Läkningsfällan
En av de första paradoxer jag själv behövde se innan något egentligen kunde förändras var att i samma stund som jag började tala om läkning, hade jag också accepterat idén om att något i mig var trasigt. Att behöva läka innebär alltid, medvetet eller omedvetet, att utgå från att något är fel. Och när den utgångspunkten väl är satt, börjar man leva sitt liv inifrån den.
Det märkliga är att detta kan ske även när allt i praktiken fungerar ganska bra. Man kan känna sig relativt frisk, ha ett fungerande liv och ändå bära en konstant känsla av att något behöver åtgärdas. Att läka sina relationer, sin barndom, sin kropp. Läka sår kring pengar, självkänsla, nervsystem. Det finns alltid något som återstår, något som ännu inte är helt. Läkningen ligger ständigt i framtiden istället för i nuet, och för många blir detta helt enkelt ett sätt att leva. Man lever i konstant läkning, som om något är fel, och som om man egentligen aldrig kommer fram till ett mål. Och skulle man göra det, blir det ofta ytterst kortvarigt, för då tar jakten vid inom ett nytt område. Det är som ett hamsterhjul.
Just läkning omfattar så många områden, nästan alla som berör livet, vilket gör det till en i praktiken oändlig uppgift. Bara tanken på det kan vara utmattande.
Jag har själv levt i den här föreställningen. Det har inte alltid varit så. Under vissa perioder i livet har jag inte gått runt och upplevt mig som trasig, eller ens i behov av att bli lagad, utan snarare känt att livet faktiskt är ganska bra. Men under en lång tid blev läkning ett sätt att förstå mig själv och mitt liv. Jag satte etiketter på det som varit svårt och drog slutsatsen att det därför också behövde helas. Det lät rimligt, till och med ansvarsfullt. Samtidigt placerade det mig i en position där utgångspunkten alltid var att något i mig ännu inte var som det borde vara.
Det är här läkningsfällan börjar ta form. När livet förstås som ett ständigt läkande, på alla plan – fysiskt, emotionellt, mentalt, relationellt – hamnar man lätt i ett tillstånd där friskhet hela tiden ligger framför en. Som något man ska uppnå, snarare än något man kan utgå ifrån. Läkning placeras i framtiden. När jag har förstått mer. När jag har bearbetat färdigt. När jag har gjort rätt saker tillräckligt länge.
Men vad händer om vi vänder på perspektivet?
Vad händer om läkningen inte börjar i antagandet om sjukdom, utan i antagandet om friskhet. Oavsett om det gäller kroppen, barndomen, relationer eller pengar. Inte som förnekelse av smärta, utan som en djupare orientering. Det paradoxala är att så länge man upplever sig själv som sjuk eller oläkt inom något område, även på ett subtilt plan, skjuter man också läkningen framför sig. Man gör den till något som ännu inte är tillgängligt. Och ju mer man arbetar för att nå dit, desto längre bort kan den ibland kännas.
Detta kan upplevas provocerande, särskilt när vi talar om faktisk fysisk sjukdom. Självklart finns tillstånd där kroppen är skadad, där något inte fungerar som det ska, där medicinsk behandling är nödvändig. Ibland behöver vi sätta en skruv i ett ben eller sy ihop ett sår för att hjälpa kroppen på vägen. Det är inte det som ifrågasätts här. Det som ifrågasätts är den djupare berättelsen vi lever i. Om vi i grunden upplever oss som sjuka som ska bli friska, eller som friska som just nu upplever sjukdom. Och detta gäller inte bara fysisk eller psykisk sjukdom, utan alla områden där vi upplever något som trasigt och i behov av att lagas.
Skillnaden är större än den låter, för när vi kan erfara en känsla av friskhet eller helhet, även mitt i ett tillstånd av sjukdom eller trasighet, händer något annat. Då är läkningen inte längre något som ligger framför oss, utan något som kan ske här och nu. Inte för att symtomen nödvändigtvis försvinner direkt, utan för att relationen till dem förändras. Och det är ofta där den verkliga rörelsen sker.
Vi är lärda att tro att läkningen måste komma efteråt. Först är vi sjuka, sedan blir vi friska. Först är något fel, sedan lagas det. Men i praktiken blir detta ofta en självuppfyllande profetia. Vi lever i en ständig loop av att leta efter nästa sak som behöver helas. Och när något till slut känns bättre, dyker samma tema ofta upp igen, i en ny form, på ett nytt område, som om vi aldrig riktigt kommit åt roten.
Och kanske är roten just den här föreställningen, att något grundläggande är fel.
I det moderna samhället har läkning dessutom blivit ett helt system. Ett språk, en industri, en identitet. Vi ska läka oss själva genom rätt metoder, rätt rutiner, rätt val. Infraröd bastu. Uteslutna livsmedel. Optimerad träning. Terapi. Behandlingar. Program. Jag säger inte att dessa saker saknar värde. Många av dem kan vara stödjande, ibland avgörande. Men när de staplas på varandra blir läkning lätt ett heltidsarbete, något man måste göra rätt för att inte förbli oläkt.
Att vara oläkt är dessutom en enorm affär. Tänk om alla gick runt och kände sig hyfsat hela i det som är, istället för att ständigt söka nästa lösning. Strävandet, sökandet och jagandet är en framgångsrik pengakarusell som skapar både beroende och otrygghet, ofta helt i onödan. Tänk också om vi hade använt ett annat språk. Om vi inte kallat oss trasiga, utan hela. Eller åtminstone sagt "jag har mina sår, och de får sitta med vid bordet". När man inte längre behöver fördriva dem som ett svart monster i garderoben som måste läkas bort.
Här uppstår ännu en paradox. Läkningen börjar skapa stress.
Det talas sällan om hur utmattande det kan vara att ständigt arbeta med sig själv utifrån idén att man är trasig och måste lagas. Att hela tiden scanna kroppen, psyket och livet efter tecken på att något ännu inte är som det ska. Att bli trött av att försöka bli hel. För i samma stund som läkningen blir ett krav, blir den också ett tryck, ett ansvar som aldrig riktigt släpper.
Man börjar leta fel. På kroppen. På vikten. På energin. På motivationen. På hur man lever sitt liv i relation till vad som anses friskt, normalt eller optimalt. Det finns en hård, ofta omedveten, dom över vad som är rätt och fel sätt att vara människa. Och den domen riktas inte bara utåt, utan kanske framför allt inåt.
Samma mönster syns i hur vi har lagt allt större tillit till yttre system för läkning. Någon annan ska fixa oss. En ny behandling. En ny diagnos. En ny medicin. Återigen är detta inte ett förnekande av att hjälp ibland behövs. Men så länge vi upplever att läkningen finns utanför oss själva, förblir den också beroende av något yttre. Något som kan lindra tillfälligt, men som sällan rör vid den djupare orsaken.
För i grunden är ingen av oss trasig. Vi är hela, men vi har blivit lärda att tro att det är fel på oss.
Det är lättare att säga att något är genetiskt än att se hur livsstil, stress, miljö och inre relation samverkar. Det är lättare att ta genvägar än att stanna i det obekväma. Och ofta är det fullt begripligt. Vi är trötta. Vi vill ha lindring. Men priset vi betalar är att vi flyttar läkningen längre bort från oss själva än den egentligen behöver vara.
I samma stund som vi inser att inget i grunden var brutet, förändras också hela spelplanen. Det betyder inte att smärta försvinner, eller att vi slutar ta hand om oss. Det betyder att utgångspunkten skiftar. Från att försöka bli hela, till att leva från en helhet som redan finns, även när den är sårad, trött eller sjuk.
Kanske är det här den mest radikala tanken i hela detta kapitel. Att läkningen inte ligger i framtiden. Att den inte kräver tio steg på morgonen och tio på kvällen. Att den inte förutsätter att vi först blir någon annan än den vi är. Utan att den blir möjlig i samma stund som vi slutar leva som om något grundläggande är fel. När dömandet mjuknar. När jämförelsen släpper. När vi inte längre mäter oss mot andras definitioner av hälsa och normalitet. Då upphör inte livet att vara komplext, men det blir mindre ansträngt. Och kanske är det först då som läkning, i sin djupare mening, faktiskt får ske.