Termometer eller termostat?
Två personer vaknar samma morgon. Den ena sträcker sig efter telefonen innan hon ens har öppnat ögonen, och i takt med att mejl, nyheter och meddelanden rullar förbi byggs hennes stämning upp av det hon läser, så att dagen redan har bestämt hur hon mår när hon kliver upp. Den andra ligger kvar en stund och bestämmer hur hon vill möta dagen, lugn, nyfiken och trygg, och kliver sedan upp med det i kroppen. Mejlen och nyheterna är desamma för dem båda. Det som skiljer är i vilken ordning de tar emot dem.
Ordningen är i grunden skillnaden mellan ett reaktivt och ett kreativt liv. Det reaktiva livet utgår från vad som hänt och bygger känslan därefter, och det känns sällan som ett val, snarare som att livet bara händer. Lönen kommer och humöret följer med, någon är vänlig och dagen blir bra, någon är kort i tonen och den förstörs. Vi har lärt oss att vänta på att förutsättningarna ska bli rätt innan vi kan känna oss som vi vill, när det ordnat sig med pengarna, när relationen fungerar, när det lugnat sig, och på så vis blir tillståndet en följd av läget. En termometer visar vilken temperatur det är, medan en termostat bestämmer den, och det reaktiva livet liknar en termometer, vilket är ett dyrt sätt att leva eftersom varje förändring utanför kräver en reaktion inuti. Energin går åt till att hantera det som redan hänt, och det som skulle kunna skapas får det som blir över.
Det finns inget fel i det. Det är så de flesta av oss lärde oss att leva, och det fanns goda skäl, för den som reagerade snabbt på världen klarade sig. Vardagslogiken säger dessutom att först kommer händelsen och sedan känslan, och det vi kallar realism är oftast bara vanan att utgå från det synliga.
Ett kreativt liv är varken kontroll eller positivt tänkande, och det handlar inte om att låtsas att allt är bra, eftersom kroppen inte går att lura särskilt länge. Det handlar om att låta tillståndet komma först, utgå från hur man vill vara och möta läget därifrån. Den som lever så slutar inte se vad som händer, hon tar bara inte emot det som en order om hur hon ska må.
Varför räcker det då inte att bestämma sig? Mycket av det som styr oss ligger utanför medvetandet. I en dagboksstudie som psykologen Wendy Wood och hennes kollegor publicerade 2002 utfördes ungefär 43 procent av människors dagliga handlingar av vana, ofta utan att de tänkte på dem. Det omedvetna är ett arkiv av slutsatser som en gång hjälpte oss, men arkivet avgör hur nuet tolkas. Ett barn som lärde sig att inte vara till besvär läser som vuxen ett vänligt “har du en minut” som ett hot, och en människa som lärde sig att pengar är knappa ser kvittot som en bekräftelse. Tolkningen känns inte som en tolkning utan som verkligheten, och därför kan samma händelse ge två människor så olika liv. Det första steget är att göra det osynliga synligt, för det som blivit sett går att välja om.
Ett fenomen som forskare har känt till i mer än ett halvt sekel, och som de flesta velat räkna bort, är placebo. När ett läkemedel testas får en del av deltagarna ett piller utan verksam substans, och det man upptäckte var att en stor del av dem blev bättre. Det man vanligtvis försöker eliminera ur sina studier visar alltså att förväntan kan förändra kroppen. Ett av mina favoritexempel är från 2007, då psykologerna Alia Crum och Ellen Langer berättade för 84 kvinnliga städare på sju hotell att deras arbete räknades som god motion. Ingenting i arbetet ändrades, men fyra veckor senare trodde de att de rörde sig mer, och jämfört med en grupp som inte fått beskedet hade de gått ned i vikt och fått lägre blodtryck.
Det finns skäl till försiktighet. En stor översikt från Cochrane 2010 fann att placeboeffekten främst gäller sådant man upplever, som smärta, illamående och trötthet, och att det är mindre tydligt att den påverkar själva sjukdomsförloppet. Placebo är alltså inget botemedel mot allt, men det som står kvar är att kroppen svarar på vad vi tror, och att den som vet det har ett verktyg som de flesta aldrig lärt sig använda.
Den ordningen byggde Neville Goddard, född på Barbados 1905 och en av sin tids mest uppskattade föreläsare om medvetande och verklighet, hela sin lära på. Han menade att en människa inte behöver be om, kämpa för eller vänta på något, utan att hon ska ta tillståndet i besittning och anta känslan av att önskan redan är uppfylld. Skillnaden mellan en önskan, som pekar framåt på något man saknar, och ett antagande, som utgår från att det redan finns, var för honom avgörande, eftersom den förra bekräftar bristen och den senare bekräftar att man har. Det är viktigt att vara ärlig om var det här står. Goddards lära har inte prövats vetenskapligt som sådan, och hans tankar har ibland tolkats så att den som har det svårt bär skulden, vilket jag inte ställer mig bakom. Det jag tar från honom är ordningen, att tillståndet föregår och att verkligheten följer, och uppmaningen att pröva i det egna livet.
Det betyder att ingen som har det svårt har gjort något fel. Ingen väljer sina första antaganden, de formas tidigt, av andra, i situationer som ett barn inte kunde bedöma. Det handlar om något mer förlåtande, ett handlingsutrymme, att det finns ett nästa val från där man står och att det utrymmet är större än det brukar kännas.
Förskjutningen i hur jag förstod min egen roll var större än jag väntat mig. Så länge jag tolkade livet som något som drabbade mig stod jag i offerrollen, en position som ingen väljer, eftersom den lärs in tidigt och känns som ren verklighet för den som inte känt något annat. Där fanns en sorts trygghet, en förklaring till det mesta och en plats utanför ansvaret. När jag började se mina egna antaganden klev jag samtidigt ur den och in i en annan roll, den som skapar sitt eget liv. Det var obekvämt i början, lite som att gå in i ett rum där man inte vet var ljuset sitter, eftersom ett handlingsutrymme också kräver något av en. När obehaget lade sig kom något annat i dess ställe, en befrielse och en frihet jag inte kände igen, insikten att saker inte bara sker mot mig, att jag själv har en hand i hur livet formas, och att jag därför kan skapa det för mig själv. I den insikten ryms också glädje och lust.
Man kan pröva det i tre små steg. Lyssna först efter dina egna jag är-meningar under en dag, de som du säger högt eller tyst. Välj sedan en av dem och fråga dig vad du hellre skulle utgå från, något som ligger så nära att kroppen kan följa med. Det behöver inte vara jag är rik, det kan lika gärna vara jag är någon som klarar det här. Fråga dig till sist hur den som utgår från det skulle agera under en alldeles vanlig dag, och gör en enda sak så. Det kommer inte att kännas sant första gången, och det behöver det inte göra.
Det här är en komprimerad version av ett kapitel ur min kommande bok Att leva tvärtom, där jag undersöker vad som händer när man låter tillståndet komma först.