Essä No. 2 - Strugglefällan
Struggle-mentaliteten sitter djupt i många av oss, så djupt att vi sällan ens ifrågasätter den. För många har den blivit en självklar utgångspunkt för hur livet fungerar, att om man vill någonstans, om man vill åstadkomma något, om man vill vara värd något, då måste det vara hårt. Det måste vara jobbigt. Det måste kosta blod, svett och tårar. De orden har nästan blivit heliga, som om lidande i sig vore ett bevis på seriositet, som om utmattning vore ett kvitto på att man verkligen gjort sitt yttersta.
Strugglefällan bygger på idén att det enda sättet att ta sig fram i världen är genom kamp. Att man ska kämpa för relationer, kämpa för jobbet, kämpa för kroppen, kämpa för att duga. Att man måste träna väldigt hårt för att det ska räknas, arbeta väldigt mycket för att vara värd sin framgång, offra sig själv för att det hela ska vara på riktigt. Om något kommer relativt lätt, om något sker med mindre motstånd, finns det nästan en misstänksamhet inför det, som om det inte räknas, som om det vore ytligt, slarvigt eller till och med oärligt.
Det finns ett outtalat hierarkiskt tänkande här, där den som har kämpat mest, lidit längst och tagit sig igenom mest motvind också anses förtjäna mest respekt. Ju mer man har slitit ner sig, desto större blir belöningen, åtminstone i den berättelse vi har lärt oss att leva i. Det är just här fällan börjar dra åt.
Hustle, grind, struggle. Gå upp tidigt, jobba sent, vila är för fegisar, återhämtning är för de svaga. Det finns ett nästan förakt i vissa kretsar mot lätthet, lekfullhet och mjukhet. De som inte lever så här uppfattas som oseriösa, som att de inte tar livet på allvar, som att de inte är villiga att betala priset. Det här är inte bara individuellt, det är en kultur som genomsyrar arbetsliv, entreprenörskap, prestation, träning och relationer. I många miljöer är struggle-mentaliteten inte bara accepterad, den är hyllad, ett tecken på styrka, disciplin och karaktär, och den som ifrågasätter den riskerar att hamna utanför.
Jag vill kalla det för en extrem obalans.
Struggle-mentaliteten är i grunden starkt färgad av maskulin energi, inte i betydelsen kön, utan i betydelsen princip, drivkraft, riktning, prestation, övervinnande. Det är samma princip som Jung kallade animus, och som i den österländska traditionen kallas yang, en kraft som finns i varje människa oavsett kön, och som alltid behöver sin motpol. Det är inget fel på de kvaliteterna i sig. Problemet uppstår när de får dominera helt, när de inte längre balanseras av det feminina, av anima, av yin, av lekfullhet, mottaglighet, kreativitet, vila och glädje. Det är då det blir utmattande, då människor bränner ut sig, kvinnor såväl som män, för ingen människa är byggd för att leva i konstant kamp. Även den mest hårdnackade, den som naturligt har lätt för fight, och hårdhet, töms till slut av det här sättet att leva. Livet kräver balans, och struggle-mentaliteten är inte balans. Samtidigt är det lika sant att ren lätthet utan struktur inte fungerar bättre. Att bara flyta, skapa, leka utan riktning, ansvar eller ramverk leder inte heller till helhet. Det handlar inte om ett antingen eller. Det är i mitten, i pendelns centrum, som de flesta människor faktiskt mår bra, där ansträngning och lätthet får samexistera, där kraft inte behöver bevisa sig genom lidande.
Det som blivit allt tydligare för mig de senaste åren är att motsatsen till struggle inte är passivitet, utan mottaglighet. När jag klev in i ett helt annat synsätt, där det som är lätt också får vara rätt, skiftade något fundamentalt. Där det känns roligt, dit går jag. Där det finns en naturlig rörelse, dit följer jag den. Det mäktiga är att jag når mål både snabbare och mer exakt när jag lever så, än när jag kämpade mig fram genom dem. Saker kommer till mig, istället för att jag hela tiden måste jaga dem.
Struggle-kulturen bygger på att man är en jägare. Man ska jaga möjligheter, resultat, framgång, bekräftelse, nästa steg. Man ska ligga steget före, kontrollera, pressa, driva på. Allt hålls ihop av kontroll, och kontrollen skapar en form av kramp, inte bara kamp utan just kramp. Ju mer man försöker kontrollera livet, desto mer krampaktigt blir det, desto mer stryps flödet åt. Det paradoxala är att människor i struggle ofta tror att de mår bättre ju mer de kontrollerar, när det i själva verket förhåller sig precis tvärtom.
Det finns också en fysiologisk sida av det här värd att stanna vid. Kroppen som ständigt befinner sig i kamp lär sig, med tiden, att koppla samman ansträngning med belöning på ett sätt som liknar ett beroende. Adrenalin och kortisol, samma ämnen som beskrivits tidigare i den här boken i samband med HPA-axeln, blir inte bara en stressreaktion utan nästan en njutning, en kick man omedvetet börjar jaga. Den som är van vid att leva i konstant kamp kan uppleva vila som obehaglig, nästan olustig, inte för att vilan i sig är fel utan för att nervsystemet helt enkelt inte känner igen den. Det förklarar varför så många fortsätter i struggle-mönstret långt efter att det slutat tjäna något syfte, kroppen har helt enkelt vant sig vid en viss kemisk signatur, och avvänjningen därifrån kan kännas lika obekväm som vilken annan avvänjning som helst.
Det finns något i det här som liknar en drog, och jag tror det förtjänar att sägas rakt ut, försiktigt men ärligt. Jag har sett människor som håller på med tävling eller extrem prestation nästan tycktes njuta av smärtan i stunden, ju jobbigare, desto mer levande. Det är en märklig, motsägelsefull njutning, för den bär sällan glädjens lätthet, snarare en sorts intensitet som förväxlas med mening. Kroppen belönar uthållighet med en kemisk kick, endorfiner som sköljer över systemet just när det gör som mest ont, och hjärnan lär sig snabbt att koppla samman lidande med den belöningen, tills gränsen mellan att uthärda något värdefullt och att aktivt söka smärtan för kickens skull blir svår att se, även för den som befinner sig mitt i det. Det är inte att döma den som känner igen sig i det här, jag tror många av oss bär spår av det i olika grad, men det är värt att fråga sig ärligt om drivkraften kommer från glädjen i det man gör, eller från beroendet av den kemiska belöningen smärtan själv utlöser. Det senare är, hur man än vänder på det, en form av dysfunktion, även om ordet känns hårt att använda om något som i vår kultur ofta hyllas som disciplin och karaktärsstyrka.
När man istället lever från lätthet, inte som slapphet utan som tillit, händer något annat. Man släpper inte ansvaret, men man släpper krampen och kampen. Man litar mer på processen, behöver inte styra varje steg, för man märker att saker löser sig på sätt som aldrig hade gått att räkna ut i förväg. Synkronicitet uppstår. Timing faller på plats. Det blir tydligt, med tiden, att kampen varit en omväg snarare än en nödvändighet.
Det här är ett helt annat sätt att leva på. Lugnare, roligare, rikare, för det kräver inte att man först går igenom år av struggle för att förtjäna resultatet. Man behöver inte blöda för att vara värdig. Man behöver inte leva i "livets hårda skola" för att livet ska tas på allvar, ett uttryck som i sig är avslöjande. För många blir det en identitet, nästan en tillflykt, ett sätt att legitimera lidande och hålla fast vid en självbild där man inte fuskar, där man gör det på riktigt.
Ibland behöver man förstås gå igenom det hårda för att förstå att det inte var nödvändigt. Så var det för mig. Men struggle är inte ett livstillstånd, det är ett överlevnadsläge, och det finns en avgörande skillnad mellan att överleva och att leva.
Det är också här prestation får en annan betydelse. Prestation i sig behöver inte vara stressande, det är först när den kopplas till struggle, kontroll och självutplåning som den blir det. Prestation som uppstår ur lätthet, ur närvaro och intresse, bär inte samma tryck. Den förbrukar inte kropp och psyke på samma sätt, bygger inte identitet på kamp utan på deltagande.
Det är kanske därför strugglefällan är så svår att lämna, den är inte bara ett beteende utan ofta en identitet, och många vet helt enkelt inte vem de skulle vara utan den. Under det ligger ofta något ännu enklare, en självkänsla som aldrig riktigt fått vila i sig själv. Ju mer man måste bevisa sig, desto svagare är oftast den grund man bevisar sig ifrån. Struggle blir då inte bara en strategi för att lyckas, utan ett sätt att ständigt tjäna in sitt eget existensberättigande, om och om igen, utan att beloppet någonsin blir tillräckligt stort. Precis som med alla de fällor som utforskas i den här boken kräver också den här en villighet att ifrågasätta vem man tror sig vara, och att släppa taget om en självbild som en gång kanske var nödvändig, men som inte längre är sann.
För mig blev det här särskilt tydligt i sammanhang där struggle-mentaliteten var starkt normerande, i entreprenörskapets värld, där det nästan är ett ideal att utplåna sig själv för bolagets skull, och i triathlonkulturen, där man ska träna hårdare, längre, fortare, tills kroppen inte orkar mer, och där utmattningen nästan blir ett hedersmärke. Jag har aldrig riktigt känt mig hemma i det, och ändå har jag befunnit mig i de miljöerna. Varje gång jag inte ville leva på det sättet, varje gång jag valde en annan väg, har det funnits en underliggande känsla av att jag inte tog mitt uppdrag på allvar. Att jag inte var en riktig atlet. Att jag inte var en sann entreprenör.
Men min väg var en annan. När jag gjorde triathlon var det lekfullt. Inte ostrukturerat, inte slarvigt, men lekfullt. Jag hade struktur, mål och disciplin, men det fanns också utrymme för glädje, nyfikenhet och lätthet, och just därför gick det hyfsat bra. Jag nådde långt, inte trots att det var lekfullt utan tack vare det. Det är samma sak jag ser i livet i stort. När vi slutar tro att kampen är ett bevis på värde, när vi släpper idén om att det måste göra ont för att räknas, förändras hela förutsättningen. Inte genom att vi slutar anstränga oss, utan genom att ansträngningen inte längre är identitetsbärande. Den blir ett verktyg snarare än ett självändamål.
Strugglefällan lurar oss att tro att livet måste vara en kamp för att vara sant. Det är en missuppfattning som kostar mer än vi anar. Djupet kommer inte av kampen, utan av närvaron i det som faktiskt sker. Meningen kommer inte av lidandet, utan av relationen till det. Det är sällan genom att tömma oss själva som vi blir hela, snarare genom att hitta en rytm som faktiskt bär. Att kliva ur strugglefällan handlar därför inte om att bli lat, passiv eller oengagerad, det handlar om att sluta offra sig själv för en idé som inte längre är sann, om att låta kraft och lätthet samexistera, om att förstå att ett liv som inte hela tiden gör motstånd ändå kan vara djupt, seriöst och meningsfullt. Det är kanske först när vi slutar kämpa med livet som livet faktiskt börjar bära oss.