är nåbar och därmed alltid viktig. Att vara upptagen har blivit en statusmarkör i sig, ett sätt att signalera värde utan att behöva säga det rakt ut. I miljöer som börsen eller entreprenörskapets värld är det nästan ett krav att synas fullt sysselsatt jämt, annars riskerar man att uppfattas som ineffektiv, oengagerad, mindre seriös. Mycket av det här tror jag har sina rötter i industrisamhället, tanken att en anställd som stod stilla var en anställd som slösade bort företagets tid, en logik som fortfarande sitter kvar i väggarna långt efter att arbetet självt förändrats till oigenkännlighet.
Timpenglogiken bär samma orimlighet inbyggd i sig, tanken att en och samma uppgift ska ta lika lång tid för alla, och att lönen ska räknas därefter. Men människors kapacitet skiljer sig enormt. Något som tar en person fem minuter kan ta en annan fyrtio, inte för att den ena är mer värd eller mer duktig, utan för att vi helt enkelt är olika byggda. Ska den som är snabb då bara få betalt för fem minuter, trots att uppgiften är precis lika utförd? Systemet, som det ser ut i dag, belönar sällan skicklighet i sig, det belönar uthållighet i att hålla på länge, vilket i praktiken gör att arbetsgivare hellre vill anställa de allra snabbaste, bara för att kunna klämma ut mer arbete ur dem för samma pengar. Det är en galen karusell, byggd på en föreställning om tid som sällan speglar hur människor faktiskt fungerar.
Problemet blir ännu tydligare inom konstnärliga yrken, där hela idén om timpeng i grunden kolapsar. En konstnär säljer aldrig sin tid, hen säljer resultatet, verket, upplevelsen det skapar hos den som möter det. Ett måleri som tar en konstnär fyra timmar att slutföra är inte fyra timmar värt bara för att fyra timmar gick åt, dess värde ligger i vad det faktiskt är, i vad decennier av övning, misslyckanden och utveckling gjort möjligt att skapa på just de fyra timmarna. Att räkna konstnärligt arbete i timmar är därför en särskilt orättvis variant av samma missförstånd, för det straffar just den skicklighet och erfarenhet som gjort att uppgiften kunde lösas snabbt och vackert, i stället för att belöna den.
Problemet är inte görandet i sig. Problemet uppstår när görandet blir ett sätt att slippa vara, när stillhet skapar oro istället för ro, när självvärdet sitter så hårt fast i prestation att frånvaron av aktivitet upplevs som ett hot mot något. Görandet blir då en coping-strategi, ett sätt att lugna ett nervsystem som redan har glömt hur vila känns. Jag ser det hos så många människor, framför allt kvinnor, som gör och gör och gör, inte för att uppgifterna kräver det, utan för att göra är det enda sättet de vet att slippa känna.
Görandefällan är därför i grunden inte ett beteende. Den är en kompensation. Ju sämre vi mår, desto mer gör vi. Ju större det inre obehaget är, desto mer aktivitet tenderar det att skapa runt sig, som om rörelsen i sig kunde hålla obehaget på armlängds avstånd. Görandet blir ett sätt att reglera nervsystemet, en fight-flight-respons som håller kroppen i konstant rörelse för att det som väntar bakom inte ska hinna ikapp. Jag talar inte här om de som är så sjuka, deprimerade eller utmattade att de inte orkar göra någonting alls. Det är en annan grupp, med andra behov. Jag talar om dem som driver sig själva, gång på gång, långt förbi sin egen gräns, just för att de fortfarande orkar lite till. De vilar en kort stund i ren utmattning, och kör sedan på igen.
Det är en väg rakt in i väggen, och många tangerar den under mycket långa perioder. År. Ibland årtionden. De klarar sig på marginalen, utan buffert, vare sig känslomässig, energimässig eller fysisk, och minsta belastning som går över gränsen leder till skador, nervsammanbrott, utmattning som tar flera år att läka. Väldigt många lever i det här gränslandet, och det är långt ifrån hållbart. Ändå vet man sällan hur man ska ta sig ur det. Samhället vi lever i är dåligt på att se hur det liv vi byggt driver oss just hit, och hur hårt vi lär oss att driva oss själva för att hålla jämna steg med det.
I grunden handlar mycket av görandet om kontroll. Om föreställningen att om inte jag gör det här, vem ska då göra det. Jag hör det ofta, särskilt från kvinnor men också från män, den där identiteten som byggs runt att vara den som bär, den som fixar, den som ser till att allt fungerar när ingen annan gör det. Samtidigt finns där ofta ett slags martyrskap, en känsla av jag gör allt, jag får göra allt, jag är den som alltid ställer upp. Det paradoxala är att många av dem som säger sig vara överbelastade egentligen inte vill bli avlastade. Kontrollbehovet är starkare än utmattningen. Det blir en motsägelsefull rörelse, där man klagar över bördan med ena handen och håller hårdare i den med den andra.
Det blir särskilt tydligt när man observerar människor i sammanhang där ingenting egentligen krävs av dem. Jag minns en kväll på operan, Svansjön, min dotter bredvid mig, och hur tre helt olika tillstånd visade sig i salongen samtidigt. Vissa kunde inte sitta still. Det kröp i kroppen, de bytte ställning, lutade sig fram och tillbaka, tittade upp och ner, tog fram mobilen mellan akterna. De var inte närvarande i det de såg eller hörde, de var uppe i huvudet, någon annanstans. Andra somnade nästan direkt, inte av tristess utan av ren utmattning, kroppen kollapsade så fort den fick tillåtelse. Så fanns också de som var helt i föreställningen. I kroppen. I sinnena. I musiken.
Jag vet skillnaden, för jag har varit på alla tre ställena. För tjugo år sedan kunde jag sitta genom en hel föreställning och tänka på något helt annat, någon lista, något jag borde göra imorgon. I dag finns inget annat när jag sitter där. Det är bara det som är, i den stunden. Skillnaden handlar inte om intresse. Den handlar om nervsystemets tillstånd, om huruvida kroppen tillåter sig själv att landa.
Samma mönster syns i familjelivet. Många föräldrar känner en press att alltid hitta på saker med sina barn, fylla varje helg, varje lov, med aktiviteter, för annars blir det "tråkigt", ett ord som i vår tid nästan blivit liktydigt med misslyckande. Jag kommer från en familj där vi i stället anammade det tråkiga, och jag har gjort samma sak med mina egna barn. Vi har prioriterat vila och kreativt utrymme framför en fullspäckad kalender, uppskattat att bara vara hemma, att stanna upp. Det har gjort barnen lugnare och mer stabila, för de har aldrig behövt jaga kickar och buzz i ett omedvetet försök att kontrollera ett nervsystem som annars går på högvarv. Och när vi väl gör saker tillsammans, gör vi dem sällan efter en att-göra-lista, utan för att de faktiskt ligger nära den vi är.
Jämför det med barn som har en aktivitet varje dag i veckan, och föräldrar som springer runt som skållade råttor mellan träningar, läxor och fritidsintressen, eller semestrar som mäts i hur mycket man hann göra snarare än hur mycket man faktiskt vilade. Det man missar i det packade livet är just utrymmet för kreativitet. Vågar man stanna upp kommer ofta något nytt till en, något som ligger betydligt närmare den egna, sanna naturen än något som stod på en lista. Jag ser det själv varje gång jag får ledig tid. Vad plockar jag spontant upp när det blir tyst? Jag bakar, målar, eller skriver, som den här boken. Fråga dig själv detsamma. Vad väljer du, spontant, den dagen ingen har bestämt något åt dig?
Det här är inte samma sak som att förespråka att inte göra någonting alls, även om ren stillhet också har sin egen plats, något vi återkommer till längre fram i den här boken, i den nollpunkt av ren närvaro som är den enda vägen till verklig självkännedom. Det är faktiskt ur just den nollpunkten som ett annat, kreativt görande föds, ett görande som kommer från ens sanna jag snarare än från en lista.
Det säger något om vårt samhälle i stort, att så många av oss inte längre kan sitta stilla och ta emot med kropp och sinnen utan att stress går igång som ett automatiskt svar. Det som händer i kroppen då har ett namn, HPA-axeln, den kedja som löper mellan hypotalamus, hypofys och binjurar och som är kroppens larmcentral. Så fort hjärnan tolkar något som ett hot, verkligt eller inbillat, skickar hypotalamus en signal vidare till hypofysen, som i sin tur signalerar till binjurarna att släppa ut kortisol i blodet. Kortisolet mobiliserar kroppen för handling, höjer blodsockret, skärper fokus, förbereder för strid eller flykt. Det är en fantastisk mekanism när den faktiskt behövs, till exempel om något akut hotar oss. Fullständigt förödande när den blir vårt normalläge, det tillstånd vi lever i som standard snarare än undantag, dagen lång, år efter år.
Vi har svårt att hitta tillbaka till vila, till det parasympatiska nervsystemet, den del av nervsystemet som gör motsatta jobbet mot HPA-axeln, som lugnar pulsen, sänker andningen, sätter matsmältningen och immunförsvaret i arbete igen. Rest and digest, kallas det ibland, till skillnad från fight or flight. Det är där kroppen faktiskt får utrymme att reparera sig själv, fysiskt och mentalt. Det är där läkning sker. Inte i konstant aktivitet, hur produktiv den än känns för stunden.
Hur väl vi rör oss mellan de här två lägena, hur snabbt vi kan lugna ner oss efter att ha varit stressade, hur lätt kroppen hittar tillbaka till vila, det handlar i grunden om något som kallas vagustonus. Vagusnerven är den längsta av kroppens kranialnerver, den löper från hjärnstammen ner genom bröstet och buken och knyter samman hjärna, hjärta, lungor och tarm i ett enda system. Hög vagustonus innebär att nervsystemet snabbt kan växla ner, att kroppen litar på att faran är över och tillåter sig själv att slappna av. Låg vagustonus innebär motsatsen, kroppen fastnar lättare i beredskap, har svårare att komma ner igen även när ingenting längre hotar. Den som lever i konstant görande, i konstant stress, bygger över tid en allt svagare vagustonus, och det påverkar inte bara hur man mår. Det påverkar kvaliteten i allt man sedan gör, eftersom ett nervsystem i ständig beredskap aldrig riktigt kan tänka klart, känna klart eller vila klart. Allt görs genom ett filter av lätt alarm, även de enklaste sakerna.
Mobiltelefonen är vår tids kanske tydligaste exempel på ett sådant mikrogörande, en ständig ström av små, snabba doser dopamin varje gång en notis dyker upp, ett meddelande besvaras, ett flöde scrollas igenom. Det är i grunden samma mekanism som annat beroende, en kropp som lärt sig jaga en liten kemisk belöning gång på gång, och de flesta vet redan det, utan att det förändrar särskilt mycket i praktiken. Det är, om man vågar kalla det så, en drog för att döva, precis som mer uppenbara flyktvägar, bara mer socialt accepterad och ständigt tillgänglig i fickan.
Görandefällan visar sig inte bara i det fysiska görandet. Den visar sig lika mycket i tänkandet, för tänkandet är också ett görande. Jag skulle vilja säga att vårt största beroende som människor faktiskt är tänkandet självt. Att tänka är att göra, och när tankarna aldrig får vila, när huvudet ständigt är upptaget av något, dräneras enorma mängder energi dit utan att vi ens märker det. Det spelar mindre roll om det är sjuttiotusen tankar om dagen eller betydligt färre. Det som spelar roll är att de pågår oavbrutet, ofta utan riktning, ofta utan mening, som ett maskineri som glömt vad det en gång byggdes för att göra.
Många kör på tills de kollapsar. De springer slut på sig själva, jobbar slut på sig själva, bara för att kunna somna med känslan av att i dag gjorde jag något, i dag var jag produktiv, i dag får jag vara nöjd med mig själv. Jag talar återigen inte om dem som tvingas arbeta flera jobb för att överleva. Jag talar om den stora gruppen som driver sig själva in i det här mönstret, ofta helt omedvetet, ofta kring saker som i sig är helt obetydliga.
Det intressanta är att när jag själv började kliva ur görandefällan förändrades inte mängden saker som blev gjorda. Det som förändrades var relationen till görandet. Jag gör fortfarande mycket, men det är inte längre förenat med stress. Det flyter. Saker blir gjorda utan att jag behöver jaga dem mentalt hela vägen. Det som tidigare krävde åttio procent energi för sextio procent resultat kräver i dag tjugo procent energi för fullt resultat, samma uppgifter, ibland mer komplexa, ibland fysiskt tyngre, men upplevelsen är en helt annan.
Jag har också slutat rangordna görandet i roligt och tråkigt. Det låter kanske banalt, men det har förändrat mer än jag väntat mig. När jag arbetade extra inom hemtjänsten och på äldreboende kunde jag tidigare känna ett motstånd inför vissa uppgifter. Sedan ändrade jag mitt förhållningssätt, slutade döma görandet och blev i stället närvarande i det. Att byta blöja på en vuxen människa är inget man spontant kallar roligt, men det är att hjälpa en annan människa genom något sårbart. Vem har egentligen bestämt vad som är fint görande och vad som är mindre värt? Vad händer om du i stället förhåller dig neutral till ditt görande, är i det som görs, istället för att tänka på det som görs. Det är en fundamental skillnad, mer fundamental än den låter.
När etiketten på görandet försvinner förändras också upplevelsen av det. När görandet inte längre är kopplat till värde, status eller identitet blir det bara en handling, ren och enkel. Det finns en enorm frihet i det. Att göra i nuet, helt neutralt, är att vara fri på fler sätt än man tror. Det är sällan tråkigt. Tvärtom blir de flesta uppgifter roligare när motståndet försvinner ur dem.
Många undrar hur man ska göra då, om man inte ska göra men ändå vill få saker gjorda. Det som ersatt mycket av mitt tidigare görande är något som kan kallas inspirerat handlande, ett görande som inte kommer ur krav, rädsla eller kontroll, utan ur något som redan är i rörelse innanför en själv. I praktiken handlar det om att sluta styra, sluta peta i allt hela tiden, sluta kolla och dubbelkolla och kontrollera. Att ta händerna från ratten en stund. Andas. Ibland bara sova på saken istället för att lösa den på en gång.
Det kan uppfattas som provocerande för den som lever djupt i struktur, planering och kontroll, lätt tolkat som kaos eller ansvarslöshet, för föreställningen är att om jag inte styr allt själv blir ingenting gjort, eller blir fel gjort. Min egen erfarenhet är den motsatta. När jag släpper kontrollen och i stället litar på processen, tillåter jag saker att komma till mig och ordna upp sig utan att jag behöver göra så mycket. Det är inte samma sak som att vara lat. Det är effektivare. De lösningar som kommer när man tillåter lite distans, när man inte sitter och petar i allt samtidigt, är ofta betydligt smartare och mer träffsäkra än de som pressas fram under kontroll. Man får paradoxalt nog mer gjort, på ett kortare och mer effektivt sätt, just genom att göra mindre av det som känns som att göra.
Skillnaden ligger i vilket scenario man i grunden litar på. Den som styr och kontrollerar allt gör det oftast för att någonstans räkna med worst case, med att saker går fel om man inte håller i dem. Inspirerat handlande utgår istället från best case, från ett grundläggande förtroende för att saker kan lösa sig, ofta bättre än man själv hade kunnat planera fram. Det är i grunden en förflyttning från ett beteende styrt av rädsla till ett beteende som vilar i trygghet och tillit, en förflyttning som bara kan ske i en kropp med hög vagustonus, ett nervsystem som är lugnt nog att faktiskt våga släppa taget.
När kontrollen släpper uppstår ofta bättre timing, större precision, mindre friktion. Strukturen försvinner inte, men den slutar vara identitetsbärande. Görandet kommer efter, inte före.
Jag tror faktiskt att den gamla görandekulturen sakta håller på att dö ut, helt enkelt för att den inte går att hålla i längre. De som fortfarande hänger kvar hårdast i den är ofta de med de mest stressade nervsystemen, de som kör på tills något brister. Arbetslivet framöver kommer sannolikt se helt annorlunda ut, ett där fler får arbeta med det de faktiskt älskar, på sitt eget sätt, i sin egen takt, snarare än enligt en mall som aldrig var byggd för just dem. Det är ingen utopi. Många lever redan mer och mer på det sättet, vissa helt fullt ut, helt enkelt för att vi som människor mår bättre av det. Jag vet att det kan låta som en mardröm för den som bär ett starkt kontrollbehov eller ett djupt rutinbehov, men det säger i så fall något om andra fällor som också behöver luckras upp, fällor vi kommer till längre fram i den här boken.
Görandefällan handlar därför inte om att sluta göra, utan om att sluta använda görandet för att dämpa obehag, reglera självvärde eller bygga identitet. Ju mer vi lever i konstant aktivitet, desto längre bort kommer vi ofta från oss själva, tills vi riskerar att fungera mer som maskiner än som levande människor med ett hjärta som faktiskt slår för något.
Att kliva ur görandefällan innebär inte att bli passiv, lat eller oengagerad. Det innebär att låta görandet uppstå ur ett annat tillstånd. Ett tillstånd där kroppen inte längre lever i ständig beredskap, där närvaro får ersätta tvång, och där handling inte längre är en flykt från stillheten, utan ett uttryck för den.
Inom taoismen och zen finns ett ord för det här, wu wei, ett görande utan att göra, en handling som inte kämpar mot livet utan rör sig med det. Jag har levt i båda tillstånden, det gamla och det här, och de går knappt att jämföra. Det ena var en ständig kamp mot en osynlig klocka. Det andra är fredligare, mer i harmoni med det som faktiskt sker, och påtagligt mycket mer glädjefyllt, trots att utifrån sett kanske ingenting alls ser annorlunda ut.