Vissa människor känns nästan omöjliga att inte fascineras av. Andra, minst lika trevliga på pappret, lämnar en helt oberörd. Länge trodde jag att det handlade om kemi, något outgrundligt som antingen fanns eller inte fanns mellan två människor. Nu tror jag något annat. Jag tror att det sällan bara säger något om den andra personen. Det säger minst lika mycket om vad som redan pågår, eller inte pågår, inom en själv.
Den som redan bär kontakt med både sin drivande och sin mottagande sida känner sällan samma desperata dragningskraft till andra som bär de kvaliteterna. Hon kan uppskatta dem, beundras av dem, till och med bli inspirerad, utan att känna det där äntligen som avslöjar en verklig, obearbetad brist.
Ju mer obalanserad man är, desto starkare blir magnetismen mot den som verkar bära det man själv saknar, för attraktionen är egentligen ett mått på avståndet mellan vem man redan är och vem man ännu inte vågat bli.
Jung kallade det projektion, den gamla mekanismen där det vi inte vill se eller kännas vid hos oss själva flyttas utåt och läggs på någon annan i stället. Den som aldrig utvecklat sin egen inre riktning dras ofta magnetiskt till någon som utstrålar tydlighet och beslutsamhet, som om psyket omedvetet söker den kompletterande kraft det saknar i sig självt. Den som aldrig gett sin egen känsla utrymme dras på motsvarande sätt till någon vars inre liv flödar fritt, öppet och utan spärrar. Attraktionen känns då sällan som ett val. Den känns som ett igenkännande, fast det egentligen sällan är den andra personen i sig som skapar känslan. Det är den egna, ännu obearbetade sidan som för första gången ser sin spegelbild någon annanstans.
Forskning om attraktion visar faktiskt att likhet i värderingar och attityder bäst förutsäger både initial dragning och långsiktig nöjdhet i relationer, snarare än den klassiska idén om att motsatser kompletterar varandra. Det gör inte projektionen mindre verklig. Den kan uppstå lika gärna mellan människor som redan liknar varandra i grunden, man kan mycket väl idealisera en persons trygghet eller känslomässiga öppenhet även om man delar värderingar och bakgrund i övrigt.
Det gäller åt båda hållen, oavsett vem som söker vad hos vem, och det gäller långt utanför kärleken. En chef som utstrålar den där obestridda auktoriteten man själv aldrig riktigt vågat äga kan väcka en nästan barnslig beundran. En vän vars förmåga att sätta gränser utan skuld väcker både beundran och en gnutta avund kan bära precis den kvalitet man själv letar efter men aldrig riktigt hittat. Till och med en artist eller författare man aldrig träffat kan väcka en fascination som säger mer om ens egen längtan efter det de representerar än om personen i fråga. Mentorer är ett särskilt tydligt exempel, den man söker sig till för vägledning bär ofta, medvetet eller ej, just den kvalitet man själv håller på att växa in i men ännu inte litar på att man äger.
Det gemensamma för alla de här relationerna är att styrkan i reaktionen sällan står i proportion till vad situationen objektivt kräver. En vanlig arbetsrelation väcker inte den känslan. Det gör bara den där chefen, den där vännen, den där personen som råkar bära precis det vi själva bär på i sin obearbetade form. Ju starkare reaktionen, desto mer värt att fråga sig, inte vad är det med den personen, utan vad är det i mig som just blivit sett.
Det förklarar en del av kärlekens mest förbryllande drag, hur snabbt och starkt den kan slå till och hur sällan den håller vad den lovade. I det första mötet bär den andra personen sällan sin egen fulla verklighet i våra ögon. Hon bär i stället en bild, det vi själva projicerat dit, allt vi längtar efter men inte vågat äga. Ju starkare den inledande dragningen är, desto mer projektion bär den ofta med sig, och desto större blir fallhöjden när den andra personen till slut visar sig vara just en fullständig, felbar människa snarare än den räddning vi omedvetet hoppats på.
Det gör inte attraktionen falsk eller värdelös. Den pekar ofta mycket exakt på var vårt eget inre arbete väntar, och den kan fungera som en första, kraftfull inbjudan att börja det arbetet, förutsatt att man förstår vad man verkligen ser. Frågan är vad som krävs av en själv i stunden man känner den där starka dragningen. Sällan att genast agera på den, jaga upp mentorn, imitera artisten, försöka bli chefen. Oftare något mer stilla. Att låta sig bli nyfiken snarare än förförd. Att fråga vad exakt det är hos den andra som griper tag och sedan vända samma fråga inåt, var i mitt eget liv skulle den kvaliteten få finnas, om jag lät den.
Beundran som bara riktas utåt förblir en törst som aldrig släcks, för den person man beundrar kan aldrig ge en det man egentligen saknar i sig själv. Beundran som får bli en fråga till en själv är sällan bekväm, men den är ofta den snabbaste vägen till just den utveckling man annars bara betraktade på avstånd.
Du kan läsa mer om det här i min kommande bok, Det är inget fel på dig, du är bara ur balans. Det här är ett komprimerat utdrag ur boken, som utgår från Carl Jungs tankar om anima och animus, de inre motpolerna varje människa bär inom sig oavsett kön och vad som händer när de får leva i samspel eller tystas ner. Boken rör sig mellan celler och kosmos, mellan enskilda ögonblick i ett vårdrum eller ett vardagsrum och urgamla myter människor burit vidare till varandra i tusentals år, alltid med samma fråga i botten, vad är det som skaver, och vad skulle det innebära att äntligen komma hem till sig själv igen.