Essä No. 11 - Kärleksfällan
Vad är egentligen kärlek? Är kärlek verkligen det vi tror att kärlek är?
För mig har förståelsen av kärlek förändrats mycket genom livet. I takt med att jag själv förändrats, fått nya insikter och blivit mer medveten, har också min bild av kärlek fördjupats. Det som en gång kändes självklart har gradvis öppnat sig i fler lager, och mycket av det jag tidigare trodde var kärlek har visat sig vara något betydligt mer komplext.
Tidigare var kärlek för mig framför allt en känsla, något man känner för någon, och det kan man absolut göra, men kärlek stannar inte där. Kärlek kan vara en känsla, men den kan också vara ett sätt att vara, ett tillstånd, ett varande, något helt annat än den kärlek de flesta människor vanligtvis talar om.
Kärlek har många uttryck och många ansikten, och det vi uppfattar som kärlek beror ofta på vad vi själva har upplevt och lärt oss. Växer man upp i en miljö där kärlek är villkorad, där den ges och tas tillbaka beroende på beteende, prestation eller anpassning, då blir det också den formen av kärlek man lär sig känna igen och tolka som kärlek.
Många människor går genom livet med ganska stängda hjärtan, inte för att de vill leva så, utan för att livet har format dem på det sättet. Erfarenheter av svek, avvisande, sorg eller brist på trygghet lägger lager över hjärtat, och de lagren gör det svårare att känna den djupare formen av kärlek. Samtidigt kan man uppleva att man känner väldigt mycket, att man är känslosam och intensiv, men ändå bära på ett hjärta som i praktiken är skyddat och delvis stängt.
Det som gör allt ännu mer komplext är att de flesta människor egentligen aldrig får uppleva helt ren och villkorslös kärlek, vare sig i barndomen, i relationer eller i samhället i stort. Kärlek används ofta som ett maktmedel, medvetet eller omedvetet, inte nödvändigtvis för att människor vill kontrollera varandra, utan därför att det är så vi själva har lärt oss att fungera. Kärlek blir något som ges på vissa villkor, man får kärlek om man är på ett visst sätt, beter sig rätt, möter andras behov eller lever upp till vissa förväntningar.
Jag vet att jag själv haft ovanlig tur i det här. Mina föräldrar krävde aldrig att jag skulle bli något särskilt, prestera på ett visst sätt eller göra vissa val för att förtjäna deras kärlek. Som litet barn fanns förstås ramar, precis som alla barn behöver, men de handlade aldrig om vem jag skulle bli, inte om karriärval, skola, kläder eller vilka sporter jag valde. Jag behövde aldrig göra något för att bli älskad. Det jag hörde, om och om igen, var att jag var bra som jag var, att jag var fin precis som jag var, oavsett vad jag för tillfället höll på med. De kunde vara glada för det jag gjorde eller lyckades med, men mitt värde som människa bedömdes aldrig utifrån de sakerna. Det var alltid separerat. Du gör det du kan med det du har, och vi finns här om du behöver oss, var den underliggande tonen genom hela min uppväxt.
Jag försöker ge mina egna barn samma sak. De ska veta att de duger, att de är perfekta precis som de är, för att de är de, inte för vad de presterar eller uppnår. Jag tror det är en av anledningarna till att jag vågat göra saker i livet som andra kanske tvekat inför, vågat misslyckas öppet, utan att bära på samma rädsla för vad andra ska tycka. Jag landar nästan alltid på fötterna, och jag tror den tryggheten föddes hos mina föräldrar, men att jag sedan fått förvalta den själv, gjort den till min egen, byggt vidare på den inifrån snarare än att bara ha ärvt den passivt.
I samma stund uppstår också en obalans, för kärlek i sin renaste form har egentligen ingenting med makt, kontroll eller utbyte att göra. Den kräver ingenting tillbaka, ställer inga villkor och är inte beroende av prestation. Därför är mycket av det vi kallar kärlek egentligen något annat, även om vi kanske inte har något bättre ord för det.
Det är förmodligen den romantiska kärleken de flesta associerar starkast till ordet kärlek, och det är också där fällan ofta syns som allra tydligast, för i en parrelation möts sällan två hela människor. Oftare möts två egon, var och en med sina egna sår, sitt eget ouppfyllda behov av att bli sedd, bekräftad eller kompletterad, och just den mekaniken, att söka sin egen fullbordan genom en annan människa, är kanske kärleksfällans allra vanligaste skepnad.
Förälskelsen i sig är ett fascinerande tillstånd att studera. Den känns som det mest äkta och överväldigande vi kan uppleva, ett rus av igenkänning, av att äntligen ha hittat någon som ser en, förstår en, fyller ett tomrum som kanske funnits där länge utan att vi riktigt vetat om det. Men mycket av det som känns som djup i förälskelsens första fas är i själva verket projektion. Vi ser inte alltid den andra personen som den faktiskt är, vi ser en skärm vi projicerar våra egna behov, drömmar och obearbetade sår på, och när den andra personen råkar spegla tillbaka precis det vi längtat efter, upplever vi det som ödesbestämt, som att vi äntligen funnit vår andra hälft. Uttrycket i sig avslöjar fällan. Att kalla någon sin andra hälft antar att man själv bara är en halv människa, i väntan på att bli hel genom någon annan.
Mycket av det som drar oss mot en partner handlar dessutom om bekräftelse snarare än kärlek, fast de två lätt blandas ihop till att kännas som samma sak. Att bli vald, att bli sedd, att någon annan aktivt föredrar just mig framför alla andra möjligheter, är en av de starkaste känslorna en människa kan uppleva, och för den som bär på ett gammalt, obearbetat behov av bekräftelse, kanske från en barndom där den kärleken var villkorad eller knapp, kan just det att bli vald kännas nästan livräddande. Många är, om man ska vara ärlig, rejält svältfödda på att bli valda, och när någon till slut väljer dem misstas den lättnaden lätt för kärlek, när det egentligen är hunger som äntligen fått mat. Det är inte konstigt, det är fullt mänskligt, men det är också värt att skilja på, för en relation som främst föds ur behovet av att bli bekräftad bär sällan samma sak som en relation som föds ur ett fritt val mellan två människor som redan känner sig hela.
Ju mer ett tomrum finns inom en person, desto starkare blir ofta dragningen till en partner som tycks kunna fylla just det tomrummet, och ju starkare den dragningen är, desto mer dramatisk och intensiv upplevs relationen, vilket lätt misstas för djup. Passion, svartsjuka, längtan när den andra inte finns i närheten, den berg-och-dalbana av känslor många förknippar med sann kärlek, är ofta snarare ett tecken på hur mycket av det egna välbefinnandet som lagts i den andra personens händer. Ju mer jag behöver dig för att må bra, desto mer skakigt blir också allt som rör dig, din frånvaro, ditt humör, din uppmärksamhet riktad någon annanstans. Det är inte kärlekens intensitet vi känner i de stunderna. Det är rädslans.
Två människor som båda söker sin egen fullbordan genom den andra skapar sällan en stabil relation, oftare ett slags energimässigt nollsummespel, där bådas behov aldrig riktigt kan mötas samtidigt, för ingen av dem har egentligen något att ge från ett fullt ställe, bara från ett ställe av brist som hoppas få fyllas. Det är därför så många relationer, hur passionerade de än är i början, med tiden urartar i besvikelse, krav och konflikt. Det var aldrig kärleken som tog slut. Det var illusionen om att den andra personen skulle kunna fylla det som bara går att fylla inifrån.
Det betyder inte att romantisk kärlek i sig är en fälla, eller att passion och åtrå är något att undvika. Det betyder att skillnaden mellan att söka en partner för att bli hel och att möta en partner som redan hel, är avgörande för vilken sorts relation som växer fram. När två människor som var för sig redan vilar i sig själva möts, uppstår en helt annan dynamik. Ingen av dem behöver den andra för att överleva känslomässigt, och just därför blir det möjligt att verkligen välja varandra, om och om igen, snarare än att klamra sig fast av rädsla för tomrummet som skulle uppstå om den andra försvann. En sådan relation är sällan lika dramatisk som den som föds ur brist, men den bär en helt annan sorts hållbarhet, mindre eld i betydelsen kaos, mer värme i betydelsen ett stadigt sken som inte slocknar för att vinden blåser.
Att lära känna sig själv, möta sina egna sår och sluta förvänta sig att en annan människa ska läka dem åt en, är därför inte motsatsen till romantisk kärlek. Det är förutsättningen för den kärlek som faktiskt håller.
Vi har också blandat ihop många olika begrepp. Att vara kär, att vara förälskad, att älska någon, allt det innehåller känslor, ofta väldigt starka känslor, men det är inte alltid uttryck för kärlek i dess renaste form. Många gånger är känslorna också färgade av behov, längtan, projicering eller rädsla för att förlora. Det betyder inte att något av det är fel, bara att kärlek rymmer fler lager än vi vanligtvis talar om.
Jesus är på många sätt den tydligaste symbolen västvärlden bär för just den här formen av kärlek, oavsett vad man i övrigt tror eller inte tror. Man behöver inte se honom som en religiös gestalt för att se honom som ett exempel, en människa vars liv, enligt berättelserna om honom, tycks ha handlat om att förkroppsliga en kärlek utan villkor, utan att döma, utan att välja bort. Detsamma gäller de ord vi använder för det gudomliga, Gud, Allt, källan, vad man nu väljer att kalla det. I sin renaste form beskrivs det alltid som just det, en kärlek som inte dömer, som är fullständigt neutral, som inte gör skillnad på värdig och ovärdig. Det vi till vardags kallar kärleksfullt, en handling, ett ord, en känsla, är sällan samma sak som kärlek i dess renaste form. Det är ett lager på löken, inte fel för den skull, det hör till att vara människa, men fortfarande ett steg bort från kärnan.
När kärlek är som mest ren är den okomplicerad. Den försöker inte förändra, kontrollera eller forma någon annan. Den kräver inget av mottagaren. Den bara är, och ju mer man själv öppnar sitt hjärta, desto mer tillgänglig blir också den formen av kärlek. Då förändras också riktningen. I stället för att kärlek bara riktas mot vissa människor, relationer eller objekt börjar den bli något som finns där oavsett, inte selektiv, inte beroende av närhet eller identifikation, utan mer som en grundton i själva sättet man rör sig genom livet. De flesta av oss är väldigt selektiva i sin kärlek, känner kärlek till det som är vårt, det vi känner igen eller identifierar oss med. Ett eget husdjur kan väcka stark kärlek, medan ett annat djur inte gör det. Vi öppnar hjärtat mot vissa och stänger det mot andra. Det är inte konstigt, det är mänskligt. Men det är också där begränsningen finns.
Ju mer hjärtat öppnas, desto mindre selektiv blir kärleken. Den blir inte lika beroende av vem den riktas mot, utan börjar uppstå som ett tillstånd i sig självt, kärlek till människor, till naturen, till livet, till det som är, utan att något behöver förtjänas eller definieras först. Någonstans där börjar också synen på världen förändras. Vi är vana att leva i polaritet, i föreställningen om motsatser, kärlek och hat, gott och ont, rätt och fel, men kanske är hat egentligen inte motsatsen till kärlek, utan snarare något som uppstår när kärleken blivit blockerad, förvrängd eller stängd. Under alla lager finns fortfarande samma kärna kvar.
Det kan låta abstrakt, men blir ofta mer konkret ju mer man riktar uppmärksamheten inåt, för i grunden handlar det kanske inte om att skapa kärlek, utan om att avtäcka den. Ju mer man vågar möta sig själv, desto mer börjar också kärleken speglas utåt, och någonstans där börjar separationen mellan jag och andra att mjukna. Det finns inte längre samma tydliga uppdelning mellan vi och dem. Dualismen som så länge styrt hur vi ser på världen börjar långsamt lösas upp, och det som återstår är en känsla av sammanhang där kärlek inte längre är något som ges och tas, utan något som finns där hela tiden. Det är här kärleksfällan blir som tydligast, för vi har lärt oss att leta efter kärlek utanför oss själva, att försöka få den, behålla den och säkra den. Men så länge kärlek upplevs som något som finns där ute, något man måste uppnå eller förtjäna, kommer den också alltid vara villkorad.
Alla människor bär kärlek inom sig. Jag ser det nästan som ett ljus, eller som en sol, som alltid finns där oavsett vad som händer på ytan. Men hos många är ljuset dolt, inte för att det har försvunnit, utan därför att det täckts över. Människor går runt med lager av sot över det där ljuset, och ju mer man varit med om, ju mer man blivit sårad, sviken eller stängd, desto tjockare blir lagren. Till slut kan ljuset knappt lysa igenom längre, varken för andra eller för en själv, och då börjar människor också bete sig på sätt som inte känns kärleksfulla, kan såra, bli hårda, kalla eller avstängda. Men det betyder inte att kärleken inte finns där. Det betyder bara att den inte får komma fram. Det är som solen bakom molnen. Solen finns kvar även när himlen är helt täckt.
Alla människor föds i kärlek. Det är vår ursprungliga natur. Sedan börjar livet, och livet formar oss. Relationer, erfarenheter, miljöer och allt vi går igenom lägger lager över det där ljuset, och de lagren påverkar hur mycket av kärleken som faktiskt får lysa igenom. Det säger också något om varför världen ser ut som den gör. Många har svårt att förstå hur kärlek skulle kunna vara grunden i allt när världen samtidigt innehåller så mycket våld, hårdhet och mörker, men kanske är mörkret inte frånvaron av kärlek, utan snarare resultatet av att kärleken blockerats så länge att människor tappat kontakten med den. Det betyder också att kärlek inte är något vissa människor har och andra saknar. Alla bär den inom sig, men långt ifrån alla får uppleva den fullt ut, och ännu färre lever i den som ett tillstånd.
Ram Dass, den amerikanske psykologen som en gång hette Richard Alpert innan han reste till Indien och blev en av västvärldens mest inflytelserika andliga röster, beskrev det väldigt vackert när han berättade om perioder där han kunde uppleva kärlek till allt, inte riktad mot någon specifik person eller något särskilt objekt, utan som ett konstant varande, något helt annat än det vi vanligtvis menar när vi pratar om kärlek. Vi tror ofta att kärlek handlar om att känna något för någon, kärlek till ett barn, en partner, ett djur eller naturen, och det är också kärlek, men det är den första nivån av kärlek. Den är riktad och selektiv. Den djupare formen av kärlek är inte beroende av vem som står framför dig. Den är något man är i, och när man börjar närma sig den formen förändras också hur man upplever världen.
Här är en distinktion värd att dröja vid, för den är lätt att missa. Att känslomässigt känna kärlek, den varma vågen i bröstet, längtan, ömheten, är inte nödvändigtvis samma sak som att vara kärlek. Den känslomässiga vågen kan fortfarande vara en ego-aktivitet, ett sätt hjärnan bearbetar och reagerar på en annan människa, medan att vara kärlek är ett tillstånd snarare än en känsloreaktion, mindre kopplat till huvudet och mer till ett varande som inte kräver ett objekt för att existera. De flesta av oss som blir starkt känslomässigt laddade kring kärlek befinner oss faktiskt mer i huvudet än i hjärtat, även när det känns som motsatsen. Att verkligen vila i det andra tillståndet, det stilla varandet snarare än känslostormen, kräver att egot fått en mer stillsam roll i livet, inte utraderat, utan förpassat från förarplatsen till baksätet, kvar för sådant det faktiskt är bra på men inte längre den som bestämmer riktningen.
Alla människor bär i grunden samma kärna av kärlek inom sig, oavsett hur elak eller kärlekslös en människa kan te sig utåt. Skillnaden ligger aldrig i om kärnan finns, utan i hur mycket av den personen faktiskt har tillgång till, hur många lager av sot, av stängda och sårade hjärtan, av gammalt trauma, som lagt sig ovanpå den.
David Hawkins, som redan nämnts i den här boken i samband med positivitet, byggde sin karta över medvetandenivåer kring just den tanken, att olika inre tillstånd kalibrerar på olika höjd, med en kritisk gräns vid 200. Under den gränsen, menade han, styrs mänskligt beteende av sådant som skam, rädsla och vrede, kraft som verkar genom motstånd. Över gränsen tar mod, neutralitet, acceptans och förnuft vid, och kärlek kalibrerar enligt honom kring 500, en nivå där kärleken genomsyrar en människas sätt att handla, tänka och vara, snarare än att komma och gå som en tillfällig känsla. Han menade själv att skalan inte ska läsas som en rangordning där högre alltid är bättre, utan snarare som olika skepnader av samma medvetande, ungefär som is, vatten och ånga är samma ämne i olika temperaturer, med olika egenskaper men samma kärna. Oavsett hur exakt man tar siffrorna, pekar de mot något igenkännbart, att en stor del av mänskligheten, enligt Hawkins egna beräkningar en klar majoritet, i sitt vardagliga beteende styrs mer av rädsla, oro och vrede än av kärlek, inte för att de saknar kärnan, utan för att lagren ovanpå den fortfarande är tjocka.
Behovet av att döma andra minskar. Avund, jämförelse och missunnsamhet tappar kraft, inte därför att man försöker bli bättre än någon annan, utan därför att de tillstånden inte riktigt kan existera samtidigt som man är i kärlek. En människa som verkligen befinner sig i kärlek har inget behov av att trycka ner andra eller hävda sig. Där finns en naturlig generositet och en självklar önskan om att andra också ska ha det bra. Det betyder inte att man blir passiv eller likgiltig, utan snarare att man slutar lägga energi på sådant som inte skapar något. Det ständiga värderandet, jämförandet och dömandet börjar falla bort av sig självt. Ju mer dömande, kritisk och selektiv man är i sin kärlek, desto mer tyder det ofta på att det fortfarande finns lager som skymmer den inre kärnan.
Därför blir kärlek också en inre resa, inte främst en resa mot andra människor, utan inåt. Så länge man är hård, dömande och respektlös mot sig själv kommer det också speglas utåt. Relationen till sig själv sätter tonen för allt annat. Det är därför människor talar om att öppna hjärtat, inte som en idé, utan som en verklig upplevelse. För många är området kring hjärtat spänt, skyddat och stängt, men ju mer man vågar stanna kvar där, känna det som finns utan att fly, desto mer börjar också hjärtat öppna sig, och när det öppnar sig förändras inte bara känslorna, utan hela sättet man är i världen.
Den djupare kärleken är inte dramatisk. Den är inte intensiv på det sätt vi ofta förknippar med kärlek. Tvärtom är den väldigt stilla, varm, mjuk, närvarande, mer som ett tillstånd av frid och harmoni än som en känslostorm. Just därför har många svårt att känna igen den, eftersom vi är så vana vid att koppla kärlek till starka känslor och dramatik. Men den här formen av kärlek kommer och går inte på samma sätt. Den finns där när motståndet släpper, och ur det tillståndet börjar också kärlek ta sig uttryck naturligt, i handlingar, i sättet man möter människor, i hur man lyssnar, talar och ser på andra. Man gör saker i kärlek, inte för att få något tillbaka, inte för att bli bekräftad eller uppskattad, utan därför att det blir det mest naturliga sättet att vara. Där finns ingen byteshandel och ingen dold agenda. Bara en rörelse av kärlek.
Jag ställer mig själv frågan ibland, ärligt, utan att skynda fram till ett bekvämt svar. Har jag någonsin verkligen mött den villkorslösa kärleken, i sin renaste form, hos en annan människa? Jag är inte säker på att jag kan svara ja. De flesta av oss har hört talas om det, läst om det, kanske till och med trott oss uppleva det i korta glimtar, men att verkligen vila i en annan människas fullständigt öppna hjärta är sällsynt nog för att de flesta aldrig får uppleva det på riktigt. Det sägs om de mest högt utvecklade andliga lärarna att bara vistelsen i deras närhet räcker, att man inte behöver ett enda ord utväxlat för att känna hela rummet fyllas av värme och kärlek. Ram Dass beskriver just det om sin egen lärare i Indien, en äldre man som satt på en filt och tycktes utstråla ett fält av kärlek starkt nog att förändra dem som kom i hans närhet, utan att göra eller säga något särskilt alls. Den indiske vismannen Ramana Maharshi är ett annat exempel, mest känd för sin enkla, genomträngande fråga, who am I, en självundersökning som inte söker ett intellektuellt svar utan leder rakt in i just det stilla varande det här kapitlet försöker peka mot.
Paramahansa Yogananda, som förde de här österländska traditionerna till väst i början av förra seklet, beskrev på liknande sätt en gudomlig kärlek som inte är en känsla man har, utan ett tillstånd man till slut helt enkelt är. Jag vet inte om jag själv mött något liknande dem. Men tanken i sig, att ett sådant tillstånd faktiskt existerar, att kärlek kan bli så fullständig att den fyller ett rum utan ett enda ord, säger något om hur långt bort de flesta av oss fortfarande befinner oss från vår egen kärna, och hur mycket arbete som väntar där, inte som en börda utan som en riktning värd att gå mot.
Det finns en tanke, som återkommer i flera olika moderna och urgamla traditioner sida vid sida, om att vägen dit går genom att först bli ingenting. Att bli ett slags nobody, ett tillfälligt uppgivande av allt man trodde sig vara, alla roller, titlar och identiteter, för att paradoxalt nog upptäcka att man därigenom blir allt. Det ligger nära den insikt som redan vuxit fram i den här boken, i identitetsfällan och tankefällan, att det vi verkligen är ligger bortom rollerna, bortom tänkandet, bortom till och med känslorna. Kärleksfällan pekar mot exakt samma punkt, bara från ett annat håll. Att söka kärlek är att söka något utanför sig själv. Att vara kärlek är att till slut sluta söka, eftersom det redan är sant. Det är kanske mindre som att hitta något nytt och mer som att äntligen hitta hem, till något som aldrig egentligen lämnat en.
Kanske är det här, mer än något annat i den här boken, den egentliga uppgiften. Inte att göra mer, utan att vara mer av det man redan i grunden är. Kanske är det först när man börjar förstå skillnaden mellan att försöka få kärlek och att vara kärlek som kärleksfällan verkligen börjar släppa.