Genom historien har människan sökt upplysthet på nästan varje tänkbart sätt. Buddha lämnade sitt palats och sin familj för att hitta den, satt under ett bodhiträd i fyrtionio dagar tills något till slut brast och han vaknade till det han kallade uppvaknandet. Jesus drog sig undan i öknen i fyrtio dagar, prövad och prövande, innan han bar fram ett budskap om ett rike som inte var av den här världen utan av något inom människan själv. Mystiker i nästan varje tradition, sufier, kristna klosterfolk, hinduiska yogier, har ägnat livstider åt tystnad, bön, fasta och meditation i jakten på samma sak, ett tillstånd bortom det vardagliga jaget, bortom rädsla, bortom lidande, en frihet som beskrivs som så total att den knappt låter sig sättas i ord.
Vi har ärvt den bilden av upplysthet som något avlägset. Något man reser mot, arbetar sig fram till, förtjänar genom uthållighet, försakelse eller nåd. Det ligger nästan alltid bortom, på andra sidan av ett berg, i slutet av en väg, efter tillräckligt många år av practice. Kanske är det därför så många av oss ändå fortsätter söka, även utan klosterceller eller ökenvandringar, genom terapi, genom andlighet, genom självutveckling, genom att läsa böcker om just det här. Vi anar att det finns något mer, något djupare än det liv vi lever på ytan, och vi tror att om vi bara anstränger oss tillräckligt, förstår tillräckligt, blir tillräckligt goda eller tillräckligt stilla, ska vi till slut nå fram dit.
Men här finns en paradox som är så enkel att den nästan är löjlig, och samtidigt så stor att den sällan riktigt tas emot.
Vad om vi redan är upplysta, utan att veta om det. Vad om vi är det just för att vi inte tror det.
För om upplysthet handlar om att vara fri från jagets grepp, fri från tanken att vi är separata, isolerade varelser skilda från allt annat, då är den inte något som ska läggas till någonstans utanför oss. Den är redan här, under lagren av tankar, roller, rädslor och historier vi byggt upp om vem vi är. Vi går hela livet i en cirkel, ibland en mycket lång och krokig sådan, bara för att till slut upptäcka att det vi sökt fanns kvar hela tiden, orört, väntande, aldrig borta utan bara begravt under bruset.
Kanske är det själva sökandet som är hindret. Så länge vi tror att upplysthet är ett mål att nå, ett tillstånd att förtjäna, håller vi fast vid precis den mekanism som skiljer oss från det. Jaget som söker är samma jag som tror sig sakna något, och sökandet blir därför ett sätt att bekräfta bristen om och om igen, snarare än att upptäcka det som redan är fullständigt. Buddha satt inte under trädet och byggde något nytt. Han slutade bygga. Han slutade gripa efter nästa tanke, nästa förklaring, nästa identitet, och det som blev kvar när han slutade var det som redan hade funnits där hela tiden.
Vi bär alla samma kärna. Inte i en vag, poetisk mening, utan bokstavligen, det medvetande som ser genom dina ögon just nu är i grunden inte olikt det som en gång såg genom Buddhas, eller genom vem som helst annan som någonsin levt. Skillnaden ligger inte i vad vi är, utan i hur mycket vi lyckas glömma vad vi är, hur många lager av historier, roller och rädslor vi lägger ovanpå den enkla, tysta medvetenheten som redan är fri.
Det gör förstås inte resan meningslös. Att gå i cirkeln, att söka, att pröva, att misslyckas och pröva igen, är det enda sätt vi faktiskt kan komma till insikten på. Vi behöver hela den vägen för att till slut sluta gripa efter allt annat. Upplysthet är kanske aldrig något man uppnår. Det är bara det som blir kvar när man slutar leta.