Essä No. 5 - Identitetsfällan
Vem är du? Det är en fråga som följer oss genom hela livet, och kanske en av de få frågor som blir mer komplex ju äldre vi blir. De flesta svarar snabbt. Jag är X, jag är lärare, jag är företagare, jag är mamma, jag är svensk, jag är kvinna, jag är pensionär, som om svaren redan låg färdiga och väntade på att hämtas fram. Men stannar man upp ett ögonblick blir det tydligt att svaren egentligen inte beskriver vem människan är, bara vilka roller hon spelar, vilka sammanhang hon rör sig i eller vilka etiketter hon lärt sig att identifiera sig med.
Redan från tidig ålder lär vi oss att världen fungerar genom kategorisering. Allt får ett namn, allt sorteras in, allt delas upp i grupper, begrepp och definitioner, och på många sätt är det både naturligt och nödvändigt. Utan språket och dess etiketter hade det varit svårt att orientera sig i tillvaron, vi behöver veta vem som är läkare på sjukhuset, vem som undervisar i klassrummet, vem som kör bussen vi ska stiga på. Roller, titlar och identiteter hjälper oss att skapa ordning i världen och gör det möjligt att navigera i det mänskliga samspelet. Problemet uppstår först när vi börjar tro att etiketterna är den vi är.
Carl Jung beskrev de sociala rollerna genom begreppet persona, de masker vi bär för att kunna fungera i världen. Ofta missförstås begreppet som något negativt, men Jung menade aldrig att masken i sig var problemet, tvärtom fyller den en viktig funktion, vi behöver olika masker i olika sammanhang. Den mask vi bär på arbetet är inte densamma som vi bär tillsammans med våra barn eller våra närmaste vänner. Svårigheten uppstår först när vi glömmer att det är en mask och börjar tro att masken är vårt ansikte.
Ju mindre medvetna vi är om de roller vi spelar, desto större är risken att vi förväxlar dem med oss själva, och ofta blir det först när livet plötsligt tar ifrån oss en identitet som vi upptäcker hur starkt grepp den haft om oss. En människa som arbetat hela sitt liv går i pension och känner sig plötsligt vilsen. En företagare säljer sitt företag och upplever en tomhet som inte går att förklara med ekonomi eller praktiska omständigheter. Barn flyttar hemifrån, och den som under många år identifierat sig starkt som mamma eller pappa ställs plötsligt inför en fråga som legat dold under ytan hela tiden, vem är jag nu, när rollen som en gång definierade mig inte längre fyller samma funktion. Det som skakar om är sällan att rollen försvinner. Det som skakar om är upptäckten att man trodde att rollen var den man var.
Samma mekanism syns överallt omkring oss. Människor identifierar sig inte bara med yrken och familjeroller utan också med nationalitet, politiska övertygelser, religioner, diagnoser, framgångar, misslyckanden och livsberättelser, med sitt förflutna, sina erfarenheter, sina prestationer. Ibland identifierar man sig till och med med sådant som andra en gång sagt om en. En lärare kanske kallade dig blyg, en förälder beskrev dig som känslig, någon sa att du var ambitiös, svår, duktig eller lat, och orden uttalades en gång av någon annan men vävdes långsamt in i självbilden tills gränsen mellan andras uppfattningar och den egna upplevelsen blev allt svårare att urskilja. Till slut går många människor omkring med identiteter de aldrig själva valt, utan som gradvis blivit en del av berättelsen de lärt sig att kalla sitt jag.
Det intressanta är att ingen annan egentligen kan tala om för dig vem du är. Någon kan beskriva hur de upplever dig, hur de känner sig i ditt sällskap, dela sin erfarenhet av mötet med dig, men det är något helt annat än att definiera en annan människa. Det är kanske också därför jag själv med åren blivit allt mer försiktig med att beskriva människor genom fasta egenskaper, eller ens tycka något alls om något eller någon, en befriande neutralitet som sakta tagit form. Jag säger hellre att jag upplever någon som varm, att jag känner mig trygg i någons närhet, att jag trivs i en människas sällskap. Skillnaden kan verka liten, men den är avgörande, för det ena handlar om min egen upplevelse, det andra om att göra anspråk på att veta vem någon är.
Ju mer man börjar se hur identifikation fungerar, desto tydligare blir det också hur nära sammanflätad den är med dömandet. Så fort vi sätter etiketter på människor, situationer eller händelser börjar vi också värdera dem, något blir bra eller dåligt, rätt eller fel, framgångsrikt eller misslyckat, vackert eller fult, människor sorteras in i kategorier och världen delas upp i motsatser, och sakta men säkert börjar vi leva mer i våra tolkningar än i verkligheten själv. Dömandet hos andra kan ofta ses som en spegling av något i dem själva, för när någon dömer hårt visar det ofta mer om den människans ego, sår och inre konflikter än om den som blir dömd.
Ju mer en människa identifierar sig med sitt ego, med sina tankar om vem den är snarare än den levande upplevelsen av att vara, desto mer dömer den. Ego betyder här inte det vardagliga, att vara självupptagen eller inbilsk, utan den psykologiska struktur som ständigt håller ihop en berättelse om vem vi är, ett slags inre regissör som samlar roller, minnen och åsikter till något som känns som ett sammanhållet jag.
Ett träd är ett ganska enkelt exempel på hur automatiskt den här processen fungerar. Innan vi ens hunnit uppleva trädet har sinnet redan börjat arbeta, först är det ett träd, sedan är det en ek eller en bok, och därefter kommer jämförelserna, associationerna, värderingarna, trädet blir vackert eller fult, imponerande eller ointressant, stort eller litet. Men före allt det där finns ett mycket kort ögonblick som de flesta människor aldrig lägger märke till, ett litet glapp mellan upplevelsen och etiketten. I många meditativa traditioner riktas uppmärksamheten just mot det glappet. Hur känns det att se trädet innan tanken berättar vad det är? Hur känns det att möta en människa innan alla kategorier och bedömningar hunnit aktiveras? Hur känns det att uppleva något innan språket kliver in och börjar organisera verkligheten? Där, i etiketten som ännu inte hunnit fästa, i kategorin som ännu inte klivit in, kommer vi kanske närmast någontings essens, i den direkta upplevelsen som existerar före alla våra tolkningar.
Följer man den här tråden lite längre upptäcker man snart att identifikation inte bara handlar om roller, yrken och etiketter som kommer utifrån. Många människor identifierar sig lika mycket med det de tänker, känner och upplever, så självklart att de flesta aldrig ens reflekterar över det. En tanke uppstår och nästan omedelbart blir tanken sann. En känsla uppstår och lika snabbt vävs den samman med självbilden. Man säger att man är orolig, att man är ledsen, att man är osäker eller misslyckad, och sakta men säkert börjar tankar, känslor och sinnesstämningar uppfattas som delar av identiteten, tills gränsen mellan upplevelsen och den som upplever nästan helt försvinner. Man dras med i känslan eller tanken och den blir till en sanning, men det är ingen sanning, det är bara en tanke eller en känsla som var menad att upplevas och passera, inte fastna.
Men om man stannar upp ett ögonblick blir något märkligt synligt. Tankar förändras ständigt, känslor förändras ständigt, ena dagen känner man hopp, nästa dag tvivel, ibland styrka, ibland sårbarhet, vissa morgnar vaknar man fylld av energi, andra dagar känns allting tyngre. Allt rör sig, allt skiftar, allt passerar. Ändå finns det något som är närvarande genom alla dessa förändringar, något som observerar rörelsen utan att själv vara rörelsen.
Det är svårt att sätta ord på, för i samma stund vi försöker beskriva det gör vi det till ännu ett objekt bland andra, ännu en tanke om oss själva. Men skillnaden går att ana. Det är skillnaden mellan att vara arg och att lägga märke till att ilska är här just nu. Det är skillnaden mellan att tänka jag är orolig och att kunna se tanken jag är orolig dyka upp, som vilken tanke som helst, för att sedan passera. Den som lägger märke till tanken kan omöjligen vara tanken själv, lika lite som ögat kan se sig själv se. Det är den enkla, nästan barnsligt enkla observationen som mystiker och filosofer i alla tider återvänt till, att det måste finnas något som ser, någon som är medveten om att tanken kom och gick, och det något är svårare att fånga än tanken självt, just för att det aldrig är objektet, alltid det som ser objektet.
Inom vården har man successivt börjat röra sig mot ett synsätt som på många sätt illustrerar just det här. En människa är inte sin diagnos. En människa är inte sin cancer, sin depression eller sin diabetes, diagnosen beskriver ett tillstånd, en sjukdom, en funktionsnedsättning, men aldrig människans essens. Skillnaden kan verka liten vid första anblick, men den förändrar hela mötet. När vi reducerar en människa till en diagnos blir diagnosen identiteten. När vi i stället ser en människa som råkar bära en diagnos öppnas ett helt annat perspektiv, och det blir tydligt att det alltid finns något mer än det som står i journalen, något som inte kan sammanfattas i medicinska termer eller fångas av ett sjukdomsbegrepp.
På samma sätt förhåller det sig med tankar och känslor. Du är inte din oro, även om oron just nu passerar genom dig. Du är inte din sorg, även om sorgen känns verklig. Du är inte din rädsla, din frustration eller din ensamhet, allt det där är upplevelser som får röra sig genom medvetandet utan att vara den du är. Metaforen om himlen och molnen återkommer därför i så många traditioner genom historien. Tankarna är som moln. Känslorna, åsikterna, berättelserna, identifikationerna är också som moln. Ibland är himlen klar, ibland drar en storm in, ibland är molnen så täta att solen inte längre syns, men oavsett hur dramatisk himlen ser ut förändras inte himlen själv. Molnen kommer och går, men himlen, din sanna essens, förblir orörd. På samma sätt finns det i varje människa något som förblir oförändrat bakom alla roller, alla tankar, alla känslor och alla berättelser om vem man tror att man är. Problemet är att de flesta av oss har tillbringat så lång tid med att studera molnen att vi glömt bort himlen, och lärt oss att identifiera oss med det som passerar snarare än med det som ser det passera.
När sorg uppstår tror vi att vi är sorgsna, men i själva verket är det bara en känsla vi känner. När rädsla uppstår tror vi att vi är rädda, men vi är inte rädslan, vi känner rädslan. När någon kritiserar oss låter vi orden bli en del av vår identitet, och när någon berömmer oss gör vi ofta samma sak från andra hållet, samlar på etiketter, positiva och negativa, tills vi knappt längre kan urskilja vad som egentligen är vårt och vad som bara passerat genom oss. Det är också här mycket av människans lidande uppstår, inte för att tankar och känslor existerar, utan för att vi börjar tro att de definierar vilka vi är. Sorgen blir inte längre en känsla som får röra sig genom kroppen utan en identitet. Oron blir inte längre en tillfällig upplevelse utan ett personlighetsdrag. Rädslan blir inte längre något som besöker oss utan något vi tror att vi är.
Ju längre bort människan kommer från sitt eget centrum, desto starkare blir ofta behovet av identifikation. Då räcker det inte längre att vara, man behöver vara något, en titel, en grupptillhörighet, en politisk övertygelse, en ideologi, ett sammanhang, för egot söker ständigt efter fasta hållpunkter som kan ge en känsla av stabilitet, och ju osäkrare den inre förankringen är, desto större blir behovet av yttre definitioner. Därför är identifikation inte bara en personlig process utan något som präglar hela samhällen, ju mer människor identifierar sig med sina åsikter, desto svårare blir det att mötas, ju starkare etiketten blir, desto mindre utrymme finns för nyfikenhet. Ju starkare identifikationen blir, desto mer framträdande blir också egot, och desto längre bort kommer man från den stilla plats där upplevelser får existera utan att behöva definiera den som upplever dem.
Carl Jung beskrev samma mekanism från ett annat perspektiv. Han menade att människan gradvis behöver bli medveten om sina masker, sitt ego, för att inte förväxla dem med sitt sanna centrum, men syftet var aldrig att förstöra personan eller göra sig av med egot, båda fyller viktiga funktioner. Syftet är att genomskåda dem. Egot är i grunden inte problemet, alla människor har ett ego, och det handlar inte om egoism i vardaglig mening, utan om den del av psyket som skapar en känsla av identitet genom det yttre. Egot vill veta vem det är, vill känna sig definierat, och söker därför ständigt efter något att identifiera sig med, ett yrke, en titel, en grupptillhörighet, en åsikt, en framgång, ett misslyckande, till och med ett lidande.
Ju starkare identifikationen blir, desto starkare blir också behovet av att försvara den, och därifrån uppstår mycket av det dömande som präglar både individer och samhällen. När identiteten byggs kring åsikter måste andra ha fel för att jag själv ska ha rätt. När den byggs kring grupptillhörighet måste någon annan stå utanför. När den byggs kring prestation uppstår ständiga jämförelser. Hela tiden försöker egot stärka sin egen berättelse genom att definiera, kategorisera och värdera världen omkring sig, men det betyder inte att egot är fel, bara att det inte är hela sanningen om vem vi är. Precis som personan är en mask är egot en funktion, en användbar funktion, men fortfarande inte människans djupaste kärna.
Ju längre man följer identifikationens tråd, desto märkligare blir den, eftersom nästan allt vi brukar kalla jag visar sig bestå av sådant som förändras. Kroppen förändras. Yrken kommer och går. Relationer börjar och slutar. Intressen skiftar. Åsikter som en gång kändes självklara känns plötsligt främmande, till och med personligheten, som många uppfattar som något stabilt, förändras över tid, det som kändes sant vid tjugo års ålder känns inte nödvändigtvis sant vid fyrtio, sextio eller åttio. Om nästan allt förändras, vem är det då som är kvar genom alla dessa skiften? Frågan har följt människan genom historien, traditioner har närmat sig den från olika håll, med olika språk och olika symboler, men har ofta pekat mot samma sak, inte mot fler identiteter, fler definitioner, fler etiketter, utan mot något betydligt enklare, något som finns kvar när allt det andra börjar falla bort.
Jung beskrev individuation som den process genom vilken människan gradvis blir mer hel genom att bli medveten om de delar av sig själv som tidigare varit omedvetna. Ofta framställs det som en resa mot något nytt, men kanske handlar det lika mycket om att skala bort sådant som aldrig riktigt varit sant, inte att bli någon annan, utan att långsamt upptäcka vem man varit hela tiden bakom alla lager av anpassning, roller och identifikationer. Det förklarar också varför så många människor upplever starka kriser när vissa identiteter försvinner. Vem är jag när jag inte längre fyller den roll som så länge definierat mig? Det är lätt att tro att krisen handlar om förlusten av rollen, men ofta handlar den om något djupare, rollen försvinner och blottlägger samtidigt hur starkt man identifierat sig med den. Det som skakar om är inte att omständigheterna förändras, utan att den bild man haft av sig själv plötsligt inte längre håller ihop på samma sätt.
Jag har själv ofta haft svårt att beskriva mig genom titlar. När människor genom åren frågat vem jag är har svaren nästan alltid känts för små, företagare, ekonom, sjuksköterskestudent, stark, duktig eller något annat har visserligen beskrivit delar av mitt liv, men aldrig riktigt fångat det jag upplevt som mig. Det har alltid funnits något märkligt begränsande i att försöka sammanfatta en människa genom en titel eller ett yrke, som om det levande och ständigt föränderliga skulle kunna fångas i ett enda ord. Just därför är identifikationsfällan så svår att upptäcka. Samhället uppmuntrar den ständigt, vi presenterar oss genom våra yrken, beskriver varandra genom våra egenskaper, bygger grupper kring gemensamma identiteter, politiska övertygelser, nationer, religioner, livsstilar. Mycket av det fyller en praktisk funktion, men någonstans på vägen börjar vi glömma att identiteterna är verktyg, inte vår essens.
När den insikten sjunker in förändras också mötet med världen. Behovet av att kategorisera allt blir mindre, människor blir svårare att reducera till åsikter eller grupptillhörigheter, svårare att placera i ett fack och tro att man därmed förstått vem de är. Samma sak sker i relationen till en själv. Tankar får komma och gå utan att behöva definiera identiteten. Känslor får röra sig genom systemet utan att bli självbilder. Sorg får vara sorg, glädje får vara glädje, rädsla får vara rädsla, upplevelserna får existera utan att man behöver bygga ett jag kring dem. Någonstans här börjar också dömandet att mjukna, inte för att man bestämmer sig för att bli mer tolerant eller förstående, utan för att man gradvis ser hur begränsade etiketterna egentligen är. Ju mer medveten man blir om sina egna masker, desto svårare blir det att helt identifiera andra människor med deras, och behovet av att tycka något om allt faller bort, för det finns inget rätt eller fel att tycka.
Det märks tydligast i mötet med en annan människa. Sitt mitt emot en vän, en patient, en kund, och lägg märke till hur sällan man faktiskt är där. De flesta av oss befinner sig inte i stunden när vi möts, vi är i huvudet, inte i hjärtat eller kroppen, upptagna av vad vi själva ska säga härnäst, av hur vi uppfattas, av ett svar som redan formuleras innan den andra hunnit tala klart. Ibland ser man det rakt i ögonen på någon, att de inte är där, fast de sällan vet om det själva. Telefonen på bordet mellan oss gör sitt för att förstärka det, ett plingande, ett kort ljus i ögonvrån, och strunt samma hur litet avbrottet är, det räcker för att dra oss ur kroppen och upp i huvudet igen. Vi har blivit ett släkte av huvudfotingar, stora tänkande huvud på små, bortglömda kroppar, och samhället tycks byggt för att hålla oss kvar där uppe, bort från den närvaro som krävs för att faktiskt vara i sitt sanna varande.
Jean Watson, sjuksköterskan och omvårdnadsteoretikern, har skrivit om just det här inom vården, om hur mötet mellan vårdare och patient läker mer ju mer närvarande vårdaren faktiskt är, inte genom vad som sägs eller görs utan genom det rena varandet i rummet. Läkningen sker på båda sidor, menar hon, patienten och vårdaren läks tillsammans i den identitetslösa närvaron, i stunder där ingen av dem behöver vara någon särskild, bara vara. Det är en enkel tanke men den rymmer hela kapitlets kärna. Det djupaste mötet kräver inget innehåll alls. Det kräver bara att någon faktiskt är där.
Detta betyder inte att världen förlorar sina former. Trädet fortsätter att vara ett träd, sjuksköterskan fortsätter att vara sjuksköterska, läraren fortsätter att undervisa, läkaren fortsätter att behandla sina patienter, roller och begrepp fyller fortfarande sin funktion. Skillnaden är att man inte längre förväxlar kartan med landskapet. Kanske är det just där den verkliga friheten börjar visa sig, inte i att bli någon särskild, inte i att skapa en ny identitet som känns mer andlig, mer utvecklad eller mer sann än den gamla, inte heller i att göra sig av med alla roller och leva utanför samhällets strukturer, utan i att identifikationerna gradvis förlorar sitt grepp, i att man inte längre behöver försvara dem med samma intensitet, i att värdet av den egna existensen inte längre beror på vilken mask man bär för stunden.
Bakom alla roller, alla berättelser och alla identiteter finns ett stilla varande som inte behöver beskrivas, försvaras eller bevisas. Filosofer, mystiker och psykologer har genom historien försökt sätta ord på den platsen, men den är kanske svår att fånga just för att den existerar före alla ord, och det är kanske därför så många traditioner återkommer till samma fråga. Vem är jag? Inte som en intellektuell övning eller ännu ett problem att lösa, utan som en verklig undersökning av vad som finns kvar när allt det som kan förändras får träda åt sidan för en stund. Ju längre man följer frågan, desto märkligare blir den, för de svar som först känns självklara sakta börjar falla bort, först yrkena, sedan rollerna, därefter berättelserna om vem man varit och vem man tror att man ska bli. Tankarna visar sig komma och gå. Känslorna gör detsamma. Till och med självbilden förändras över tid. Kvar finns något som är svårare att sätta ord på, något som inte riktigt låter sig fångas av språket, eftersom språket i sig bygger på kategorier, definitioner och identifikationer, något bortom allt det konkreta och materiella.
Det är kanske därför uttrycket I am återkommer i så många traditioner, inte som en ny identitet att lägga ovanpå alla de gamla, utan som motsatsen till identitet, bara jag är, ett enkelt konstaterande av existens före alla beskrivningar av den. Vi går nu som mänsklighet från en identitet i görande till ett varande, och det är ett enormt skifte, för då har man sett igenom identitetsfällan och äntligen integrerat sina masker och skuggor i ett varande. Polariserandet försvinner och ger plats åt helhet.
När man börjar ana den skillnaden händer något med sättet man möter världen. Trädet får återigen vara ett träd innan sinnet hunnit kalla det ek eller bok. Människan framför oss får vara en människa innan vi placerat henne i en kategori. Tankarna får komma och gå utan att bli sanningar om vem vi är, känslorna får röra sig genom systemet utan att förvandlas till identiteter. Molnen fortsätter att passera över himlen, men himlen behöver inte längre tro att den är molnen. Det är precis där identifikationsfällan börjar förlora sitt grepp, inte när vi hittar en bättre identitet eller en mer utvecklad självbild, utan när vi gradvis inser att det vi söker aldrig har funnits i rollerna, etiketterna eller berättelserna från första början. Bakom allt det där har något stilla och oföränderligt funnits närvarande hela tiden, tålmodigt väntande bakom lagren av identifikation, precis som himlen alltid finns kvar bakom vädret.
När man ser igenom det här och kan vila i varandet är man inte längre fast i identitetsfällan och det lidande den skapar. Livet blir lättare, friare och mer äkta, både för en själv och för andra, och en människa som vilar djupt i sitt eget varande utövar också en ren form av självkärlek, en kärlek som därifrån blir möjlig att ge vidare, renare, till andra.