DET MEST VÄRDEFULLA I VÅRDEN ÄR GRATIS
Ju mer tid jag tillbringat ute i vården desto mer har jag börjat fundera över vad vi egentligen menar när vi talar om resurser. Det är ett ord som återkommer nästan överallt. Man talar om resursbrist, om begränsade resurser, om behovet av fler resurser och om hur resurserna aldrig riktigt räcker till. Ofta handlar samtalet om sådant som är lätt att mäta och räkna på; budgetar, bemanning, vårdplatser, läkemedel, utrustning och produktionstal. Och självklart finns det goda skäl till det. Ingen vård kan bedrivas utan människor, lokaler, medicinteknik eller ekonomiska förutsättningar. Allt det är nödvändigt och utgör själva grunden för att verksamheten ska fungera.
Samtidigt har jag allt oftare känt att någonting saknas i själva samtalet. För när man rör sig nära patienter upptäcker man ganska snabbt att det som människor bär med sig från vården sällan är det som syns i några budgetar eller verksamhetsrapporter. Människor minns sällan vilken utrustning som användes eller exakt vilka rutiner som följdes. Däremot minns de hur det kändes att vara där. De minns sjuksköterskan som satte sig ner en stund när rädslan blev för stor. De minns undersköterskan som stannade kvar lite längre än vad som egentligen krävdes. De minns läkaren som tog sig tid att förklara tills de verkligen förstod. Och ju mer jag tänker på det desto mer fascinerad blir jag över att vi så sällan talar om dessa saker som resurser, trots att de ofta verkar vara avgörande för hur vården faktiskt upplevs.
Kanske började de tankarna ta form på allvar under tiden jag tillbringade i Rumänien. Där blev de materiella skillnaderna tydliga nästan omedelbart. Lokalerna var enklare, utrustningen äldre och tillgången till vissa hjälpmedel betydligt mer begränsad än vad jag var van vid hemifrån. Mycket av det som vi i Sverige tar för givet var inte självklart där. Det var lätt att se vad som saknades.
Men samtidigt såg jag också någonting annat.
Jag såg hur människor fyllde mellanrummen.
När systemen inte räckte hela vägen fram verkade relationerna bli viktigare. När resurserna var begränsade uppstod ofta en större kreativitet, en större improvisationsförmåga och ibland också en starkare mänsklig närvaro. Inte därför att någon romantiserade bristerna eller tyckte att de var önskvärda, utan därför att människor gjorde det människor alltid har gjort när omständigheterna inte är perfekta. De hjälpte varandra. De försökte kompensera för det som saknades med det som fortfarande fanns kvar att ge.
Det fick mig att fundera över om vården ibland missar att räkna in sina kanske viktigaste tillgångar. För det kostar egentligen ingenting att möta en annan människas blick. Det kostar ingenting att tala lugnt med någon som är rädd. Det kostar ingenting att lyssna färdigt när någon försöker sätta ord på sin oro eller att förmedla trygghet till en människa som känner att livet håller på att falla sönder. Ändå är det ofta just dessa saker som människor minns längst.
Samtidigt hör man ständigt samma formulering inom vården: vi har inte tid.
Och jag förstår det. Jag ser verkligheten bakom orden. Jag ser sjuksköterskor som springer mellan läkemedel, dokumentation och larm. Jag ser undersköterskor som försöker räcka till för fler människor än vad som egentligen är rimligt. Jag ser arbetsgrupper som gör sitt yttersta i system där marginalerna redan är små. Belastningen är verklig och problemet är inte påhittat.
Men ibland undrar jag om vi kanske formulerar problemet på ett sätt som gör att vi missar själva kärnan.
För kanske handlar det inte om att mänsklig närvaro saknar värde. Kanske handlar det om att vi aldrig riktigt planerat för den från början. Vi budgeterar för läkemedel, teknik, lokaler och utrustning. Vi budgeterar för vårddygn, produktion och beläggningsgrad. Men vi budgeterar sällan för det som gör att människan faktiskt känner sig trygg. Som om närvaro, kontinuitet och tid att lyssna förväntas uppstå av sig själva i de små mellanrum som råkar bli över när allting annat redan är gjort.
Som ekonom har jag svårt att inte fundera över vilka kostnader som uppstår när vi fokuserar så starkt på det som går att mäta att vi samtidigt tappar bort det som är svårare att sätta siffror på. För även om otrygghet, stress, hög personalomsättning och utmattning inte syns direkt i samma kolumn som en budgetpost betyder det inte att de saknar kostnad. Tvärtom kan de bli mycket dyrare på sikt, både för människorna som arbetar i systemet och för de patienter som är beroende av det.
Kroppen reagerar nämligen inte bara på läkemedel och behandlingar. Den reagerar också på trygghet. Nervsystem påverkas av tonlägen, ansiktsuttryck och känslan av att vara sedd. Oro påverkar sömn. Rädsla påverkar smärta. Stress påverkar återhämtning. Tillit påverkar följsamhet. Det som ibland avfärdas som mjuka värden får därför väldigt konkreta konsekvenser i människors liv. Ju mer vi lär oss om kroppen desto tydligare blir det att det mänskliga och det medicinska inte är två separata världar. De påverkar varandra hela tiden.
Kanske är det därför jag allt oftare tänker att vårdens mest underskattade resurser också är de mest mänskliga. Inte därför att de ersätter medicinsk kunskap eller modern teknologi, utan därför att de gör att allt det andra fungerar bättre. När människor känner sig trygga blir det lättare att samarbeta, lättare att förstå information, lättare att följa behandlingar och lättare att återhämta sig. Det som ser ut som mänsklig värme kan ibland också vara god ekonomi, även om sambandet sällan syns direkt i en budgetrapport.
Och kanske är det just där den stora paradoxen finns.
Att det mest värdefulla i vården i grunden är gratis, men att vi har organiserat våra system på ett sätt som gör att vi allt oftare upplever att vi inte längre har råd med det.