Essä No. 10 - Pengafällan
Pengar är ett av de områden där vi människor kanske allra tydligast har satt oss själva i en fälla, och det intressanta är att vi till största delen har gjort det omedvetet, genom att kollektivt gå med på att behandla pengar på ett visst sätt utan att egentligen ifrågasätta reglerna. Pengar är i grunden bara ett medel, ett verktyg, ett system skapat för att underlätta utbyte. Ändå ger vi det ett oproportionerligt stort värde, mycket större än vad det egentligen har i sig självt, och i samma stund vi gör det börjar pengar också påverka hur vi tänker, känner och lever.
Jag säger det här både som människa och som magister i ekonomi, eftersom jag har arbetat mycket med pengar i företag, försäljning och investeringar och sett på nära håll vad pengar gör med människor, hur tankar kring dem formar beslut, beteenden och självbild. Jag har dessutom själv levt i perioder med mycket pengar i många miljoner och i perioder med nästan inga alls, så jag har erfarenhet från båda ytterligheterna, och det som blivit tydligt för mig är att pengars faktiska mängd ofta spelar mindre roll än relationen till dem. Ju mer avslappnad, neutral och generös jag har blivit i mitt sätt att förhålla mig till pengar, desto friare har de också börjat röra sig. I dag lever jag med en känsla av tillit och flöde, och från den platsen har jag mer pengar än någonsin, utan att längre jaga eller försöka kontrollera dem. De kommer, ofta oväntat, och i rätt timing, när de behövs.
Ett konkret exempel, från i somras. Jag bestämde mig för att vara ledig i tio veckor. Jag hade ingen aning om varifrån pengarna till det skulle komma, men jag ville ha semester, och jag valde att lita fullt ut på min egen förmåga att attrahera in de medel det som behövdes, i exakt rätt tidpunkt. Först kom tiotusen kronor, sedan fyrtiotusen till, och när det behövdes ytterligare tjugotusen. Jag blir fortfarande lite förbluffad varje gång det händer, trots att det hänt så många gånger nu, under flera års tid, allt från små belopp till miljoner, att jag börjat lita på det som ett mönster snarare än en slump.
Jag har alltid det jag behöver, och det ger en trygghet som är svår att beskriva för den som inte upplevt den, för det enda jag på riktigt behöver lita på är mig själv och min egen frekvens. Det är kanske den yttersta formen av tillit, att lita på sin egen förmåga och sitt eget varande, och släppa all oro för resten. Hela förändringen skedde dessutom inuti mig, inte genom något yttre arbete med pengarna själva, inga nya inkomstkällor jag aktivt sökte upp eller strategier jag lade om. Det var min inställning till pengar som förändrades, och flödet följde efter av sig självt.
Det krävs ett rejält mått av mod att leva så, att inte veta varifrån men ändå inte oroa sig, men jag har alltid haft pengar, alltid, i rätt tid, till det jag faktiskt behövt. Jag berättar det här inte för att skryta, utan för att visa att det går att leva på andra villkor än de vi lärt oss är de enda möjliga, samtidigt som jag är fullt medveten om, och respekterar, hur pengar faktiskt fungerar i världen som ekonomiskt system.
Det vi gör, nästan alla av oss, är att koppla pengar till lycka, frihet och trygghet. Vi tror att om vi bara har pengar blir vi fria, blir lyckliga, och vi skapar en konditionering där pengar blir en förutsättning för att kunna leva, göra och uppleva, pengar för att resa, för att byta jobb, för att känna sig trygg. Det finns förstås ett traditionellt perspektiv där pengar faktiskt är en väg till frihet, de kan skapa utrymme, möjligheter och valfrihet, och det är därför så många strävar efter dem. Men det som ofta förbises är att det sällan är pengarna i sig man längtar efter, utan just den känsla av frihet man tror att pengarna ska ge. Så länge friheten upplevs ligga i pengarna kommer man att fortsätta jaga dem, men när man börjar se att friheten i grunden är ett inre tillstånd förändras relationen. Pengar blir då inte längre nyckeln till frihet, bara något som kan röra sig inom den.
Lycka sitter aldrig i pengar. Det är nästan en klyscha, men den är trots det helt sann, jag har mött många människor med enorma ekonomiska resurser som varit djupt olyckliga. Den dag man kan känna glädje oberoende av pengar är det ofta också då pengar börjar röra sig med större lätthet, för då är de inte längre huvudproblemet. Mer pengar innebär dessutom mer ansvar, fler beslut, mer komplexitet, om relationen till dem inte förändras i takt med summan, och det är därför pengafällan aldrig egentligen handlar om belopp, utan om medvetande.
Här ligger något centralt att förstå, för de regler vi accepterar kring pengar blir också de villkor vi lever efter. Tror vi att pengar är svårt att få, blir det svårt att få. Tror vi att pengar kräver hårt arbete, kräver det hårt arbete. Tror vi att pengar alltid är begränsat, upplever vi begränsning. Det betyder inte att världen objektivt fungerar så, bara att vi lever efter den modell vi själva accepterat, och de flesta vågar varken tänka eller prova något annat, eftersom hela samhället är uppbyggt kring samma föreställning, pensionsspara, var duktig, arbeta hårt, kämpa och slit desto mer kan du förhoppningsvis en dag tjäna.
En av de djupaste illusionerna i det här systemet är kopplingen mellan tid och pengar. Vi har lärt oss att tid är pengar, att man byter timmar mot kronor, och så länge man tror att de två hör ihop på det sättet är man fast i fällan, för tiden i sig är en illusion, ett mänskligt konstruerat sätt att ordna upplevelser i en linje, och pengar är energi, tillgänglig i praktiskt taget obegränsad mängd. Ser man rakt igenom den kopplingen kollapsar hela systemet av brist, tid räcker inte, pengar räcker inte, jag måste jobba mer för att få mer. Men så länge man till hundra procent tror på tid, sparande och knapphet, är det också den verkligheten man lever i och får bära konsekvenserna av. Inget av det här är rätt eller fel i sig, men man behöver förstå att det man tror på fullt ut är den verklighet man samtidigt manifesterar.
Pengar är i grunden energi i rörelse, inte annorlunda än andra former av energi vi redan accepterar utan att tänka på det, elektricitet, värme, ljus. Ingen blir förvånad över att elektricitet måste flöda genom en ledning för att göra nytta, eller att vatten måste röra sig genom ett rör för att inte bli stillastående och grumligt. Stannar energin upp stagnerar den, oavsett vilken form den tar. Pengar fungerar på exakt samma sätt, de är inte ett ting man äger och låser in, utan en rörelse man antingen är en del av eller stänger ute. När vi talar om pengar som energi menar vi alltså inget mystiskt, bara att samma grundläggande princip gäller för dem som för allt annat flödande i universum, det som hålls fast för hårt tappar sin kraft, det som får röra sig fritt förblir levande. Ett konto fyllt med pengar som aldrig rör sig är, energimässigt, lika stillastående som ett vattendrag som stängts av med en damm, tekniskt sett finns vattnet kvar, men det har slutat vara en flod.
Här finns också en fysikalisk grundtanke värd att låna, att energi varken kan skapas eller förintas, bara omvandlas från en form till en annan. Om pengar verkligen är energi i den bemärkelsen, finns de inte i en fast, begränsad mängd som sakta tar slut ju fler som tar för sig, utan i en ständigt pågående omvandling, från en hand till en annan, från en form till en annan, utan botten. Bristen vi upplever är sällan en brist i systemet i stort. Den är en brist i flödet, i hur fritt energin tillåts röra sig genom just den plats vi själva befinner oss på. Ur det perspektivet finns det, åtminstone i teorin, en oändlig mängd pengar i omlopp i världen. Frågan är aldrig om det finns tillräckligt. Frågan är om vi själva står i vägen för det som redan flödar.
En av de starkaste föreställningarna är att man måste göra något för att få pengar, att de alltid måste bytas mot arbete, tid eller prestation. Systemet är uppbyggt så, men det är inte den enda möjliga verkligheten, bara den modell de flesta tror på. Det finns människor som får pengar genom gåvor, investeringar, arv, samarbeten, idéer eller helt andra vägar än traditionellt arbete, och är man fast övertygad om att pengar bara kan komma genom en viss kanal låser man sig själv till just den kanalen. Föreställningar styr helt enkelt mottagligheten. Ju tyngre och mer laddat pengar blir, desto mer friktion uppstår, ju lättare relation, desto lättare rör de sig.
Många lever ett helt liv i något som liknar ett hamsterhjul snarare än en jakt efter en morot, springer och springer på samma fläck, gör av med enorm energi utan att någonsin komma längre, bara alltmer utmattade av rörelsen i sig. Det är inte ens att målet flyttar sig undan, som i vill-ha-fällans bild av moroten. Det är att det aldrig funnits något mål att springa mot alls, bara ett hjul som håller en sysselsatt.
Mycket av det här sitter i värdighet. Vad är jag värd? Hur mycket får jag ta betalt? Jag har många vänner som har oerhört svårt att ta betalt för sitt arbete, av ren rädsla för att den som ska betala ska tycka att det är dyrt. Det fascinerande, om man stannar upp och tittar på det, är att man sätter krokben för sig själv redan innan man ens försökt, för mottagaren kommer med största sannolikhet faktiskt uppleva det som dyrt, om det är den osäkra, ursäktande energin man sänder ut när man sätter sitt pris. Många ser inte sig själva som värda mycket pengar, och då spelar det nästan ingen roll vad de gör på utsidan, för den inre upplevelsen sätter ett tak, en barriär de själva byggt, ofta helt omedvetet, kring vad de tillåter sig att ta emot.
Det pekar mot något större än blyghet inför att sätta pris. Det vi faktiskt får betalt, det vi tar emot i livet överhuvudtaget, styrs sällan av vad vi gör i sig, av arbetets omfattning, svårighetsgrad eller tidsåtgång, lika mycket som av det energifält vi själva bär med oss in i utbytet. Två människor kan utföra identiskt arbete, och den ena får tio gånger så mycket betalt som den andra, inte för att arbetet skiljer sig åt, utan för att frekvensen gör det. Det är precis så systemet redan fungerar, oavsett om vi ser det eller inte, men de flesta av oss lever helt omedvetna om den mekanismen, och fortsätter därför att tro att lösningen ligger i att arbeta hårdare, leverera mer, bevisa sig ytterligare, i stället för att förändra det fält de själva sänder ut. Ju mer medveten man blir om att det förhåller sig så, desto mer kan man också börja leva därefter, medvetet, i stället för att fortsätta vara fast i det gamla systemets logik, att mer slit automatiskt ger mer betalt. Det är den insikten som på riktigt öppnar dörren ut ur pengafällan, inte en teknik för att sätta bättre priser, utan en helt annan grund att stå på när man möter varje utbyte överhuvudtaget.
Det finns en paradox många känner igen utan att alltid sätta ord på den, att pengar ofta börjar röra sig annorlunda först när man slutar jaga dem på samma sätt. När behovet av att säkra eller bli trygg genom pengar inte längre ligger och driver under ytan uppstår ett annat utrymme, inte för att man slutar använda pengar eller förhålla sig till ekonomi, utan för att själva den laddade, nästan desperata rörelsen mot pengar släpper sitt grepp. Man står inte längre i vägen på samma sätt, är inte lika kontraherad, inte lika styrd av rädsla eller kontroll, och då kan pengar börja röra sig mer fritt.
Det här missförstås ofta som att man inte ska vilja ha pengar. Det handlar inte om det, utan om att inte vara bunden till dem, inte beroende av dem för sin känsla av trygghet eller värde.
En inre skillnad, men en som gör en stor yttre skillnad.
Den japanske författaren Ken Honda har skrivit mycket klokt om just det här, om pengar sett genom en zenlik lins. Han talar om happy money och använder ordet arigato money, pengar man tackar för, varje gång de kommer in och varje gång de går ut. Tanken är enkel men kraftfull, tackar man pengarna när de lämnar en, för resan de fått göra genom ens liv, laddar man dem med något helt annat än den ångest, det hårda arbete och den brist de flesta av oss annars kopplar dem till. Honda har arbetat med människor på alla nivåer av förmögenhet, och en av hans mest slående observationer är att mängden pengar aldrig spelar någon roll för hur fritt de rör sig, en miljardär kan bära precis lika mycket brist som någon utan en krona.
Jag känner själv en miljardär som varje gång börsen går ner börjar äta ärtsoppa, för att han i det ögonblicket känner sig fattig, oavsett hur mycket han faktiskt har kvar. Jag har också hört om en annan förmögen man som kände sig fullständigt rik, ända tills hans privatplan råkade stå parkerat bredvid ett ännu större, och han plötsligt kände sig fattig i jämförelsen. Det säger något viktigt, att rikedom och fattigdom sällan är en fråga om siffror, utan om vilken berättelse man för tillfället väljer att jämföra sig mot.
Allt det här väcker en fråga som är svårare att svara på än den låter, vad är egentligen rikedom? Är det att vara frisk? Att ha tid? Att vara glad? Att bära ett lugnt nervsystem, en kropp i ro? Ju mer man förstår att pengar i grunden är energi, desto svårare blir det att hålla fast vid tanken att rikedom bara skulle vara en summa på ett konto, för hälsa, tid, glädje och lugn är också energi, bara i andra former. Vi håller sakta på att omdefiniera vad rikedom betyder, i takt med att fler förstår att det handlar om samma underliggande valuta, oavsett vilken skepnad den råkar bära för stunden. Det här hänger också nära ihop med det som senare i den här boken kallas manifestationsfällan, för det vi till slut manifesterar i livet är sällan det vi tänker eller ens gör, utan den vi faktiskt är.
Min egen uppväxt gav mig något annat. Min pappa använde alltid de pengar vi hade till sådant som resor, även när det inte fanns mycket, och vi växte upp med en känsla av att vara rika trots att vi objektivt sett inte hade så mycket. Jag har försökt föra samma sak vidare till mina egna barn. En kväll med kanelknäckebröd i sängen framför Jönssonligan blev lyx i deras ögon, inte för att det kostade något, utan för att vi valde att göra det till lyx, i attityd snarare än i pris. Mindsetet är i grunden allt. Den man känner att man är avgör vilken frekvens man lever i, och den frekvensen avgör hur lätt pengar tillåts flöda, och hur roligt det känns när de gör det.
Det förklarar också ett fenomen många hört talas om men sällan förstår, att människor som vinner stora belopp på lotto ofta blir av med pengarna nästan lika snabbt som de fick dem. Det handlar sällan om dålig ekonomisk planering. Det handlar om att deras energifält kring pengar är för stökigt för att hålla i dem, ett mindset inte av överflöd utan av rädsla, rädsla för att förlora det man just fått, rädsla för att det inte ska räcka, och den rädslan blir självuppfyllande.
Det för mig till en fråga jag tycker är viktigare än nästan någon annan i det här kapitlet. Vem är du utan pengar? Vem är du med pengar? Jag minns tydligt att jag kände mig som rikast och friast av allt just när jag inte hade några pengar alls, när mina bolag gick i konkurs. Därför jag har ingen identitet i pengar, jag är rik oavsett vad yttre omständigheter säger. Just då kändes det också som att alla vägar stod öppna, att jag kunde göra vad som helst, och det var i det tillståndet flödet faktiskt öppnades och pengarna började komma tillbaka till mig. Jag brukar ibland tänka på mig själv som pojken med guldbyxorna, pengar hittar liksom alltid vägen till mig, till slut. Det har funnits en period i mitt liv då det var precis tvärtom, då jag kände att det aldrig fanns pengar, och det var just den känslan av brist jag också attraherade, tills jag till slut förlorade allt. Skillnaden handlade aldrig om siffrorna. Den handlade om identifikation. I dag identifierar jag mig inte med att vara rik, i betydelsen en egenskap jag har. Jag är rik, för jag är ett med allt som finns. Det kan låta som hybris skrivet rakt ut, men känslan bakom det är helt neutral, mer ett konstaterande än ett anspråk.
Pengar rör sig nästan alltid i språket av dualitet, rik eller fattig, ha eller sakna, precis som så mycket annat i den här boken gör. Kanske är rik och fattig ändå poler vi är här för att uppleva, för att till slut integrera snarare än att välja bort den ena för den andra. Men att vara rik och att ha pengar är inte samma sak, lika lite som att vara fattig och sakna pengar är det. Man kan bära en känsla av rikedom mitt i det som ser ut som brist utifrån, och man kan bära en känsla av fattigdom mitt i det som ser ut som överflöd. Skillnaden sitter aldrig i kontoutdraget. Den sitter i känslan och i identiteten man bär med sig in i varje belopp, stort som litet.
Penganeutralitet är kanske det bästa ordet för det hela handlar om. Ju mer neutral man blir inför pengar, varken jagande dem eller skjutande bort dem, desto lättare flyter de. Pengar mår bäst av att behandlas som vatten, fritt flödande, aldrig som något att stänga in eller hålla fast.
Det finns också en modern variant av samma fälla, som ofta gömmer sig bakom något som ser mer medvetet ut, idén om att man ska manifestera in pengar genom tekniker, tänka rätt tankar, visualisera, känna på ett visst sätt. Det är inte fel att vår inre hållning påverkar vad vi möter, det gör den, men det som ofta händer är att själva drivkraften bakom försöket fortfarande är brist. Man försöker manifestera pengar för att man känner att man saknar dem, och då är man kvar i samma rörelse, bara i en mer subtil form av kontroll, där man försöker styra verkligheten genom metoder i stället för att förändra sin relation till den. Så länge den underliggande känslan är att något saknas fortsätter också upplevelsen av saknad, för verkligt flöde uppstår inte ur teknik, utan ur tillstånd.
Samtidigt finns det ett annat uttryck av samma fälla, som kan se ut som motsatsen men kommer från samma plats, när människor nästan gör en identitet av att inte vilja ha pengar, av att vara bättre för att de inte tar betalt eller jobbar gratis. Det kan se ut som generositet eller frihet, men ofta finns där i stället en svårighet att ta emot, en känsla av att man innerst inne inte är värd att ta emot pengar, som tar sig uttryck i att man undviker dem helt eller rättfärdigar det genom att göra det till en moralisk hållning, att det är finare att inte ta betalt. Men även det är en form av bindning. Det är fortfarande pengar som styr, fast från andra hållet.
För att verkligen vara fri i relation till pengar behöver man kunna både ge och ta emot, utan laddning åt något håll, utan att göra det till identitet eller moral. Många föreställningar behöver skalas bort för att komma dit, för kopplingen mellan slit och pengar sitter djupt i de flesta av oss genom kultur, uppväxt och samhällsstrukturer. Men när man förstår att man inte behöver göra något för att vara värd pengar, att värdet inte sitter i prestation utan att det räcker att vara, förändras något fundamentalt.
Då finns inte längre samma existentiella rädsla för att pengar ska ta slut, ungefär som luft inte kan ta slut. Det betyder inte att man ignorerar praktiska realiteter, bara att den djupare rädslan släpper, och man kan leva med lugn och tillit både när pengar kommer och när de går. Väldigt få lever helt utan rädsla kring pengar i dag. Rädsla skapar tunnelseende, som mentala ridåer som dras ner, och besluten blir ofta mer begränsade av det.
Ingenting av det här betyder att man inte kan tjäna pengar, arbeta för lön eller investera på börsen, tvärtom.
Börsen är på många sätt ett skolboksexempel på hur pengar och känslor vävs samman. Den lockar till sig många av de mest pengaintresserade människorna, och är samtidigt en av de mest känslostyrda arenor som finns, i grunden ofta rädslostyrd snarare än analytiskt driven, trots att den gärna klär sig i siffror och rationella modeller. Massorna följer strömmen, säljer i panik när alla andra säljer, köper i eufori när alla andra köper, och just den flockrörelsen är i sig en form av kollektiv rädsla i rörelse. I den nya frekvensen går det fortfarande utmärkt att vara aktiv på börsen, men utan att dras med i den rädslan eller de trender som styr massan. Man lär sig i stället lita på sin intuition på ett annat sätt, låter den gå före, eller åtminstone gå hand i hand med analysen, i stället för att låta analysen ensam styra, och investerar därifrån, ur ett lugnare, mer förankrat tillstånd än det som får de flesta att rusa in och ut ur marknaden i takt med rubrikerna.
Skillnaden ligger i vad som driver handlingen. I det gamla systemet gör många det de gör för att de borde, måste eller ska, ofta i arbeten som ger föga glädje, och den tunga energin i det tvånget stagnerar pengaflödet lika säkert som allt annat som hålls fast för hårt. I ett nytt sätt att leva görs samma handlingar i stället utifrån passion snarare än plikt. Ju fler som vågar lita på det de faktiskt tycker är roligt att göra, desto mer tenderar de också att tjäna och ta emot, för då är de i linje med sin egen inre riktning i stället för att arbeta mot den. Det har länge funnits ett osagt tabu kring det, tanken att man inte kan vara seriös och samtidigt göra det man älskar, men det är precis den föreställningen många nu lämnar bakom sig, till förmån för att låta det man faktiskt är bra på och tycker är roligt få blomma ut, och upptäcka att andra vill ta del av det. Är man skicklig på att klippa hår och älskar det, kommer människor uppskatta det och vilja komma tillbaka. Hela ekonomin rör sig sakta åt det hållet, mot mer av byteshandel, mer av frivillig betalning. I dag vill de flesta ha så mycket som möjligt för så lite som möjligt, en låg energi som ligger bakom mycket av vårt ekonomiska tänkande. I en högre frekvens betalar man i stället gärna och gott, inte av plikt utan för att man förstår att generositet ger mer tillbaka, medan snålhet, precis som med allt annat, tenderar att få tillbaka just snålhet. Någon kommer säkert invända att många konstnärer arbetar utifrån ren passion och ändå lever i fattigdom. Men det handlar då sällan om själva konstnärsskapet, utan om frekvensen personen bär med sig in i det, och ändras insidan, följer utsidan förr eller senare efter.
När kontakten med pengar blir ren, utan rädsla, status eller ego kopplat till dem, förändras också hur de används, mindre mot egen konsumtion, mer mot rörelse, för att hjälpa, stödja, skapa och omfördela där det behövs. Det här är ett område med enorm potential, både individuellt och kollektivt. När fler förändrar sin relation till pengar förändras hur pengar rör sig i världen, sprids ut i stället för att samlas hos ett fåtal, eftersom den som inte behöver bunkra, för att den vet att det alltid finns mer, också kan dela frikostigt med sig. Ju fler som förstår pengar på det sättet, desto fler bidrar till en sådan förändring.
Det går samtidigt inte att kliva in i det här med en egoistisk agenda kvar. Handlar pengar fortfarande om status, identitet eller att vara bättre än andra, finns fällan kvar. Statusen måste bort. Prestigen måste bort. När det sker blir pengar lika naturligt som att andas ett andetag eller dricka vatten, inte något mystiskt eller laddat, bara en del av livet som rör sig.
Det här är, som du säkert redan känner, ett ämne stort nog att fylla en hel bok, och den här essän är aldrig tänkt att ge alla svar, bara öppna en dörr till ett annat sätt att se på pengar. Vad har du själv för inställning till dem? Det är kanske den enda frågan som verkligen behöver ställas, för svaret på den avgör mer av din pengasituation än nästan något yttre villkor gör. Pengar slutar vara något man jagar, skyddar eller definierar sig genom, blir inte längre ett problem som ska lösas utan något som rör sig, precis som så mycket annat i livet rör sig. Kanske är det först där, när ingenting längre behöver bevisas och inget längre behöver hållas fast, som man faktiskt kan möta pengar utan rädsla, och upptäcka att överflödet aldrig varit borta.