Essä nr 6 - Tävlingsfällan
Jag har funderat mycket på tävling som begrepp, och jag är fortfarande inte säker på om tävlingsfällan är ett eget kapitel eller om den ligger så nära prestationsfällan och strugglefällan att de egentligen är olika uttryck för samma sak. Kanske är det just därför jag vill stanna här en stund, för tävling är ett av de mest självklara koncepten vi har, och just därför också något väldigt få människor faktiskt ifrågasätter. Man deltar, man tittar, man jämför, man värderar, utan att ställa den mer grundläggande frågan om vad tävling egentligen är och varför den har en så stark dragningskraft. Tävlingen fortsätter dessutom långt utanför idrottsarenor och resultattavlor. Vem har störst grill. Dyrast bil. Störst hus. Fler resor. Större ring. Mer status. Mer. Mer. Mer.
Innan jag går vidare vill jag säga något om avsikten med det här kapitlet, för det är lätt att ett resonemang som det här låter dömande, som att jag sitter med facit och pekar finger åt alla som tävlar eller älskar att tävla. Det är inte meningen. Det här handlar inte om att det skulle vara fel att tävla, det finns inget rätt eller fel i det, utan om att förlösa, att ge en möjlighet att stanna upp och fundera på varför man tävlar, vilken funktion det fyller, och om man kan tävla fritt, utan att självvärdet hänger med i varje utfall. Om det ens går. Jag vet inte säkert.
I min värld är tävling ett koncept som egentligen inte går att ha. I samma stund som människor har olika förutsättningar blir tävlingen per definition orättvis, även om rättvisa är en annan fälla som hör hemma i en annan essä, och man kan snarare säga att tävlingen blir obrukbar. Hur man än vänder och vrider på det ställs olika kroppar, olika psyken, olika bakgrunder, olika dagsformer och olika liv mot varandra. Om förutsättningarna aldrig är desamma, vad är det då egentligen man vinner? Man kan konstatera att någon är snabbare, starkare, mer uthållig, bättre tränad eller mer mentalt fokuserad, och människor älskar att titta på det, älskar dramatiken och berättelsen om vinnare och förlorare, men vinsten blir märkligt ointressant när man skrapar lite under ytan.
Det jag i stället fastnar vid är varför vi överhuvudtaget vill vinna, varför det finns en så stark drift att vara bäst, snabbast, högst, längst, mest. Det tävlas nästan alltid i samma riktning, mer fart, mer styrka, mer pengar, mer status, mer, och mycket sällan i motsatsen. Det finns ingen långsammaste Formel 1, ingen tävling i att vara minst, långsammast eller stillastående. Den sortens tävling drar ingen publik, intresserar oss inte, och det säger något om människan och om vår relation till värde.
Här är det värt att stanna vid något jag tänkt mycket på, att tävling faktiskt är ett djupt mänskligt beteende. I naturen konkurrerar djur om mat, om revir, om att överleva, men de tävlar inte. Ingen gepard springer för att bli snabbast, den springer för att äta, det är en funktion, en egenskap, inte en jämförelse med grannens gepard. Det är bara människan som gjort om överlevnad till tävling, som satt ett värde på att vara snabbast eller bäst utöver det rent funktionella, och det säger något om var tävlandet faktiskt bor. Det bor i egot. All tävling har, tror jag, med egot att göra, med behovet av att bli sedd, bekräftad, att bevisa att man duger. Det gör inte tävlandet fel, men det gör det värt att förstå varifrån drivkraften kommer.
För mig har tävling alltid varit ett märkligt spektakel. Jag kan absolut fascineras av det och tycka att friidrott är vackert att titta på, att Formel 1 är spännande, att det finns något fängslande i hur människor pressar sina gränser. Samtidigt står jag ofta bredvid och undrar om det ens går att tävla, för om tävling ska vara meningsfull måste förutsättningarna vara exakt desamma, och det är de aldrig, särskilt inte när det är människor som tävlar, inte maskiner byggda efter samma ritning.
Det blev särskilt tydligt för mig när jag själv tävlade i maraton. Det var fascinerande hur stort fokus det fanns på tider, placeringar och jämförelser, och hur lite man pratade om upplevelsen, om banorna, vädret, kroppen och livet runt omkring. Man jämförde tider från olika år som om det vore samma lopp, samma kropp och samma förutsättningar, trots att det aldrig var det. Olika skor, olika stressnivåer, olika sömn, olika nervsystem. Ändå fortsatte jämförelsen, och med den värderingen av det egna värdet och andras värde. Den som är snabbast eller tjänar mest tillskrivs ett högre värde.
Det är här tävlingsfällan blir smärtsam, för den handlar sällan bara om tävlingen i sig. Den blir en identitetsfälla. Resultatet den dagen, i den kroppen, under de förutsättningarna, börjar säga något om vem man är. Jag har sett det otaliga gånger inom idrotten, människor som blir fullständigt knäckta när tävlingen inte går bra, som om hela deras värde stod och föll med just den prestationen. Sedan börjar bortförklaringarna, ett desperat försök att skydda självkänslan från att behöva erkänna att man hade en dålig dag, eller att det faktiskt bara var så här bra det blev den här gången, och ju längre den listan av ursäkter blir, desto tydligare avslöjar den motsatsen till vad den försöker dölja, en osäkerhet som legat där hela tiden, ofta ända sedan barndomen, från att inte ha blivit sedd eller hörd på det sätt man behövde.
Ett uttryck jag hört många gånger, och som jag själv använt, är att jag inte tävlar mot andra, bara mot mig själv. Det låter ödmjukt, nästan klokt, men jag tror ofta att det bara är en förklädnad, ett sätt att släta över samma behov utan att behöva erkänna det. Även den som säger sig tävla mot sig själv försöker fortfarande bevisa något, bara att motståndaren bytts ut mot en själv, och om man verkligen inte hade något att bevisa alls skulle behovet av att tävla, mot vem det än var, sakna grepp. Det är sällan skitsnack i ond mening, men det är ändå en undanflykt.
Det paradoxala är att om man tränar för att bli riktigt bra innebär det i praktiken att man misslyckas oftare än man lyckas. Det är själva processen, det är genom alla försök som inte går som man tänkt som utveckling sker. Ändå pratar vi väldigt lite om det, och därför blir det nedslående för den som mäter sitt värde i resultat. En dag går tiden långsammare än veckan innan och domen kommer direkt, hård, omedelbar, självanklagande. Kroppen gjorde exakt det den kunde den dagen, med de förutsättningarna, men huvudet har en annan bild av vad som borde vara. Det är där osynken uppstår. Huvudet blir domaren som slår ner på det finaste vi har att ta hand om, och kroppen känner det. Kroppen svarar sällan med bättre prestation, utan snarare med motstånd, trötthet eller smärta.
Det här begränsar sig inte till idrott. Det spiller över i arbete, relationer, studier, affärer, presentationer och betyg. Måendet binds till prestation. Tävlingsfällan och prestationsfällan går hand i hand, ibland så tätt att de knappt går att skilja åt. Prestation i sig är inte problemet, tävling i sig är inte problemet, det är laddningen, trycket, behovet av att visa, bevisa och duga. Det sitter i självkänslan, i viljan att duga och vara duktig i andras och i mina egna ögon, för annars upplever jag mig som mindre värd.
Att leva under ständig press att prestera och tävla sliter på nervsystemet, både fysiologiskt och mentalt. Ofta finns det ingen verklig balans mellan ansträngning och återhämtning, och man driver sig själv väldigt hårt. Ju hårdare man driver sig själv, desto hårdare driver man också andra, ofta genom dömande. Den som är hård mot sig själv blir ofta hård mot sin omgivning. Krav, stress och missnöje sprider sig, och människor börjar känna att de aldrig räcker till, att de bara duger när de levererar. Många känner igen sig i det här från skolan, från sina föräldrar, från arbetsplatser där chefer kräver mer, eller från relationer där man döms för att inte duga som man är.
Här börjar vi närma oss roten, för i slutänden landar tävling nästan alltid i samma fråga. Handlar det om nyfikenhet, lust och utforskande, eller handlar det om att duga, att visa att man kan, att bli någon, att bli värd något.
Jag har själv tävlat, men aldrig för tider eller placeringar. Jag tävlade för upplevelsen, av nyfikenhet kring vad som var möjligt. Intresset låg aldrig i att vinna över någon annan, inte ens över mig själv, och det är kanske därför tävlingsbegreppet alltid har skavt för mig, till den grad att jag i stort sett tappade intresset för att tävla helt när jag väl blev fri från fällan. Men även det förtjänar en ärlig blick, för ointresset kan lika gärna vara ett kvarstående uttryck för fällan som en frihet från den, om det bottnar i rädsla för att förlora, rädsla för att inte duga, snarare än i en genuin avsaknad av lust. Att inte vilja tävla för att man är rädd att förlora är samma mynt som att tävla för att vinna till varje pris, bara den andra sidan av det.
Vissa människor tar det hela mycket lättare. De tävlar mer som lek än som livsavgörande prov, och för dem brukar det gå förvånansvärt bra, både när de vinner och när de förlorar, för de klarar av båda utfallen utan att låta något av dem definiera dem. Min son är ett sådant exempel, han har en genuin drift att tävla, och jag upplever aldrig att han gör det för att bevisa något för omgivningen, snarare för sig själv, av ren energi som vill ut och flöda. Han ger sig inte, men det känns aldrig desperat. Att faktiskt kunna vara okej med både att vinna och att förlora tycks paradoxalt nog vara det som gör att man vinner mer, för spänningen och krampen som annars äter upp prestationen försvinner. Jag tror det handlar om att man har grundat sig i något annat än utfallet, byggt en stabilare mark i sig själv, en som tål att det stormar utan att man välter över. Den som står så stadigt behöver inte skydda sig genom att vinna, och kan därför prestera utan den rädsla som annars äter upp lika mycket kraft som själva ansträngningen.
Det finns förstås en helt annan, mörkare gren av tävlingsbegreppet, viljan att vinna som en form av hämnd, att visa någon, att bevisa dem fel, till varje pris. Den drivkraften kan ta en människa långt, rent materiellt, men den bär aldrig med sig inre stillhet, bara mer lidande, både för den som drabbas och, i förlängningen, för den som hämnas. Ingen har rätt att utöva något destruktivt mot någon annan, oavsett vad de själva anser sig ha rätt till, och hämnd löser aldrig det den var tänkt att lösa, den skapar bara ett större hål. Det här förtjänar egentligen ett eget kapitel snarare än ett stycke, så jag lämnar tanken här, som en dörr jag inte går igenom just nu.
Men om man vänder på det och i stället känner obehag inför tävling, kryper undan och får ångest, vad handlar det då om? Det är förstås ett annat uttryck för att inte duga, för rädslan att göra fel, för att bli dömd om man inte levererar. Det är prestationsfällan, en ångest i botten som rör rädslan att inte räcka till. Det är en annan fälla, för en annan dag.
Något jag också blir nyfiken på är varför vi tycker så mycket om att titta på andra tävla, även när vi själva inte deltar. Sport som underhållning är ett märkligt fenomen om man stannar upp inför det, miljontals människor som sätter sig framför en skärm för att se andra springa, sparka en boll eller köra fort, och känner sig glada eller nedstämda beroende på vad som händer. Det finns något barnsligt i det, naivt och lekfullt, även om det ofta spelas på blodigt allvar och ibland urartar i ren rivalitet mellan lag och länder. Vi identifierar oss gärna med ett lag eller en nation som tävlar, och stärker på så vis vår egen identitet genom att tillhöra gruppen, helst gruppen av vinnare, sällan förlorarna. Kanske är det ännu en form av tävlingsfällan, förskjuten ett steg från den egna kroppen till en grupp vi valt att kalla vår, men den frågan lämnar jag öppen, det är inte säkert att allt behöver lösas upp för att förstås.
Tävlingsfällan uppstår i samma stund som man börjar vinna över andra för att själv må bra. När din glädje är beroende av att någon annan förlorar, när din självkänsla växer på andras bekostnad, har du klivit rakt in i fällan. Så länge glädjen beror på andras misslyckanden är det också ditt eget misslyckande.