Vad kontrollerar du utan att ens vara medveten om det? Vad håller du koll på i smyg, när ingen ser, bara för att en liten del av dig ska känna sig lugnare?
De flesta av oss skulle svara att vi inte kontrollerar särskilt mycket. Men kontroll har fler ansikten än vi tror och de flesta av dem är osynliga även för oss själva. Det kan vara att räkna kalorier utan att kalla det kontroll. Att kolla telefonen för säkerhets skull, en extra gång. Att behöva vika handdukarna på ett visst sätt, checka att spisen är avstängd två eller tre gånger, ordna skrivbordet innan man kan tänka klart. För vissa blir det så påtagligt att det får ett namn, tvångssyndrom, tvångsmässighet, ett mönster fler bär på än vad som oftast erkänns öppet. Men i grunden handlar det sällan om själva handlingen. Det handlar om att lugna ett nervsystem som inte litar på att det ordnar sig ändå. Kontroll är, om man skalar bort alla dess olika kostymer, mest en fråga om självreglering, ett sätt att hantera ett mående genom att styra något utanför sig själv, eftersom det som pågår inuti känns svårare att påverka direkt.
Roten till det hela är sällan kontrollen i sig. Det är det okända. Vi vill veta, för vi är osäkra på vad som väntar om vi inte vet. Ju mindre vi litar på att det okända går att möta när det väl kommer, desto hårdare håller vi i det vi faktiskt kan påverka just nu.
Tron på att vi har kontroll är ändå en av de största bluffarna en människa kan gå på. Ju mer jag har levt, sett och försökt förstå, desto tydligare har det blivit för mig hur stark den illusionen är. Det finns ett välkänt påstående, ofta tillskrivet Einstein, om att ju mer man vet desto tydligare blir det hur lite man egentligen vet. Det ligger nära det som brukar kallas Dunning-Kruger-effekten, tanken att den som vet minst om ett ämne har svårast att se omfattningen av sin egen okunskap, medan den som verkligen kan något ofta blir mer ödmjuk, inte mindre, ju djupare hen kommer in i ämnet. Sokrates lär ha sagt något liknande långt tidigare, att hans enda visdom låg i att han var medveten om hur lite han visste.
Jag känner igen skillnaden i min egen kropp. I takt med att lugnet inom mig växt har behovet av att styra minskat, nästan i exakt samma takt. I dag kan jag ta emot saker på uppstuds, lita på att det löser sig ändå, utan att först behöva veta hur. Det är en helt annan kraft i det än i kontrollen jag levde med förut, en styrka som inte kräver att jag håller i något alls.
De perioder i mitt liv där jag verkligen försökt kontrollera utfall, styra situationer och hålla ihop tillvaron genom ren viljestyrka har också varit de mest stressande. Det uppstår en tung press i själva försöket att kontrollera något som i grunden inte går att kontrollera, och redan där finns sprickan. Det är inte bara svårt. Det är omöjligt. Kontroll är inte verklig. Det är en konstruktion för att hålla oss borta från rädsla.
Människor som drivs starkt av kontroll riktar den ofta mot konkreta områden, matintag, kropp, prestation, pengar, relationer och arbete. I praktiken handlar det om att försöka greppa små delar av en verklighet som i sin helhet är alldeles för komplex för att kunna styras, så vi riktar in oss på smala stråk i våra liv och försöker kontrollera just dem i stället. Det paradoxala är att det ofta ändå skapar en känsla av lugn, inte för att kontrollen faktiskt fungerar, utan för att den ger en tillfällig upplevelse av ordning. Hur kan kontrollen av en liten del av livet inge trygghet när resten av livet ändå är utom kontroll? Ingen, ingen, kan kontrollera allt.
Det som gör kontroll särskilt bedräglig är att vi ofta tror att den ska göra oss fria. Vi tänker att om vi bara får tillräckligt mycket kontroll, eliminerar osäkerheten och styr utfallen, så kommer vi till slut kunna slappna av, att friheten finns där, precis runt hörnet, när allt väl är på plats. Det som faktiskt händer är motsatsen. Ju mer vi kontrollerar, desto smalare blir livet. Frihet vidgas inte genom kontroll, den dras ihop, och det vi tror ska befria oss kväver i själva verket det vi försöker skydda. Kontroll lovar frihet men tar den ifrån oss i det tysta.
I ett universum där det mesta sker genom en intelligens vi knappt kan förklara blir kontroll nästan en mänsklig reflex. Vi kan inte fullt ut förstå hur flyttfåglar alltid hittar rätt, trots att vi mäter, analyserar och kartlägger. Växter anpassar sig och överlever utan att tänka, utan att kontrollera, det sker genom något större, något som verkar bortom mänsklig planering. Årstiderna kommer och går utan att vi behöver göra någonting. Naturen sköter allt helt perfekt utan en hjärna som planerar och tänker, så varför gör vi inte det i större utsträckning själva? Varför litar vi inte på att vi också bär en inbyggd intelligens som inte behöver kontrolleras?
I stället vill vi in och störa det naturliga, strukturera om och tvinga oss bort från det, för vi låter helt enkelt inte längre intuitionen leda vägen. Vi vill hellre medicinera bort en känsla än att faktiskt lyssna på vad kroppen försöker säga. Vi kör över vår egen kompass och till slut kan vi inte längre känna igen den.
Människan har utvecklat en hjärna med förmåga att tänka, planera och försöka förstå, en fantastisk möjlighet men också det som blir vårt fall om vi låter den ta över helt. Det är här egot tar form, identiteten och föreställningen om vem vi är och vad vi tror att vi kan greppa. Problemet är egentligen inte egot i sig, utan snarare tron att det mentala verktyget skulle klara av att förstå allt. Vi är inte skapta för att kunna omfatta hela tillvaron, ingen människa är det. Ju mer man vill övertyga andra om att man vet och kan, ju mer man känner att man behöver glänsa med sitt vetande, desto mindre är man faktiskt i kontakt med den där större intelligensen, för man är helt enkelt kidnappad av sitt eget ego.
Kunnande har länge hyllats som ett mått på intelligens, som något fint, något att sträva efter och visa upp. Jag vill ändå påstå att det ofta gör oss dummare snarare än klokare, för det får oss att tro att vi vet saker som egentligen aldrig går att veta fullt ut, hur mycket vi än mäter, bevisar och samlar bevis för. Allt inlärt kunnande är inte detsamma som verklig intelligens. Verklig intelligens ligger närmare vishet, ett djupare och mer subtilt vetande som handlar om upplevelse och intuition snarare än fakta. Ett vetande som bara är, där man helt enkelt vet hur saker och samband hänger ihop, utan språk, uträkning eller erfarenhet bakom sig. Det kommer av djup introspektion, inte av ny inlärning, och det är därför man brukar säga the way out is the way in. Ju djupare du faktiskt tittar inåt, desto fler dimensioner kan du plötsligt se utåt.
För den som kräver evidens kan det här förstås låta flummigt. Men kravet på evidens är i sig en form av kontroll. I samma stund som vi kräver bevis begränsar vi förståelsen till det som just då går att mäta, och evidens är alltid tidsbunden, den gäller under vissa förutsättningar, vid ett specifikt tillfälle, för en specifik betraktare. Det som ofta glöms bort är att ingenting egentligen är statiskt, allting förändras, och den sanning vi lutar oss mot är redan på väg att upplösas i samma ögonblick som vi formulerar den.
Jag befinner mig själv i en miljö där evidensbasering är ett absolut krav, och det finns förstås ett värde i rutiner och i att använda den kunskap vi faktiskt har tillgång till. Problemet uppstår först när vi börjar behandla evidens som en slutgiltig sanning, som om verkligheten vore fixerad. Ingenting är så.
Det här blir särskilt tydligt hos dem som försöker kontrollera det mesta i sin tillvaro. Med både hängslen och svångrem försöker man greppa tag i och hålla fast vid sådant som egentligen är menat att röra sig fritt, och ju hårdare greppet blir, desto mer motarbetar man naturens egen logik. För många människor är ovisshet djupt obehaglig, nära känslan av panik, och under kontrollbehovet ligger nästan alltid rädsla. Ju större behov av kontroll, desto större rädsla, även om det sällan erkänns öppet. Kontrollbehovet utgår nästan alltid från föreställningen att något är fel, att verkligheten avviker från hur egot tycker att den borde se ut, och just där, i det avviket, föds både kontrollfällan och lidandet, för livet kommer aldrig att följa egots ritning. Det är här ordet acceptans hör hemma, fast inte i betydelsen att tycka att något är bra. Acceptans handlar inte om att gilla det som sker, och inte heller om att ge upp. Det handlar bara om att sluta stå i motstånd mot det som redan är.
Människor som känner grundläggande tillit behöver inte kontrollera i samma utsträckning. Kanske är det inte ens rätt att kalla tillit motsatsen till kontroll. Tillit är snarare det som redan finns där, hela tiden, under greppet, och som blir synligt först när kontrollen släpper. Där tillit finns minskar behovet av att peta, styra och pressa fram resultat.
När jag talar om kontroll menar jag inte bemästrande. Jag menar inte skicklighet, eller att bli riktigt vass inom något, det är viktigt att skilja på de två, för den som når den allra högsta nivån inom ett område vet att det sällan sker genom att hålla fast utan genom att till slut släppa greppet. Man ser det hos en skicklig idrottare eller klättrare, en musiker mitt i ett stycke, någon som lagar mat med hela kroppen i rörelsen, eller någon som spelar golf med en sväng som inte går att tänka fram. Den sista biten i utförandet går aldrig att forcera. Mästerskap uppstår när tänkandet kliver åt sidan och något större helt enkelt får ta över i stället.
Jag insåg någonstans på vägen hur absurt det faktiskt var att tro att jag kunde kontrollera och förstå allt. När jag släppte det uppstod något annat. Ju högre medvetande, desto mindre behov av förklarande modeller, och det som återstår är ett vetande som inte längre låter sig formuleras, där orden helt enkelt tar slut och upplevelsen börjar i stället.
När tankarna stillnar, när det ständiga bruset av analyserande och planerande dämpas, uppstår ett utrymme. Tankar vill kontrollera, stillhet öppnar. Det som är genuint nytt föds sällan ur gammal information. Det föds ur tomrummet, ur det okända, ur det som ännu inte har någon form.
Det är just det okända många är rädda för, och det är faktiskt en märklig rädsla när man tänker efter, för allt är i grunden okänt. Rädslan har en gammal, biologisk rot. Det obekanta kunde en gång betyda fara, ett rovdjur i mörkret, ett steg fel i okänt landskap, och kroppen bär fortfarande kvar den reaktionen även när det okända i dag sällan hotar oss på det sättet. Men den djupare rädslan sitter någon annanstans, i egot självt. Egot bygger hela sin känsla av trygghet på att veta, förutsäga och ha en berättelse redo för vad som kommer härnäst. Det okända erbjuder just ingenting av det. Identiteten är ofta knuten till kunnande, titlar, roller och prestationer, till just det som ger en känsla av att veta, och när det tas bort uppstår tomhet, ofta en kris. Skalar man av ännu ett lager finns ofta något ännu råare där under, en rädsla för upplösning, för att inte längre finnas kvar som den man trodde sig vara, en mildare, vardaglig variant av samma rädsla som möter döden rakt av. Modet att leva mer i det okända, att sluta betrakta det som ett hot och i stället som något att bli vän med, är själva nyckeln ur kontrollbehovet.
När jag själv släpper taget märker jag hur saker börjar lösa sig, ofta på sätt som är långt mer raffinerade än vad jag hade kunnat planera fram. I samma stund som jag bestämmer exakt hur något ska bli stänger jag dörren för alla andra möjligheter att komma till mig, men när jag i stället erkänner min egen begränsning och lämnar utrymme kvar öppnas något annat. Det är där möjligheterna finns, i utrymmet snarare än i planen.
Så vem är jag att tro att det bara finns ett sätt, när det finns oändligt många.
När kontrollen släpper uppstår en kreativitet långt bortom den egna föreställningsförmågan, lösningar vi trott varit omöjliga dyker upp som från ingenstans. Under greppet ligger alltid rädslan, och under rädslan väntar, om man vågar öppna handen, ett liv som är friare, större, och på ett sätt jag inte hittar bättre ord för än magiskt. Inte för att kontrollen försvinner ur livet helt, den behövs fortfarande på sina ställen, utan för att den slutar vara det första svaret på allt som känns osäkert.