"Om jag bara hade lite mer tid, pengar eller kärlek, då skulle jag äntligen må bra."
De flesta av oss har tänkt en variant av den meningen, kanske till och med sagt den högt, utan att riktigt lägga märke till vad den faktiskt innehåller. Där finns bristen, "om jag bara hade". Där finns längtan efter mer. Där finns hoppet, framtiden man skjuter allt till, "då skulle jag". Och där finns målet, att äntligen få må bra, som om möjligheten inte redan fanns tillgänglig just nu.
Det är den strukturen det här kapitlet handlar om, inte pengarna, tiden eller kärleken i sig, utan hur vi bygger hela vårt liv kring en mening som alltid pekar bort från nuet.
Med brist menar jag helt enkelt en känsla av att något fattas, att man just nu är ofullständig, otillräcklig eller ensam, och att det man längtar efter skulle fylla den tomheten om det bara kom. Det är precis den känslan som bär upp meningen vi började med, om jag bara hade. Det är den känslan, inte längtan i sig, som är vill-ha-fällans egentliga kärna.
Vi har alla hört talas om kändisar som når rikedom och framgång, allt de sa sig vilja, och som ändå står kvar med en inre tomhet som ingenting av det där kunde fylla. Det är lätt att tänka att det bara gäller dem, men samma princip gäller resten av oss, bara i mindre skala. "Lite mer" visar sig sällan vara lite mer. Det är bara nästa runda av samma mening. Jakten efter nästa sak är, precis som mobilberoendet vi redan pratat om, kopplad till hjärnans belöningssystem, en kick som är kortvarig med design, byggd för att driva oss vidare mot nästa, inte för att låta oss vila i det vi redan fått.
Kan en människa någonsin få nog? Frågan är värd att ställa rakt ut, för svaret säger något viktigt om hela den här fällan. Vissa människor verkar kunna landa i tillräcklighet med förvånansvärt lite. Andra jagar mer och mer, pengar, prylar, bekräftelse, utan att någonsin nå en punkt där det räcker. Skillnaden handlar sällan om hur mycket man faktiskt har. Den handlar om vad man bär inuti sig när man har det.
Ta något så vardagligt som att köpa skor. Ingen behöver hundra par. Ändå fortsätter många att handla, inte för att skorna fyller en praktisk lucka, utan för själva köpet, den lilla, snabba kicken i stunden man trycker på köp eller går ut ur butiken med en ny påse. Det är dopamin som ligger bakom, men inte riktigt på det sätt de flesta tror. Dopamin handlar mindre om själva belöningen och mer om jakten efter den. Hjärnan frisätter det starkast strax innan man får det man vill ha, inte efteråt. Det är därför väntan på ett paket ofta känns mer laddad än att öppna det, och varför den nya tröjan tappar sin glans redan efter några dagar i garderoben. Systemet är byggt för att jaga, inte för att vila i det redan uppnådda.
Det förklarar också pendeln många känner igen, hypen som följer på ett köp, ett mål eller en bekräftelse, och fallet som kommer strax efter. Det är inte svaghet eller obalans i karaktären. Det är ett nervsystem som byggt en vana av att söka sina toppar utanför sig själv, och som därför måste falla lika djupt som det steg, för att sedan börja jaga nästa topp igen.
Skillnaden mellan den som nöjer sig och den som aldrig gör det ligger sällan i hur mycket vardera person redan har. Den ligger i om personen bär en grundkänsla av att redan vara tillräcklig, eller om varje ny sak måste bevisa något som aldrig riktigt känns bevisat. Den som redan känner sig hel kan ta emot mer utan att det förändrar något i grunden. Den som bär på en tomhet kommer alltid att uppleva att det som just kom in inte riktigt räckte, för det var aldrig det som saknades.
Att förstå det här är i sig en öppning. Man behöver inte längre skämmas över köpet, jakten eller pendeln, bara se den för vad den är, ett nervsystem som letar efter vila på fel ställe. Vilan finns inte i nästa par skor. Den finns i att sluta jaga den där ute över huvud taget.
Det finns också en intressant mottrend hos vissa av de allra rikaste och mest kända. En del når en punkt där de aktivt börjar göra sig av med det de samlat på sig, sälja hus, bilar och prylar, och beskriver det som en frigörelse snarare än en förlust, som om de först vid toppen av ägandet förstod hur mycket det egentligen hade hållit dem fångna. Det säger något viktigt, att problemet aldrig var mängden, det var relationen till den.
Det enkla är kanske den verkliga lyxen och den verkliga friheten. Jag har själv fått uppleva båda ändarna, perioder med miljoner och perioder med bara några kronor kvar, och det märkliga är att det faktiskt inte spelat så stor roll i vilken ände jag befunnit mig. Strippar man bort det mesta är det förvånansvärt lite man faktiskt behöver, kanske bara hälsan. Landar man verkligen i den insikten blir allt annat en bonus, extra roligt att ha när det kommer, men aldrig en nödvändighet för att må bra.
Vill-ha-fällan är svårare att få syn på än många andra fällor, just för att viljan i sig så ofta uppfattas som något gott, ett tecken på driv, ambition och riktning, kopplat till utveckling och framåtrörelse, till hela idén om att vilja mer och bli bättre och ta sig vidare i sitt liv. Ändå var det först när jag på allvar började ifrågasätta själva viljandet, inte det jag råkade vilja just då utan viljandet som grundläggande hållning till livet, som mitt sätt att se på det förändrades i grunden.
Gnistan kom när jag läste Michael Singers bok The Surrender Experiment, om hur han bestämde sig för att sluta styra sitt liv genom önskningar och planer och i stället möta det som kom framför honom i varje stund, fullt ut, precis som det var. Poängen var aldrig att bli passiv eller likgiltig inför livet. Poängen var att sluta se det som händer som ett fel, ett missnöje, ett sårat ego som inte fick som det ville, och i stället se det som en möjlighet att göra det bästa möjliga av det som just då erbjöds, en attitydskillnad snarare än en teknik.
Viljan ses annars nästan som helig i vår kultur, och att inte vilja något kan lätt tolkas som likgiltighet eller brist på ambition, men här behöver man skilja på två saker som lätt blandas ihop, att vilja något och att vilja ha något ur brist. Man kan fortfarande röra sig mot saker, önska dem, sträva efter dem, utan att för den skull befinna sig i vill-ha-fällan, för det som avgör är inte målet utan undertonen man rör sig med. Den ena rör sig ur ett missnöje med det som redan är, ett inre tillstånd där ingenting någonsin räcker. Den andra rör sig ur en redan-varande tillfredsställelse, en känsla av att redan vara hel som ändå gärna tar emot mer när det kommer.
Den som vill ha något starkt utifrån brist blir sällan nöjd ens när hen väl når det, för då infinner sig genast nästa längtan, nästa väska, nästa bil, nästa jobb, nästa miljon, i en oändlig räcka av nästa som aldrig fylls, eftersom det inte var väskan eller miljonen som saknades från början. Det var en tomhet inifrån, och den tomheten går inte att mätta med det som kommer utifrån, den bara växer av varje nytt försök att fylla den med fel material.
Vi tränas på det här sättet att vilja redan som barn, sällan av illvilja utan för att hela vår omgivande kultur bygger på det, reklam som skapar ett behov för att sedan sälja lösningen, jämförelser med andra som väcker brist där ingen fanns förut. Ju mer man exponeras för det mönstret, desto mer normaliseras det, tills vill-ha blir den enda formen av önskan man har tillgång till.
Man kan fråga sig om det här sättet att vilja ens ligger i vår sanna natur, eller om det är en betydligt mer modern konstruktion än vi vill tro, ett resultat av en kultur byggd kring konsumtion, jämförelse och ständig tillväxt, snarare än något medfött. Meister Eckharts tanke om att handla utan ett varför, redan nämnd i den här boken, pekar mot ett annat sätt att leva, inte utan rörelse eller engagemang, utan utan det ständiga kravet på att rörelsen ska rättfärdigas genom ett resultat. Det är fullt möjligt att sträva, skapa och bygga, utan att strävan föds ur brist.
En rimlig invändning här är praktisk. Hur arbetar man överhuvudtaget mot ett mål om man inte vill det? Skillnaden ligger inte i om man rör sig mot något, utan varifrån rörelsen kommer. Man kan mycket väl ha mål, jobba mot dem och planera för dem, utan att göra det ur brist, om målet hålls löst snarare än desperat, som en riktning snarare än ett villkor för att må bra. Alan Watts, den brittiske filosofen som gjorde mycket för att föra österländskt tänkande till väst, beskrev något han kallade baklängeslagen, tanken att ju hårdare vi griper efter säkerhet, lycka eller kontroll, desto mer glider de undan, medan de paradoxalt nog kommer lättare till den som slutat gripa. Det är inte målet i sig som är problemet. Det är den krampaktiga föreställningen om att man inte kan vara hel förrän målet är nått.
Det blir extra tydligt i hur vi i dag söker partners. Dejtingappar bygger, mer eller mindre uttalat, på en logik av kravspecifikationer, som längd, intressen och värderingar, en lista av önskade egenskaper som ska bockas av innan någon ens får en chans. En människa som mötts genom en kravspec är sällan mer än summan av de rutor hon råkade fylla i, och en relation byggd på att någon exakt matchade en önskelista bär sällan mer substans än relationen mellan en kund och en vara. Kravspec-tänkandet i sig, viljan att beställa fram rätt person som om det handlade om vilken vara som helst, är vill-ha-fällan i en av dess mest bokstavliga, samtida skepnader.
Många invänder här och säger att de faktiskt ville något väldigt starkt, kämpade för det och till slut nådde dit de ville. Visst, det går att ta sig fram genom ren kraft, disciplin och uthållighet, men metoden är ofta långsam, smärtsam och fylld av onödigt motstånd, och viktigare än så, den bygger på en grundläggande separation mellan den man är och det man tror sig behöva bli, en klyfta som inte försvinner bara för att man till slut når andra sidan av den. Den som vill bli frisk utgår från att vara sjuk. Den som vill bli rik utgår från att vara fattig. Den som vill bli älskad utgår från att vara ensam, och i samma stund som vi gör de här tillstånden till vår identitet befäster vi dem.
I samma stund som vi definierar oss genom det vi saknar, placerar vi det vi längtar efter utanför oss själva, som något där borta, i framtiden, som ska uppnås senare. Det brukar liknas vid åsnan och moroten, en gammal fabel om en åsna som drivs framåt av hunger efter en morot bunden vid en pinne som hänger framför nosen. Hur mycket åsnan än går kommer den aldrig fram, för moroten rör sig i exakt samma takt som åsnan själv. Det är dit fabeln egentligen pekar, att målet flyttar sig undan i samma takt som viljandet, eftersom det är viljandet självt som håller avståndet vid liv. Det är där "då skulle jag" alltid bor, ett steg längre fram, oavsett hur långt man redan gått.
Världen svarar inte på våra önskningar. Den svarar på vår självbild. Det ligger något i den gamla tanken om att tro är att redan besitta det man ber om, snarare än att vänta på att få det. Innan orden ens hinner formas till en bön har den som ber redan, i sitt inre och klivit in i känslan av att önskan är uppfylld, och lever därifrån, som om det redan var sant. Det är inte magi i betydelsen trolleri, det är en förflyttning av identitet, från den som saknar till den som redan är.
En särskilt vass variant av det här är vad som händer när någon annan får det man själv velat ha. Avundsjuka och bitterhet är sällan reaktioner på den andras framgång i sig, de är reaktioner på den egna bristen, förstärkt av påminnelsen om att det tydligen gick att nå, bara inte för en själv. Det bekräftar precis den rädsla vill-ha-fällan redan viskat hela tiden, att man inte riktigt duger, att man blev förbisedd, att andra tydligen förtjänade det mer. Men avundsjukan pekar sällan mot den man avundas. Den pekar mot den egna, obearbetade tomheten. Bitterheten som ibland följer är samma sak, fastfrusen över tid, en vägran att släppa taget om känslan av att ha blivit orättvist förbigången.
Letting go, att släppa taget, är ett begrepp som ofta används i de här sammanhangen, men det bär på en egen liten fälla värd att uppmärksamma. Att tala om att släppa taget om något förutsätter redan att man håller i något, att det finns ett grepp att lossa. Men om bristen man försöker släppa aldrig var verklig, utan bara en tanke man vant sig vid att bära, blir hela idén om att släppa taget en aning missvisande. Verklig letting go handlar mindre om att göra sig av med något och mer om att slappna av, låta axlarna sjunka och låta nervsystemet lämna sin vaksamhet. Paradoxen är att ju mer man aktivt försöker släppa taget, desto mer håller man fast, för själva ansträngningen bekräftar att det fortfarande finns ett grepp där kvar att lossa.
Jag känner igen det här extra tydligt från tiden då jag drev mitt eget bolag. Man sätter prognoser, budgetar och mål att nå, allt utifrån en önskan att komma dit. Nåddes målet blev framgång, en bra dag och ett kvitto på att man dög. Nåddes det inte blev det missnöje och en dålig dag. Jag hade en vän som en gång sa, helt uppriktigt, att hon mådde precis som hennes aktieportfölj gick den dagen. Det är en nästan absurd tanke skriven ut i klarspråk, men den beskriver exakt hur många av oss faktiskt lever, utan att sätta ord på det.
I dag är jag på ett annat ställe. Jag vill förstås fortfarande saker, tid, frihet, resor, men jag har lärt mig att redan uppleva mig ha dem, oavsett om de kommer eller inte. Kommer de, fint. Kommer de inte, också fint. Det är inte slapphet, det är en avslappnad känsla av att jag är okej oavsett utfall.
Kanske är den enda riktiga förändringen att byta ut meningen helt. Inte "om jag bara hade, då skulle jag må bra". Bara att jag mår bra, oavsett vad som kommer härnäst. Tar man bort krampen och motståndet är det som att öppna ett fönster mitt i ett unket rum och äntligen låta luften komma in.