Tacksamhetsfällan
Tacksamhet har på många sätt blivit ett av vår tids mest självklara begrepp. Det dyker upp i samtal om psykisk hälsa, i självhjälpslitteratur, i spirituella sammanhang och i vardagliga råd människor ger varandra när livet känns tungt. Ofta presenteras det som något enkelt och tillgängligt, nästan som en grundinställning man kan välja genom att rikta uppmärksamheten mot det som fungerar, det som finns, det som trots allt är tillräckligt. Vi skriver listor, påminner oss själva, tränar oss i att se det positiva, och på ett plan går det inte att förneka att det har en effekt. När fokus flyttas från missnöje till uppskattning förändras något i det inre landskapet. Kroppen mjuknar, tankarna blir mindre påträngande och nervsystemet får en kort stund av vila.
Samtidigt finns det något i det här sättet att förhålla sig till tacksamhet som sällan undersöks närmare. Den tacksamhet vi oftast talar om är nästan alltid riktad mot något specifikt och något utanför oss själva, något externt. Den är knuten till det vi har, det som gick som vi hoppades, det som kunde ha varit värre men inte blev det. Ofta uppstår den i jämförelse, ibland uttalat, ibland mer subtilt. Jag känner tacksamhet för mitt hem när jag ser bilder av människor som saknar ett, för min trygghet när jag konfronteras med någon annans otrygghet, för mitt liv när jag bevittnar andras förluster. På ett mänskligt plan är detta helt begripligt och för många är det också där resan börjar. Det är så vi lär oss att skifta perspektiv, att inte fastna i missnöje, att se bortom det som just nu gör ont men någonstans längs vägen händer något, nästan omärkligt.
När tacksamhet blir beroende av ett objekt, av ett utfall eller av en berättelse om hur saker kunde ha varit annorlunda, börjar den fungera mindre som närvaro och mer som reglering. Den blir ett sätt att hantera obehag, att mildra känslor som annars riskerar att ta för stor plats. Istället för att stanna i det som känns, använder vi tacksamhet för att förflytta oss bort från det. Och även om det ofta sker med de bästa intentioner, innebär det samtidigt att vissa delar av erfarenheten aldrig riktigt får bli mötta.
Det är här det börjar likna en fälla.
När tacksamhet används för att slippa känna sorg, ilska, tomhet eller besvikelse, får den en funktion som ligger nära ett psykologiskt managementsystem. Den hjälper oss att snabbt skifta tillstånd, att ta oss ur det som skaver och att återfå en känsla av kontroll, men det som inte får finnas fullt ut försvinner inte. Det trycks undan, lagras i kroppen, lever vidare under ytan, ofta i former som senare är svårare att förstå eller relatera till.
Samtidigt vore det ohederligt att påstå att detta alltid är fel. För många människor, i vissa perioder av livet, kan tacksamhet fungera just som ett verktyg. Att rikta uppmärksamheten mot det som är stabilt, tryggt eller välbekant kan lugna ett överbelastat nervsystem och skapa en kort stund av andrum. I akuta skeden kan den typen av lindring vara helt avgörande. Det är inget som bör förminskas eller avfärdas. Det som däremot lätt sker är att lindring förväxlas med fördjupning och att faktiskt förstå vad det är man omedvetet kanske gör. .
Att använda tacksamhet på det här sättet kan liknas vid att ta en värktablett mot huvudvärk. Smärtan dämpas, ibland tillräckligt för att dagen ska gå att ta sig igenom, men den underliggande orsaken förblir orörd. Medicinen gör exakt det den är avsedd att göra, men den är inte tänkt att läka. Den hanterar symtom, inte ursprung. När tacksamhet används instrumentellt fungerar den på samma sätt. Den kan minska obehag utan att beröra det som skapade obehaget, och om denna skillnad inte uppmärksammas kan man lätt börja tro att något håller på att förändras, när det i själva verket bara skjuts upp. Man sopar mer under mattan och vi vet att det inte är en framgångsrik metod. Till slut är berget så stort att det inte längre går att blunda och då brister det ofta, alldeles för sent.
I mer spirituella sammanhang antar detta ofta en annan form. Tacksamhet beskrivs då som en hög frekvens, ett mer medvetet eller upplyst tillstånd än sorg, ilska eller rädsla. Det finns en strävan efter att hålla sig där, att snabbt återvända dit när något rubbar balansen. Men även här är rörelsen i grunden densamma, en orientering bort från det som känns obekvämt och mot det som upplevs som lättare att bära. En subtil rangordning av inre tillstånd, där vissa känslor anses mer önskvärda än andra. Kanske är det just här vi hamnar som längst ifrån vad tacksamhet egentligen pekar mot. Så länge tacksamhet är selektiv, så länge den är knuten till preferens och värdering, befinner vi oss fortfarande inom samma ram. Vi säger ja till det som passar vår bild av hur livet borde vara och nej till det som stör den bilden. Det som gjorde ont, det som inte gick som planerat, det som inte gick att förstå eller rättfärdiga, lämnas utanför. Inte för att det saknar betydelse, utan för att det utmanar vår kontroll.
Men en tacksamhet som bygger på urval är fortfarande villkorad. Det betyder inte att lidande ska romantiseras eller att smärta ska förklaras bort i efterhand. Det handlar snarare om något mer grundläggande, om vår förmåga att vara närvarande även inför det som inte kan göras meningsfullt, inte kan placeras i en utvecklingsberättelse, inte kan vändas till något positivt. Så länge vi behöver sortera erfarenheten för att kunna säga ja till livet, finns det ett underliggande motstånd mot helheten.
Verklig tacksamhet fungerar inte så. Den kan inte produceras fram genom vilja, disciplin eller upprepning. Den uppstår inte genom att tänka rätt eller känna ”bättre”. I samma stund som vi försöker nå den har vi redan lämnat den. För tacksamhet som tillstånd uppstår inte genom tillägg, utan genom bortfall. Den uppstår när motståndet släpper. De flesta människor känner redan igen detta, även om de sällan sätter ord på det. Det finns stunder då tacksamhet infinner sig helt av sig själv, inte för att något särskilt hände, utan för att något i oss gav efter. Ett ögonblick när kampen avtog, när behovet av att förstå, förbättra eller hålla ihop försvann. Det kan ske i sorgen, när tårarna till slut får falla utan förklaring. Det kan ske i utmattningen, när kraven tystnar. Det kan ske i vardagens mest stillsamma ögonblick när inget längre behöver bäras. I de stunderna finns ingen lista, ingen jämförelse, ingen berättelse om varför man borde känna som man gör. Det finns bara en stillsam känsla av “ja”, en utandning, inte riktad mot något särskilt utan närvarande som en grundton i varandet.
Det här är tacksamhet utan objekt. Den förnekar inget, täcker inte över något och kräver inte att livet ska se annorlunda ut än det gör och just därför kan den inte användas som verktyg. När vi slutar försöka ta oss bort från det som är svårt och istället tillåter det att få finnas, utan krav på förändring, sker något som inte är viljestyrt. Det vi tidigare försökte ersätta börjar långsamt lösas upp av sig självt, för att vi slutade stå i vägen.