Vi lär oss tidigt att se upp för glappet. Mind the gap, säger man, avståndet mellan perrong och tåg, något man ska akta sig för, kliva snabbt förbi och aldrig riktigt undersöka. Samma sak gäller ofta även det tomrum vi bär inom oss. Vi ser det mest som något att ta oss igenom eller över, en bro från det som var, till det som ska bli. Men vi stannar sällan upp och tar in själva bron. Dit vi ska är viktigare än där vi är, och på vägen så grubblar vi lika mycket på vad som ska hända, som ältar det som har varit.
Men vad händer egentligen på en bro i bildlig mening? Något slutar där och något nytt tar vid, och just däremellan sker något som nästan liknar magi, fast vi sällan ger oss tid att lägga märke till det.
Det här mellanrummet har faktiskt ett namn. Vi kallar det nuet, eller nollpunkten, den enda plats som egentligen existerar, för allt annat är antingen minne från dåtid eller förväntan om framtid, tankar som förflyttar oss till platser våra kroppar inte längre befinner sig på. Du kan bara skapa, leva och uppleva just nu. Ändå är det sällan där vi faktiskt är. Huvudet springer ofta i förväg eller dröjer sig kvar, medan kroppen, ensam, väntar kvar i det enda ögonblick som någonsin funnits. Kroppen blir ett ankare att återkomma till för att hitta tillbaka.
Många har ändå känt det, glappet, utan att riktigt veta vad de kände. Sekunden precis efter att man lagt på luren efter ett svårt samtal och innan tankarna hinner ikapp. Det korta, overkliga utrymmet mellan att somna och vara vaken där man varken minns gårdagen, eller ännu oroar sig för dagen som väntar. De ögonblicken brukar kännas overkliga just för att de är, verkliga, men en annan slags verklighet, till skillnad från nästan allt annat vi fyller vår tid med.
Rädslan för mellanrummet är på riktigt. Det okända känns som ett vakuum, otryggt, formlöst, och instinkten blir att skynda igenom det så fort som möjligt. Som att åka ett expresståg där landskapet utanför passerar så snabbt att vi inte hinner se eller uppleva något ända tills vi är på fast mark igen. Men tänk om det är precis tvärtom. Tänk om vi stannade till på bron, satte oss mitt på och såg ut över vattnet, lät spiralen av olust lägga sig, lät ovisshet och skräck, förväntan och förhoppning, sortera sig själva i sin egen takt. Lät sinnena få komma till uttryck istället för tankarna, känna lukten av havet, höra vågskvalpet, uppleva vinden mot kinden och se ut över horisonten. Utan att tänka en enda sak. Bara ta in.
Det är på bron som något nytt faktiskt formas. Inte som ett färdigt koncept att komma fram till, utan mer som en önskebrunn, en plats där du fortfarande är fri att välja hur du vill att det ska se ut när du väl kommer fram till andra sidan. Sällan blir det exakt som man tänkt sig, ofta blir det tusen gånger bättre, och den chansen växer i takt med hur mycket utrymme man faktiskt ger mellanrummet. Och att låta mellanrummet vara en möjlighet i stället för ett hinder.
Bilden av oändlighetssymbolen fångar samma sak. Den ena loopen är framtid, den andra dåtid, men båda vänder ändå alltid tillbaka till samma punkt i mitten. Den punkten är det vi kallar nuet, eller det som faktiskt är nuet. Det är också, om man följer tanken hela vägen, platsen mellan två tankar, det korta utrymme som uppstår när en gammal tanke lagt sig och nästa ännu inte tagit form. Hur många av oss har egentligen lagt märke till just det utrymmet? Huvudet öser på som bilar i rusningstrafik, ett ständigt flöde utan tystnad nog för att ens fråga sig om det finns något däremellan. Vi har inte tid, för vi har så bråttom att tänka nästa tanke och reagera på allt som den hittar på. Det är ett dygnet-runt-jobb som aldrig tar rast.
Nuet är dessutom sällan bara ett enda lager. Det finns flera samtidiga ingångar dit, kroppens nu, andningen som alltid sker just nu och aldrig i går eller i morgon, sinnenas nu, det man faktiskt ser, hör och känner i stunden utan att det filtreras genom en tanke om det. Det är sällan tanken som för oss dit, den är för snabb och för van vid att kommentera i stället för att bara vara. Andningen och kroppen är däremot alltid redan där och väntar bara på att vi ska märka det.
Egot, den del av oss som ständigt vill förstå, kontrollera och benämna, trivs sällan i mellanrummet, för där tappar det greppet. Så länge tankarna styr oss i stället för att vi styr dem, far vi som en vimpel i vinden snarare än som någon som har rodret i sitt eget skepp. Det är ett slitsamt sätt att leva för livet går mest åt till att hantera det som händer, i stället för att skapa det som ska bli. Man blir en passiv deltagare istället för en aktiv skapare.
Hur uppmärksammar man då glappet? Ingen kan tvinga sig till mellanrummet, det går inte att prestera sig dit för ju mer man gör det desto längre bort kommer man. Det handlar snarare om att sluta tänka och rusa runt i huvudet, lättare sagt än gjort. Att inte sluta tänka som handling, utan sluta gripa efter varje tanke som dyker upp och låta allt vara precis som det är utan att sätta en etikett på det. Då tystnar till slut bruset, och det som blir kvar är inte cirkusen i huvudet, utan något mer stilla därunder. Och det man kanske egentligen menar med att vara i sin sanna natur, att känna och uppleva själen.
Lidandet minskar sällan för att livet blir enklare. Det minskar i takt med hur mycket tid vi faktiskt vågar tillbringa i mellanrummet, på bron, i nuet, i den enda stund som någonsin varit verklig.
Nästa gång glappet uppstår finns ett val. Att fylla tomrummet genast med nästa tanke. Eller att stanna kvar en stund till, även om det känns obekvämt. Det är inte ett beslut man fattar en gång för alla. Man återvänder till det, om och om igen, varje gång bruset tar över på nytt. Kanske är själva återvändandet vägen, inte ett mål man till slut når och sedan är färdig med. Man behöver inte veta vad som väntar på andra sidan bron för att våga stanna kvar på den en stund. Det är den enda kompassen som egentligen behövs. Inte en riktning mot ett givet svar, utan modet att lita på att något formas i tystnaden.
