Kontrollen som kallas kärlek

Kontrollen som kallas kärlek

Det pågår just nu en storm kring en svensk tv-relation där en man inte vill att kvinnan han gift sig med inom ramen för programmet ska umgås med andra män, ens i vänskaplig mening. Kommentarsfälten svämmar över. Vissa försvarar honom, kallar det omtanke, en önskan om trygghet i en ny relation. Andra ser något helt annat, ett tidigt tecken på kontroll, förklätt till kärlek. Jag ska inte gissa mig till vad som faktiskt rör sig i just den mannen, det vore orättvist mot en människa jag bara sett genom redigerad tv och citat i forumtrådar. Men debatten i sig, och styrkan i den, säger något viktigt om ett mönster jag känner igen från mitt eget arbete med psykiatrikern Carl Jung.

Jung menade att varje människa, oavsett kön, bär två inre krafter inom sig. Animus är den strukturerande, gränssättande, handlingskraftiga sidan. Anima är den mottagande, kännande, tillitsfulla sidan. Ett helt psyke behöver båda i samspel. Problem uppstår när den ena kraften får ta över på den andras bekostnad, särskilt när animus, den som sätter gränser och tar kontroll, blivit så dominant att den styrs mer av rädsla än av verkligt omdöme.

I boken jag skriver på just nu beskriver jag hur relationer kan bli djupt obalanserade när just den kraften tar över på ett sätt som inte längre tjänar relationen utan bara sig själv. Sund animus sätter en rimlig gräns, säger nej när något faktiskt är fel, skyddar det som behöver skyddas. Obalanserad animus gör något annat. Den försöker äga, begränsa, styra den andra personens rörelsefrihet i världen, ofta i namnet av kärlek eller omtanke, men med rädsla som den egentliga drivkraften under ytan.

Att inte vilja att sin partner umgås med andra män, eller andra kvinnor om rollerna vore omvända, är sällan i grunden en fråga om vad partnern faktiskt gör. Det är oftast en fråga om vad den som ber om begränsningen bär på inom sig själv. Osäkerhet. Rädsla för att inte räcka till. En djup, ofta omedveten föreställning om att kärlek måste bevakas för att inte försvinna. Jung skulle kanske sagt att det handlar om någon som aldrig riktigt integrerat sin egen anima, sin förmåga till tillit, och som därför projicerar hela sin otrygghet utåt, på partnerns umgänge, i stället för att möta den inom sig själv.

Det gäller lika mycket åt andra hållet. En kvinna med en överaktiv, obearbetad animus kan uppvisa precis samma mönster, granska en partners telefon, ifrågasätta varje kvinnlig vän, kräva ständig redogörelse för var han befinner sig och med vem.

Svartsjuka och kontroll är inte kopplad till ett kön, den är kopplad till obalans, till en animus som slutat tjäna relationen och i stället börjat styra den utifrån rädsla. Skillnaden mellan könen ligger sällan i mönstret självt, utan i hur samhället tolkar det, en svartsjuk man kallas ofta beskyddande, en svartsjuk kvinna kallas ofta hysterisk, men den inre mekanismen är densamma hos båda.

Det som gör mönstret så förrädiskt är att det så ofta klär sig i kärlekens språk. Jag vill bara skydda dig. Jag vill bara att vi ska vara starka tillsammans. Jag är bara rädd att förlora dig. Orden låter ömma. Men konsekvensen, en partner som gradvis förlorar sitt eget sociala liv, sina egna relationer, sin egen rörelsefrihet, är sällan öm i praktiken. Den är isolerande. Och isolering är, om man går till botten med det, sällan ett tecken på stark kärlek. Det är oftare ett tecken på svag tillit, både till sig själv och till den man säger sig älska.

Sund balans ser helt annorlunda ut. Den bär plats för båda krafterna att samverka i stället för att den ena tystar den andra. En trygg animus sätter gränser som skyddar relationen, inte gränser som krymper partnerns värld, det handlar om att säga ifrån när något faktiskt skadar, inte om att kontrollera vem den andra får dricka kaffe med. En integrerad anima ger tillit utan att den tilliten föds ur naivitet, ett lugnt vetande om att närhet inte kräver övervakning för att bestå. Två människor som båda vilar i den balansen kan ha ett fullt liv utanför relationen, egna vänner, eget utrymme, utan att det tolkas som ett hot, för deras trygghet i varandra kommer inifrån, inte från kontroll över vad den andra gör när de inte ser på.

Jag tror inte att den här sortens mönster bara handlar om enskilda, "dåliga" män eller kvinnor. Jag tror det handlar om hur många av oss aldrig fått lära oss skillnaden mellan att hålla om någon och att hålla fast i någon. Den första gesten ger utrymme. Den andra tar det. Och tills vi som kultur blir bättre på att se skillnaden, oavsett vilket kön som utövar den, riskerar vi att fortsätta klä kontroll i kärlekens ord, både på tv och i verkliga vardagsrum långt bortom kameran.

Du kan läsa mer om det här i min kommande bok, Det är inget fel på dig, du är bara ur balans, som utforskar just den här sortens obalans, i relationer, i ledarskap, i hela samhällen, genom Carl Jungs tankar om anima och animus och vad som händer när de får leva i samspel eller tystas ner.