Essä nr 9 - Tacksamhetsfällan
Tacksamhet har på många sätt blivit ett av vår tids mest självklara begrepp. Det dyker upp i samtal om psykisk hälsa, i självhjälpslitteratur, i spirituella sammanhang och i vardagliga råd människor ger varandra när livet känns tungt. Ofta presenteras det som något enkelt och tillgängligt, nästan som en grundinställning man kan välja genom att rikta uppmärksamheten mot det som fungerar, det som finns, det som trots allt är tillräckligt.
Det märkliga, om man stannar upp och tänker efter, är att tacksamhet nästan aldrig kommer naturligt. Vi skriver listor, håller tacksamhetsdagböcker, påminner oss själva, tränar oss i att se det positiva, som om det vore en muskel som måste byggas upp snarare än ett tillstånd som redan finns i oss. Det är egentligen underligt, för tacksamhet borde rimligen ligga nära vår grundnatur, ändå är den för de flesta något som kräver övning och ständiga påminnelser, och på ett plan går det inte att förneka att övningen har en effekt. När fokus flyttas från missnöje till uppskattning förändras något i det inre landskapet. Kroppen mjuknar, tankarna blir mindre påträngande och nervsystemet får en kort stund av vila.
Samtidigt finns det något i det här sättet att förhålla sig till tacksamhet som sällan undersöks närmare. Den tacksamhet vi oftast talar om är nästan alltid riktad mot något specifikt och något utanför oss själva, något externt. Den är knuten till det vi har, det som gick som vi hoppades, det som kunde ha varit värre men inte blev det. Ofta uppstår den i jämförelse, ibland uttalat, ibland mer subtilt. Jag känner tacksamhet för mitt hem när jag ser bilder av människor som saknar ett, för min trygghet när jag konfronteras med någon annans otrygghet, för mitt liv när jag bevittnar andras förluster. Jag minns själv hur det kändes när jag förlorade mitt bolag, hur jag mitt i förlusten kunde känna en påtaglig tacksamhet över något så enkelt som att ha tak över huvudet, något jag i vanliga fall aldrig ens hade tänkt på. Det är den vanligaste och mest begripliga vägen in i tacksamhet, den som föds ur kontrast, ur att plötsligt se det man annars tar för givet. På ett mänskligt plan är det här helt begripligt, och för många är det också där resan börjar, men någonstans längs vägen händer något, nästan omärkligt.
Det finns nämligen olika lager av tacksamhet. Det ytliga lagret handlar om saker och ting, om det vi har eller inte har, om jämförelser med det som kunde varit sämre. Det djupare lagret är något annat, ett varande i tacksamhet som inte behöver riktas mot eller vara betingat av något alls. Det ytliga lagret är inte fel, det är ofta en nödvändig ingång, men för de allra flesta stannar tacksamheten där, på ego-nivå, och det är där fällan ligger dold.
När tacksamhet blir beroende av ett objekt, av ett utfall eller av en berättelse om hur saker kunde ha varit annorlunda, börjar den fungera mindre som närvaro och mer som reglering. Den blir ett sätt att hantera obehag, att mildra känslor som annars riskerar att ta för stor plats. I stället för att stanna i det som känns, använder vi tacksamhet för att förflytta oss bort från det, och även om det ofta sker med de bästa intentioner innebär det samtidigt att vissa delar av erfarenheten aldrig riktigt får bli mötta.
Det är här det börjar likna en fälla.