37 procent av unga kvinnor mellan 16 och 29 år uppger att de känner sig stressade, nästan dubbelt så många som unga män i samma ålder. Sex av tio i åldern 16 till 24 år säger sig ha besvär av ängslan, ångest eller oro, en siffra som stigit stadigt de senaste tjugo åren, och som är högre bland tjejer än killar i varje mätning. Det är inte längre en marginell grupp vi talar om. Det är normen.
Något har flyttat sig i var trötthet börjar. Den kvinna jag skrev om tidigare, hon som glömde att vila, byggde sin utmattning under decennier, karriär på karriär, ansvar på ansvar, tills kroppen till slut sa ifrån. Hos många unga kvinnor i dag kommer samma trötthet betydligt tidigare, ibland redan i tonåren, innan de hunnit bygga något att förlora.
För att förstå varför det ser ut så här kan Carl Jungs tankar vara till hjälp. Han var psykiater och grundade den analytiska psykologin, och han beskrev två krafter som finns i oss alla oavsett kön, animus och anima, det vi i vardagligt tal ofta kallar det maskulina och det feminina. Animus är det strukturerande, målinriktade och drivande, det som planerar, presterar och fattar beslut, medan anima är det mottagande, kännande och relationella, det som kan vila, lyssna inåt och låta saker ta sin tid. Båda behövs, och först när de samverkar känns ett liv helt. Vårt samhälle belönar dock i hög grad animus, och en ung kvinna som växer upp i det lär sig tidigt att hennes värde sitter i det hon presterar, medan förmågan att vila och känna efter först får plats när hon producerat tillräckligt. Då förskjuts balansen inifrån, det kroppsliga och mottagande får vika för det drivande, och trötthet, stress och utmattning blir mindre märkliga än de först kan verka.
Psykologin har ett begrepp för en del av det som ligger bakom, self-silencing, tendensen att tysta sina egna behov för att skydda en relation eller höra till en grupp. Det är sällan ett medvetet val. Det är något som lärs in tidigt, ofta redan i hur en flicka bemöts första gången hon säger emot, gråter, eller ber om något för egen skull. Bekräftelsen kommer lättare när hon är till lags, tystare när hon tar plats, och kroppen lär sig mönstret långt innan tanken hunnit sätta ord på det.
Man ser det i vardagliga scener som knappt märks förrän man vet vad man letar efter. Flickan som ber om ursäkt innan hon ens hunnit säga vad hon tycker. Tonåringen som svarar “det är lugnt” på en fråga om hur hon mår, för tredje gången samma vecka. Den unga kvinnan som är den i vänskapskretsen alla vänder sig till, som håller ihop gruppchatten, som minns allas födelsedagar men glömmer sin egen trötthet tills den blir för stor för att gömma.
Mönstret tar sig sällan bara ett uttryck. Ibland blir det synligt utåt, som apati, orkeslöshet, ett nervsystem som till slut stänger ner för att kampen känns omöjlig, en flicka som slutar räcka upp handen, slutar orka med det som förut kändes självklart. Lika ofta går det åt motsatt håll, en skärpt kontroll riktad inåt, mot betyg som aldrig får bli annat än toppbetyg, mot kroppen, mot prestationen i sig. Den formen är svårast att fånga utifrån, för den belönas hela vägen. Ingen oroar sig för en flicka med högsta betyg på samma sätt som för en som verkar må dåligt, tvärtom hyllas hon, vilket gör det ännu svårare för henne själv att någonsin fråga sig om priset är rimligt. Båda riktningarna, kollapsen och kontrollen, är samma nervsystem som söker ett grepp om det enda som fortfarande känns påverkbart, bara åt olika håll.
Lägg till en ström av bilder och förväntningar som i dag når flickor redan innan puberteten är över, och man förstår varför just den här gruppen sticker ut i statistiken. Skärmarna skapar sällan de här mönstren från grunden. De tar det som redan fanns, self-silencing, prestationskrav, ett nervsystem som lärt sig att värde måste förtjänas, och sprider det snabbare, till fler, tidigare i livet än någonsin förut.
Det märkliga är att det sker i ett av världens mest jämställda länder, ett Sverige där flickor formellt har all frihet att ta plats, säga sin mening, välja sin väg. Men self-silencing handlar sällan om formell frihet. Det handlar om rädslan att förlora relationen eller tillhörigheten om man använder friheten fullt ut, en rädsla som sitter i nervsystemet snarare än i lagboken, och som ingen jämställdhetsreform ensam kan lösa upp. Man kan ha fri rätt att höras och ändå ha lärt sig att det kostar för mycket att göra det.
Spiralen slutar sällan hos den enskilda flickan heller. En hel generation som normaliserar utmattning som pris för att duga formar med tiden nästa generation redan i barnkammaren, samma mönster i nya kroppar. När så många unga kvinnor är slutkörda innan de ens hunnit bygga ett vuxenliv, ett arbete, en relation, en trygg känsla av vem de är, blir det svårare att förvånas över att så många väntar allt längre med att skaffa familj, eller aldrig gör det. Det som börjar som en enskild flickas anpassning blir, i tillräckligt stor skala, en samhällsfråga.
Den äldre kvinnan har ofta något att sörja när hon inser att hon måste sakta ner, en karriär, en identitet, ett liv byggt runt att leverera. Den yngre kvinnan har sällan hunnit bygga något alls. Hon är utmattad innan hon vet vem hon är utanför att vara till lags, och den sorgen är svårare att sätta ord på, för det finns ingen tidigare version av henne att sakna.
Häromdagen satt jag i ett fikarum och lyssnade på flera kvinnor som pratade om sina döttrar. Alla var de skoltrötta och hade behövt en paus, och mammorna såg det själva, de förstod att flickorna var slutkörda och ville något annat än att plugga just nu. Ändå fanns oron där, att det de gjorde inte var tillräckligt vettigt, att de skulle slappa för mycket och bli slöa, att de måste lära sig att livet inte är lätt. Jag sa ingenting, men jag tänkte på hur kärleksfullt det var menat och hur precis det är den övertygelse vi själva gick vilse i, att vilan måste förtjänas och att man är värd så mycket som man åstadkommer. Vi vill våra döttrar väl och tror att vi förbereder dem, men vi vänder dem mot det maskulina, mot kampen och målen, och så går de rakt in i den fälla vi själva hamnade i, med utbrändhet, rubbad hormonbalans och en trötthet som kommer långt före sin tid. Det som får stå tillbaka är flödet, leken, kreativiteten och lusten.
Min egen dotter kom in på sin drömutbildning, men kände att hon inte var redo, och hon följde det hjärtat sa henne, att hon behövde en paus och att hon ville börja utan stress. Nu är hon hemma och stickar, läser böcker, myser och landar, och jag uppmuntrar henne i det. Hon behöver inte göra något annat än att vara och skapa det som dagen bjuder av lust, och jag upplever det som ren lyx att hon får befinna sig i den snälla bubblan en tid. Hon har presterat på hög nivå i skolans system, och nu får hon uppleva hur livet kan kännas bortom den pressen, hur leken, lusten, tryggheten och ett lugnt nervsystem faktiskt känns i kroppen.
Den erfarenheten tror jag är avgörande, för den som en gång känt det på riktigt har något att ankra tillbaka i genom resten av livet, även när tempot ökar igen och kraven kommer. Den som aldrig fått uppleva det har ingenting att vända tillbaka till, ingen kroppslig referens för hur vila eller trygghet faktiskt känns, och då blir det stressade, det oroliga och det otrygga helt enkelt det enda man känner igen. Känslan av att man måste duga och prestera för att vara duktig och värd något är den många unga kvinnor bär med sig in i vuxenlivet, och det som kan väga upp den är ett ankare i den feminina energin.
Mönstret är inte hennes fel, och det är sällan skärmen, betyget eller det enskilda kravet som är den egentliga boven. Det är ett sätt att förhålla sig till sig själv som fick börja alldeles för tidigt. Det enda som verkligen rubbar det är en omgivning som frågar en gång till när svaret blir “det är lugnt”, som bekräftar gränssättningen lika mycket som prestationen, och som själv vågar visa att vila inte är samma sak som att ge upp.
Hur man hittar tillbaka till balansen mellan animus och anima skriver jag mer om i min bok Det är inget fel på dig. Du är bara ur balans.