Görandefällan är en av de mest normaliserade fällorna vi lever i, kanske just för att den så sällan uppfattas som en fälla. Att göra mycket ses som något gott. Att vara upptagen uppfattas som ett tecken på värde. Att prestera blir ett sätt att visa att man tar livet på allvar. För många börjar det tidigt, ofta i rollen som den duktiga flickan eller den duktiga pojken, där självvärdet sakta växer samman med att leverera, ställa upp, vara till nytta och hålla ihop saker som andra låter falla.
Det här gäller lika mycket män som kvinnor och det syns tydligast i karriären. Mobilen ska bäras med sig överallt, redo, uppkopplad, ett skvalpande löfte om att man alltid är nåbar och därmed alltid viktig. Att vara upptagen har blivit en statusmarkör i sig, ett sätt att signalera värde utan att behöva säga det rakt ut. I miljöer som börsen eller entreprenörskapets värld är det nästan ett krav att synas fullt sysselsatt jämt, annars riskerar man att uppfattas som ineffektiv, oengagerad eller mindre seriös. Eller inom vården, där agendan alltid är full, patienterna packas in tätt, och det sällan finns tid att bara sitta ner. Utmattning blir nästan en hedersmedalj i tapperhet. Eller inom familjen, där barn ska skjutsas fram och tillbaka, mat ska lagas och läxor läsas, och helgerna fylls med så mycket som möjligt, tills alla till slut somnar i ren kollaps av trötthet. Då har man haft en bra dag, en känsla av att vi verkligen har varit produktiva. Och man kan med gott samvete blunda, bara för att dra igång karusellen igen i morgon.
Mycket av det här tror jag har sina rötter i industrisamhället, i tanken att en anställd som stod stilla var en anställd som slösade bort företagets tid. Den logiken sitter fortfarande kvar i väggarna, långt efter att arbetet självt förändrats till oigenkännlighet, och den lever vidare i idén att uthållighet i sig förtjänar mer än skicklighet, oavsett vad uppgiften faktiskt kräver.
Problemet är egentligen inte görandet i sig. Problemet uppstår när görandet blir ett sätt att slippa vara, när stillhet skapar oro i stället för ro, när självvärdet sitter så hårt fast i prestation att frånvaron av aktivitet upplevs som ett hot mot något. Görandet blir då en coping-strategi, ett sätt att lugna ett nervsystem som redan har glömt hur vila känns. Jag ser det hos så många människor, som gör och gör och gör, inte för att uppgifterna kräver det, utan för att görandet är det enda sättet de vet att slippa känna. Kvinnor har en tendens att utplåna sig fullständigt i utmattning och utbrändhet, både hemma och på jobbet, medan män ofta jagar vidare, fortare och fortare, för att springa ifrån sitt eget känsloliv. En generalisering, absolut, men mönstret syns tydligt nog utan att man behöver föra statistik på det.
Görandefällan är därför i grunden inte ett beteende. Den är en kompensation. Ju sämre vi mår, desto mer gör vi. Ju större det inre obehaget är, desto mer aktivitet tenderar det att skapa runt sig, som om rörelsen i sig kan hålla obehaget på armlängds avstånd. Görandet blir ett sätt att reglera nervsystemet, en fight-flight-respons som håller kroppen i konstant rörelse för att det som väntar bakom inte ska hinna ikapp. Jag talar inte här om de som är så sjuka, deprimerade eller utmattade att de inte orkar göra någonting alls. Det är en annan grupp, med andra behov. Jag talar om dem som driver sig själva, gång på gång, långt förbi sin egen gräns, just för att de fortfarande orkar lite till. De vilar en kort stund i ren utmattning, och kör sedan på igen. Det intressanta är att de flesta som lever i den här karusellen tror att en kort stunds så kallad återhämtning räcker. Men i verkligheten handlar det sällan om återhämtning på riktigt, mer om en mikropaus för att precis orka klättra upp på hästen igen, med ännu lite mindre batteri i laddningen än förra gången.
Jag har länge undrat varför vi människor gör det här mot oss själva, och jag tror svaret ligger i något psykologin kallar upplevelseundvikande, vår inbyggda instinkt att fly obekväma inre tillstånd snarare än att stanna kvar i dem. Det är egentligen samma mekanism som gör att vi drar handen från en het spis, bara riktad inåt i stället för utåt. Känslor som sorg, tomhet, skam eller rädsla registreras av nervsystemet som ett hot, ungefär som smärta, och precis som med fysisk smärta är vår första instinkt att komma bort från källan, inte att stanna kvar i den. Görandet blir då ett av de mest tillgängliga sätten att fly på, för det är socialt belönat, det ger en känsla av kontroll, och det håller uppmärksamheten upptagen någon annanstans. Problemet är att känslan man flyr från sällan försvinner för att man springer ifrån den. Den väntar kvar tålmodigt tills kroppen till slut tvingas stanna, ofta i form av utmattning, sjukdom eller en kollaps som känns som att den kom från ingenstans, fast den egentligen bara väntat på sin tur hela tiden.
Det är en väg rakt in i väggen, och många tangerar den under mycket långa perioder. År. Ibland årtionden. De klarar sig på marginalen, utan buffert, vare sig känslomässig, energimässig eller fysisk, och minsta belastning som går över gränsen leder till skador, nervsammanbrott och utmattning som tar flera år att läka. Väldigt många lever i det här gränslandet, och det är långt ifrån hållbart, vilket man ofta anar även om man sällan vet hur man ska ta sig ur det. Samhället vi lever i är dåligt på att se hur det liv vi byggt driver oss just hit, och det är alltid svårare att läka det här från det redan skadade hållet än att förebyggande se till att man aldrig hamnar där.
I grunden handlar mycket av görandet om någon form av kontrollbehov. Om föreställningen att om inte jag gör det här, vem ska då göra det. Jag hör det ofta, särskilt från kvinnor men också från män, den där identiteten som byggs runt att vara den som bär, den som fixar, den som ser till att allt fungerar när ingen annan gör det. Samtidigt finns där ofta ett slags martyrskap, en känsla av att jag gör allt, jag får göra allt, jag är den som alltid ställer upp. Det paradoxala är att många av dem som säger sig vara överbelastade egentligen inte vill bli avlastade. Kontrollbehovet är starkare än utmattningen. Det blir en motsägelsefull rörelse, där man klagar över bördan med ena handen och håller hårdare i den med den andra.
Många kör på tills de kollapsar. De springer slut på sig själva, jobbar slut på sig själva, bara för att kunna somna med känslan av att i dag gjorde jag något, i dag var jag produktiv, i dag får jag vara nöjd med mig själv. Jag talar återigen inte om dem som tvingas arbeta flera jobb för att överleva. Jag talar om den stora gruppen som driver sig själva in i det här mönstret, ofta helt omedvetet, ofta kring saker som i sig är helt obetydliga.
Det blir särskilt tydligt när man observerar människor i sammanhang där ingenting egentligen krävs av dem. Rastlösheten och utmattningen i görandefällan kan ta sig många uttryck. Ett exempel var en kväll på operan, Svansjön, min dotter bredvid mig, då jag såg hur tre helt olika tillstånd visade sig i salongen samtidigt. Vissa kunde inte sitta still. Det kröp i kroppen, de bytte ställning, lutade sig fram och tillbaka, tittade upp och ner, tog fram mobilen mellan akterna. De var inte närvarande i det de såg eller hörde, de var uppe i huvudet, någon helt annanstans än i det som utspelade sig på scenen. Andra somnade nästan direkt när de satte sig i stolen, inte av tristess utan av ren utmattning, kroppen kollapsade så fort den fick tillåtelse att sitta ner. Så fanns också de som var helt inne i föreställningen. I kroppen, i sinnena och i musiken. De hade ett reglerat nervsystem, tillräckligt lugnt för att varva ner men fortfarande alert nog att hänga med.
Jag vet skillnaden, för jag har varit på alla tre ställena. För tjugo år sedan kunde jag sitta genom en hel föreställning och tänka på något helt annat, någon lista eller något jag borde göra i morgon. Eller så kunde jag somna i tonerna och mörkret i salongen. I dag är jag på en plats där jag är reglerad, utvilad, pigg och närvarande. Skillnaden handlar inte om intresse. Den handlar om nervsystemets tillstånd, om huruvida kroppen tillåter sig själv att landa. Min största skillnad nu är att jag inte behöver göra någonting för att känna att jag är duktig eller duglig, varken för mig själv eller för andra. Jag har landat i att bara det att jag finns till räcker, att det är det perfekta. Mitt varande här på jorden, med mitt unika uttryck, är det. Inget mer att tillägga eller göra utöver det. Låt det landa inom dig också, tänk vilken befriande tanke, att du är perfekt som den du är, och att du är här på jorden bara för att vara du, utan att behöva göra någonting mer.
Det säger något om vårt samhälle att så många av oss inte längre kan sitta stilla och bara ta emot, utan att stress genast går igång som ett automatiskt svar. Kroppen har faktiskt ett eget larmsystem för det här, HPA-axeln kallas det, och i grunden handlar det om att hjärnan, så fort den anar ett hot, skickar en signal genom kroppen som till slut får binjurarna att släppa ut kortisol i blodet. Helt fantastiskt när det faktiskt behövs, om något akut hotar oss, men förödande när det blir vårt normalläge i stället för undantaget, dag efter dag, år efter år.
Det svåra är att hitta tillbaka till vila därifrån, till det som brukar kallas rest and digest, motsatsen till fight or flight. Det är där kroppen faktiskt får utrymme att reparera sig själv, inte i konstant aktivitet, hur produktiv den än känns för stunden. Hur lätt vi hittar dit handlar mycket om något som kallas vagustonus, i praktiken hur snabbt nervsystemet vågar lita på att faran är över och tillåta sig själv att slappna av. Ju mer man lever i konstant görande, desto svagare blir den förmågan över tid, och det påverkar allt man sedan gör, för ett nervsystem i ständig beredskap kan aldrig riktigt tänka klart, känna klart eller vila klart. Även de enklaste sakerna görs då genom ett filter av lätt alarm.
Återhämtning är ett ord vi använder ofta utan att riktigt veta vad det betyder, kanske för att ingen lärt oss annat. En timme i soffan, en ledig helg, tre veckors semester, vi kallar det återhämtning, men det är sällan det på riktigt. Verklig återhämtning handlar inte om en enskild sak utan om flera saker tillsammans, och det viktigaste av dem är signalen till kroppen att faran är över, en känsla av total trygghet och ro genom hela kroppen och hela psyket, inte bara en paus i görandet medan nervsystemet fortsätter arbeta i bakgrunden.
Samma mönster med stress syns i familjelivet. Många föräldrar känner en press att alltid hitta på saker med sina barn, fylla varje helg, varje lov, med aktiviteter, för annars blir det "tråkigt", ett ord som i vår tid nästan blivit liktydigt med misslyckande. Jag kommer från en familj där vi i stället anammade det tråkiga, och jag har gjort samma sak med mina egna barn. Fast det blev aldrig tråkigt, utan ett utrymme för massor av roligt som fick komma fram spontant i stället, där fantasin fick jobba. Jag har prioriterat vila och kreativt utrymme framför en fullspäckad kalender, uppskattat att bara vara hemma och stanna upp. Det har gjort barnen lugnare och mer stabila, för de har aldrig behövt jaga kickar och buzz i ett omedvetet försök att kontrollera ett nervsystem som annars går på högvarv. Och när vi väl gör saker tillsammans, gör vi dem sällan efter en att-göra-lista, utan för att de faktiskt ligger nära den vi är. Min dotter är ett intressant exempel, för hon gör saker långsamt, inte för att slutresultatet blir långsamt, utan för att hon, när hon gör något, låter det få ta sin tid. När hon lagar mat, diskar eller stickar gör hon det väldigt medvetet, utan stress av att det ska gå undan eller komma framåt till nästa sak. Många med stressat nervsystem blir nästan galna av att se henne röra sig som en sengångare, fascinerande att det faktiskt kan stressa folk. Det är lite som att jag brukar gå långsamt, andra blir tokiga av det.
Många vill hela tiden bocka av att-göra-listan och gå vidare till nästa sak, och nästa, och nästa. Man är aldrig helt i det man gör, utan har redan mentalt klivit in i nästa moment. Det är som att tacka nej till livet, till det som faktiskt pågår just nu.
Jämför det med barn som har en aktivitet varje dag i veckan, och föräldrar som springer runt som skållade råttor mellan träningar, läxor och fritidsintressen, eller semestrar som mäts i hur mycket man hann göra snarare än hur utvilad och pigg man faktiskt kände sig. Det man missar i det packade livet är just utrymmet för kreativitet. Vågar man stanna upp kommer ofta något nytt till en, något som ligger betydligt närmare den egna, sanna naturen än något som stod på en lista. Jag ser det själv varje gång jag får tom tid. Vad plockar jag spontant upp när det blir tyst? Jag bakar, målar, eller skriver, som den här boken. Fråga dig själv detsamma. Vad väljer du, spontant, den dagen ingen har bestämt något åt dig?
Att vara ledig eller att vila är för övrigt ett märkligt uttryck i sig, för det utgår ifrån att det är undantaget från det man egentligen ska hålla på med. Tänk om det i stället vore tvärtom.
Det här är inte samma sak som att förespråka att inte göra någonting alls, även om ren stillhet också har sin egen plats, något vi återkommer till längre fram i den här boken, i den nollpunkt av ren närvaro som är den enda vägen till verklig självkännedom. Det är faktiskt ur just den nollpunkten som ett annat, kreativt görande föds, ett görande som kommer från ens sanna jag snarare än från en lista. Det är värt att vara noga med skillnaden, för passivitet i sig är ingen mindre fälla än det ständiga görandet, bara dess spegelbild. Ren stillhet, den typ av nollpunkt jag talar om, är närvarande, vaken, fylld av liv även när ingenting särskilt sker. Passivitet som flykt är något annat, ett slags frysning, kroppens sätt att stänga ner helt när varken kamp eller flykt längre känns möjlig, det som ibland kallas ett fryst nervsystem snarare än ett vilande. Den ena stillheten föder kreativitet och klarhet. Den andra föder ofta ännu mer tomhet, apati, en känsla av att livet pågår någon annanstans medan man själv blivit åskådare till det. Skillnaden är sällan synlig utifrån, två människor kan se lika stilla ut på ytan, men bara den ena vilar faktiskt.
Mobiltelefonen är vår tids kanske tydligaste exempel på ett sådant mikrogörande, en ständig ström av små, snabba doser dopamin varje gång en notis dyker upp, ett meddelande besvaras, ett flöde scrollas igenom. Det är i grunden samma mekanism som annat beroende, en kropp som lärt sig jaga en liten kemisk belöning gång på gång, och de flesta vet redan det, utan att det förändrar särskilt mycket i praktiken. Det är, om man vågar kalla det så, en drog för att döva, precis som mer uppenbara flyktvägar, bara mer socialt accepterad och ständigt tillgänglig i fickan.
Görandefällan visar sig inte bara i det fysiska görandet. Den visar sig lika mycket i tänkandet, för tänkandet är också ett görande. Jag skulle vilja säga att vårt största beroende som människor faktiskt är tänkandet självt. Att tänka är att göra, och när tankarna aldrig får vila, när huvudet ständigt är upptaget av något, dräneras enorma mängder energi dit utan att vi ens märker det. Det spelar mindre roll om det är sjuttio tusen tankar om dagen eller betydligt färre. Det som spelar roll är att de pågår oavbrutet, ofta utan riktning, ofta utan mening, som ett maskineri som glömt vad det en gång byggdes för att göra.
Det intressanta är att när jag själv började kliva ur görandefällan förändrades inte mängden saker som blev gjorda. Det som förändrades var relationen till görandet. Jag gör fortfarande rätt mycket, men det är inte längre förenat med stress. Saker blir gjorda utan att jag behöver jaga dem mentalt hela vägen, eller känna att jag har mycket att göra. Det som tidigare krävde åttio procent energi för sextio procent resultat kräver i dag tjugo procent energi för fullt resultat, samma uppgifter, ibland mer komplexa, ibland fysiskt tyngre, men upplevelsen är en helt annan. Skillnaden sitter i min utgångspunkt, mentalt och fysiskt, men framför allt i nervsystemet.
Jag har också slutat rangordna görandet i roligt och tråkigt. Det låter kanske banalt, men det har förändrat mer än jag väntat mig. När jag till exempel arbetade extra inom hemtjänsten och på äldreboende kunde jag tidigare känna ett motstånd inför vissa uppgifter. Jag bestämde mig för att förändra mitt förhållningssätt, slutade döma görandet och blev i stället närvarande i det. Att byta blöja på en vuxen människa är inget man spontant kallar roligt, men när jag klev in i det mer neutralt, i stället tänkte att jag ska göra den här uppgiften så bra jag kan, och vilket privilegium det faktiskt är att få hjälpa en annan människa genom något sårbart. Vad händer om du i stället förhåller dig neutral till ditt görande, är i det som görs, i stället för att tänka på det som görs? Det är en fundamental skillnad, mer fundamental än den låter, för den tar dig bort från motstånd och in i tillåtelse.
När etiketten på görandet försvinner förändras också upplevelsen av det. När görandet inte längre är kopplat till värde, status eller identitet blir det bara en handling, ren och enkel. Det finns en enorm frihet i det. Att göra i nuet, helt neutralt, är att vara fri på fler sätt än man tror.
Motstånd är annars ett starkt kännetecken för den som sitter fast i görandefällan, ett litet, eller stort, drag av att allt känns kämpigt. Det är lite som att köra med bromsen påslagen, och vad tror du det gör med kropp och psyke i längden? Att bromsa sig igenom en uppförsbacke är sällan en framgångsrik strategi.
Många undrar hur man ska göra då, om man inte ska göra sig ur fällan genom att göra ännu mer, men ändå vill få saker gjorda. Det som ersatt mycket av mitt tidigare görande är något som kan kallas inspirerat handlande, kanske fina ord i brist på bättre, men i praktiken ett görande som inte kommer ur krav, rädsla eller kontroll, utan ur något som redan är i rörelse inuti en själv. I praktiken handlar det om att sluta styra, sluta peta i allt hela tiden, sluta dubbelkolla och kontrollera. Att ta händerna från ratten en stund. Andas. Ibland bara sova på saken i stället för att lösa den på en gång. Det handlar om att se sitt eget mönster av att vara impulsiv och reaktiv i stället för att respondera. Skillnaden är enorm, mellan att agera från sitt sår, sitt trauma, ett spänt nervsystem, och att agera utifrån ett sansat nervsystem som balanserat kan ge ett svar.
Det här kan uppfattas som provocerande för den som lever djupt i struktur, planering och kontroll, lätt tolkat som kaos eller ansvarslöshet, för föreställningen är att om jag inte styr allt själv blir ingenting gjort, eller blir fel gjort. Min egen erfarenhet är den motsatta. När jag släpper kontrollen och i stället litar på processen, tillåter jag saker att komma till mig och ordna upp sig utan att jag behöver göra så mycket. Det är inte samma sak som att vara lat. Det är effektivare. De lösningar som kommer när man tillåter lite distans, när man inte sitter och petar i allt samtidigt, är ofta betydligt smartare och mer träffsäkra än de som pressas fram i desperation. Man får paradoxalt nog mer gjort, på ett kortare, lugnare och mer effektivt sätt, just genom att göra mindre av det som känns som att göra. Till det hör också att sluta hålla på med sådant man faktiskt inte behöver, för de flesta av oss ägnar oss åt massor vi inte alls behöver, och bränner mängder av energi på kuppen. Tänk vad mycket energi som går att spara genom att sluta tänka femton tankar samtidigt, oroa sig för morgondagen, bära ångest över gårdagen, och samtidigt vika tvätt, handla mat, jogga och arbeta. Den energiåtgången kan i stället koncentreras till färre, mer precisa saker.
Skillnaden ligger i grunden i om man verkar utifrån rädsla eller tillit. Den som styr och kontrollerar allt gör det oftast för att någonstans räkna med worst case, med att saker går fel om man inte håller i dem. Inspirerat handlande utgår i stället från best case, från ett grundläggande förtroende för att saker kan lösa sig, ofta bättre än man själv hade kunnat planera fram. Det är i grunden en förflyttning från ett beteende styrt av rädsla till ett beteende som vilar i trygghet och tillit, en förflyttning som bara kan ske i en kropp med hög vagustonus, ett nervsystem som är lugnt nog att faktiskt våga släppa taget.
När kontrollen släpper uppstår ofta bättre timing, större precision, mindre friktion. Strukturen försvinner inte, men den slutar vara identitetsbärande. Görandet kommer efter, inte före.
Jag tror faktiskt att den gamla görandekulturen sakta håller på att dö ut, helt enkelt för att den inte går att hålla i längre. De som fortfarande hänger kvar hårdast i den är ofta de med de mest stressade nervsystemen, de som kör på tills något brister. Arbetslivet framöver kommer sannolikt behöva se helt annorlunda ut, ett där fler får arbeta med det de faktiskt älskar, på sitt eget sätt, i sin egen takt, snarare än enligt en mall som aldrig var byggd för just dem. Det är ingen utopi. Många lever redan mer och mer på det sättet, vissa helt fullt ut, helt enkelt för att vi som människor mår bättre av det. Jag vet att det kan låta som en mardröm för den som bär ett starkt kontrollbehov eller ett djupt rutinbehov, men det säger i så fall något om andra fällor som också behöver luckras upp, fällor vi kommer till längre fram i den här boken.
Görandefällan handlar därför inte om att sluta göra, utan om att sluta använda görandet för att dämpa obehag, reglera självvärde eller bygga identitet. Ju mer vi lever i konstant aktivitet, desto längre bort kommer vi ofta från oss själva, tills vi riskerar att fungera mer som maskiner än som levande människor med ett hjärta som faktiskt slår för något. Att kliva ur görandefällan innebär inte att bli passiv, lat eller oengagerad. Det innebär att låta görandet uppstå ur ett annat tillstånd, ett tillstånd där kroppen inte längre lever i ständig beredskap, där närvaro får ersätta tvång, och där handling inte längre är en flykt från stillheten, utan ett uttryck för den.
Det krävs medvetenhet om att man är i fällan, en genuin vilja att ta sig ur den, och att man faktiskt ändrar något i hur man håller på, inte bara i tanken utan i handling. Ofta är det en lång resa tillbaka till balans, för har pendeln svängt långt ur läge tar det tid att sakta vänja av kroppen och lära den hur det faktiskt känns att vara i ett huvud och en kropp som kan varva ner, stanna upp, låta saker ta tid. Man kommer inte ur görandefällan genom att göra något mer. Det handlar om att ta bort, ändra kurs och lära kroppen hur trygghet känns på riktigt.
Inom taoismen och zen finns ett ord för det här, wu wei, ett görande utan att göra, en handling som inte kämpar mot livet utan rör sig med det. Jag har levt i båda tillstånden, det gamla och det här, och de går knappt att jämföra. Det ena var en ständig kamp mot en osynlig klocka. Det andra är fredligare, mer i harmoni med det som faktiskt sker, och påtagligt mycket mer glädjefyllt, trots att utifrån sett kanske ingenting alls ser annorlunda ut.