IDENTITETSFÄLLAN - ESSÄ No. 12
Ljudfil av avsnittet kommer snart.
Vem är du?
Det är en fråga som följer oss genom hela livet och kanske också en av de få frågor som blir mer komplex ju äldre vi blir. De flesta människor svarar snabbt. Jag är X (ett namn). Jag är lärare. Jag är företagare. Jag är mamma. Jag är svensk. Jag är kvinna. Jag är pensionär. Svaren kommer nästan automatiskt, som om de redan ligger färdiga och väntar, men stannar man upp ett ögonblick blir det ganska tydligt att svaren egentligen inte beskriver vem människan är, utan vilka roller hon spelar, vilka sammanhang hon rör sig i eller vilka etiketter hon har lärt sig att identifiera sig med.
Redan från tidig ålder lär vi oss att världen fungerar genom kategorisering. Allt får ett namn. Allt sorteras in. Allt delas upp i grupper, begrepp och definitioner. På många sätt är det både naturligt och nödvändigt. Utan språket och dess etiketter hade det varit svårt att orientera sig i tillvaron. Vi behöver veta vem som är läkare på sjukhuset, vem som undervisar i klassrummet och vem som kör bussen vi ska stiga på. Roller, titlar och identiteter hjälper oss att skapa ordning i världen och gör det möjligt att navigera i det mänskliga samspelet.
Problemet uppstår först när vi börjar tro att etiketterna är den vi är.
Carl Jung beskrev de sociala rollerna genom begreppet persona, de masker vi bär för att kunna fungera i världen. Ofta missförstås begreppet som något negativt, men Jung menade aldrig att masken i sig var problemet, tvärtom fyller den en viktig funktion. Vi behöver olika masker i olika sammanhang. Den mask vi bär på arbetet är inte densamma som vi bär tillsammans med våra barn eller våra närmaste vänner. Svårigheten uppstår först när vi glömmer att det är en mask och börjar tro att masken är vårt ansikte.
Ju mindre medvetna vi är om de roller vi spelar, desto större är risken att vi förväxlar dem med oss själva, och ofta blir det först när livet plötsligt tar ifrån oss en identitet som vi upptäcker hur starkt grepp den haft om oss. En människa som arbetat hela sitt liv går i pension och känner sig plötsligt vilsen. En företagare säljer sitt företag och upplever en tomhet som inte går att förklara med ekonomi eller praktiska omständigheter. Barn flyttar hemifrån och den som under många år identifierat sig starkt som mamma eller pappa ställs inför en fråga som legat dold under ytan hela tiden.
Vem är jag nu?
Det som skakar om är sällan att rollen försvinner. Det som skakar om är upptäckten att man trodde att rollen var den man var.
Samma mekanism syns överallt omkring oss. Människor identifierar sig inte bara med yrken och familjeroller utan också med nationalitet, politiska övertygelser, religioner, diagnoser, framgångar, misslyckanden och livsberättelser. Man identifierar sig med sitt förflutna, sina erfarenheter och sina prestationer. Ibland identifierar man sig till och med med sådant som andra människor har sagt om en.
Kanske sa en lärare att du var blyg. Kanske beskrev en förälder dig som känslig. Kanske fick du höra att du var ambitiös, svår, duktig eller lat. Orden uttalades en gång av någon annan, men långsamt började de vävas in i självbilden tills gränsen mellan andras uppfattningar och den egna upplevelsen blev allt svårare att urskilja. Till slut går många människor omkring med identiteter som de aldrig själva valt, utan som gradvis blivit en del av den berättelse de lärt sig att kalla sitt jag.
Det intressanta är att ingen annan egentligen kan tala om för dig vem du är. Någon kan beskriva hur de upplever dig. Någon kan berätta hur de känner sig i ditt sällskap. Någon kan dela sin erfarenhet av mötet med dig. Men det är något helt annat än att definiera en annan människa.
Kanske är det också därför jag själv med åren blivit allt mer försiktig med att beskriva människor genom fasta egenskaper. Eller ens beskriva eller tycka något alls om något eller någon. En befriande neutralitet tar form. Jag säger hellre att jag upplever någon som varm, att jag känner mig trygg i någons närhet eller att jag trivs i en människas sällskap. Skillnaden kan verka liten, men den är avgörande. Det första handlar om min upplevelse. Det andra handlar om att göra anspråk på att veta vem någon är.
Ju mer man börjar se hur identifikation fungerar, desto tydligare blir det också hur nära sammanflätad den är med dömandet. För så fort vi sätter etiketter på människor, situationer eller händelser börjar vi också värdera dem. Något blir bra eller dåligt. Rätt eller fel. Framgångsrikt eller misslyckat. Vackert eller fult. Människor sorteras in i kategorier och världen delas upp i motsatser. Sakta men säkert börjar vi leva mer i våra tolkningar än i verkligheten själv.
Dömandet hos andra kan ofta ses som en spegling av något i dem själva. När någon dömer hårt visar det ofta mer om den människans ego, sår och inre konflikter än om den som blir dömd. Och ju mer en människa identifierar sig med sitt ego (tankarna) desto mer dömer de.
Ett träd är egentligen ett ganska enkelt exempel på hur automatiskt den här processen fungerar. Innan vi ens hunnit uppleva trädet har sinnet redan börjat arbeta. Först är det ett träd. Sedan är det en ek eller en bok. Därefter kommer jämförelserna, associationerna och värderingarna. Trädet blir vackert eller fult, imponerande eller ointressant, stort eller litet. Men före allt det där finns ett mycket kort ögonblick som de flesta människor aldrig lägger märke till, ett litet glapp mellan upplevelsen och etiketten.
I många meditativa traditioner riktas uppmärksamheten just mot det glappet. Hur känns det att se trädet innan tanken berättar vad det är? Hur känns det att möta en människa innan alla kategorier och bedömningar hunnit aktiveras? Hur känns det att uppleva något innan språket kliver in och börjar organisera verkligheten?
Kanske är det där vi kommer närmast någontings essens. Inte i etiketten, inte i kategorin och inte i berättelsen om det vi ser, utan i den direkta upplevelsen som existerar före alla våra tolkningar.
Om man följer den här tråden lite längre upptäcker man snart att identifikation inte bara handlar om roller, yrken och etiketter som kommer utifrån. Tvärtom tar den sig ofta betydligt mer subtila uttryck. Många människor identifierar sig nämligen inte bara med det de gör, utan också med det de tänker, känner och upplever. Det är så självklart att de flesta aldrig ens reflekterar över det.
En tanke uppstår och nästan omedelbart blir tanken sann. En känsla uppstår och lika snabbt vävs den samman med självbilden. Man säger att man är orolig, att man är ledsen, att man är osäker eller misslyckad. Sakta men säkert börjar tankar, känslor och sinnesstämningar uppfattas som delar av identiteten, tills gränsen mellan upplevelsen och den som upplever nästan helt försvinner. Man drivs med i känslan eller tanken och det blir till en sanning. Men det är ingen sanning, det är bara en tanke eller en känsla som är menat att upplevas och passera, inte fastna.
Men om man stannar upp ett ögonblick blir något ganska märkligt synligt.
Tankar förändras ständigt, känslor förändras ständigt. Ena dagen känner man hopp, nästa dag tvivel. Ibland upplever man styrka, ibland sårbarhet. Vissa morgnar vaknar man fylld av energi, andra dagar känns allting tyngre. Allt rör sig, allt skiftar och allt passerar. Ändå finns det någonting som är närvarande genom alla dessa förändringar. Någonting som observerar rörelsen utan att själv vara rörelsen.
Inom vården har man successivt börjat röra sig mot ett synsätt som på många sätt illustrerar just detta. En människa är inte sin diagnos. En människa är inte sin cancer, sin depression eller sin diabetes. Diagnosen beskriver ett tillstånd, en sjukdom eller en funktionsnedsättning, men den beskriver inte människans essens.
Skillnaden kan vid första anblick verka liten, men den förändrar hela mötet.
När vi reducerar en människa till en diagnos blir diagnosen identiteten. När vi i stället ser en människa som råkar bära en diagnos öppnas ett helt annat perspektiv. Då blir det tydligt att det alltid finns något mer än det som står i journalen. Något som inte kan sammanfattas i medicinska termer eller fångas av ett sjukdomsbegrepp.
På samma sätt förhåller det sig med tankar och känslor.
Du är inte din oro, även om oron just nu passerar genom dig. Du är inte din sorg, även om sorgen känns verklig. Du är inte din rädsla, din frustration eller din ensamhet. Allt det där är upplevelser som får röra sig genom medvetandet, men de är inte den du är.
Kanske är det därför metaforen om himlen och molnen återkommer i så många traditioner genom historien. Tankarna är som moln. Känslorna är som moln. Åsikterna, berättelserna och identifikationerna är också som moln. Ibland är himlen klar. Ibland drar en storm in. Ibland är molnen så täta att solen inte längre syns. Men oavsett hur dramatisk himlen ser ut förändras inte himlen själv. Molnen kommer och går men himlen (din sanna essens) förblir orörd.
På samma sätt finns det någonting i varje människa som förblir oförändrat bakom alla roller, alla tankar, alla känslor och alla berättelser om vem man tror att man är. Problemet är att de flesta av oss har tillbringat så lång tid med att studera molnen att vi glömt bort himlen.
Vi har lärt oss att identifiera oss med det som passerar.
När sorg uppstår tror vi att vi är sorgsna, men i själva verket är det bara en känsla vi känner. När rädsla uppstår tror vi att vi är rädda, men vi är inte rädslan, vi känner rädslan. När någon kritiserar oss låter vi orden bli en del av vår identitet. När någon berömmer oss gör vi ofta samma sak från andra hållet. Vi samlar på etiketter, både positiva och negativa, tills vi knappt längre kan urskilja vad som egentligen är vårt och vad som bara passerat genom oss.
Det är också här mycket av människans lidande uppstår. Inte därför att tankar och känslor existerar, utan därför att vi börjar tro att de definierar vilka vi är. Sorgen blir inte längre en känsla som får röra sig genom kroppen utan en identitet. Oron blir inte längre en tillfällig upplevelse utan ett personlighetsdrag. Rädslan blir inte längre något som besöker oss utan något vi tror att vi är.
Ju längre bort människan kommer från sitt eget centrum, desto starkare blir ofta behovet av identifikation. Då räcker det inte längre att vara, utan man behöver vara något. En titel. En grupptillhörighet. En politisk övertygelse. En ideologi. Ett sammanhang. Egot söker ständigt efter fasta hållpunkter som kan ge en känsla av stabilitet, och ju osäkrare den inre förankringen är, desto större blir ofta behovet av yttre definitioner. Därför är identifikation inte bara en personlig process utan också något som präglar hela samhällen. Ju mer människor identifierar sig med sina åsikter, desto svårare blir det att mötas. Ju starkare etiketten blir, desto mindre utrymme finns för nyfikenhet.
Ju starkare identifikationen blir, desto mer framträdande blir också egot, och desto längre bort kommer man från den stilla plats där upplevelser får existera utan att behöva definiera den som upplever dem.
Carl Jung beskrev samma mekanism från ett annat perspektiv. Han menade att människan gradvis behöver bli medveten om sina masker (egot) för att inte förväxla dem med sitt sanna centrum. Syftet är inte att förstöra personan eller göra sig av med egot. Båda fyller viktiga funktioner. Syftet är att genomskåda dem.
Egot är i grunden inte problemet. Alla människor har ett ego. Det handlar inte heller om egoism i vardaglig mening, utan om den del av psyket som skapar en känsla av identitet genom det yttre. Egot vill veta vem det är. Det vill känna sig definierat. Därför söker det ständigt efter någonting att identifiera sig med. Ett yrke. En titel. En grupptillhörighet. En åsikt. En framgång. Ett misslyckande. Till och med ett lidande.
Ju starkare identifikationen blir, desto starkare blir också behovet av att försvara den. Och därifrån uppstår mycket av det dömande som präglar både individer och samhällen. När identiteten byggs kring åsikter måste andra ha fel för att jag själv ska ha rätt. När identiteten byggs kring grupptillhörighet måste någon annan stå utanför. När identiteten byggs kring prestation uppstår ständiga jämförelser. Hela tiden försöker egot stärka sin egen berättelse genom att definiera, kategorisera och värdera världen omkring sig.
Det betyder inte att egot är fel. Det betyder bara att det inte är hela sanningen om vem vi är. Precis som personan är en mask, är egot en funktion. En användbar funktion, men fortfarande inte människans djupaste kärna.
Ju längre man följer identifikationens tråd, desto märkligare blir den, eftersom nästan allt vi brukar kalla "jag" visar sig bestå av sådant som förändras. Kroppen förändras. Yrken kommer och går. Relationer börjar och slutar. Intressen skiftar. Åsikter som en gång kändes självklara känns plötsligt främmande. Till och med personligheten, som många uppfattar som något stabilt och beständigt, förändras över tid. Det som kändes sant vid tjugo års ålder känns inte nödvändigtvis sant vid fyrtio, sextio eller åttio. Om nästan allt förändras, vem är det då som är kvar genom alla dessa skiften?
Frågan har följt människan genom historien, traditioner har närmat sig den från olika håll, ofta med olika språk och olika symboler, men inte sällan pekat mot samma sak. Inte mot fler identiteter, fler definitioner eller fler etiketter, utan mot något betydligt enklare. Något som finns kvar när allt det andra börjar falla bort.
Carl Jung beskrev individuation som den process genom vilken människan gradvis blir mer hel genom att bli medveten om de delar av sig själv som tidigare varit omedvetna. Ofta framställs det som en resa mot något nytt, men kanske handlar det lika mycket om att skala bort sådant som aldrig riktigt varit sant. Inte att bli någon annan, utan att långsamt upptäcka vem man varit hela tiden bakom alla lager av anpassning, roller och identifikationer.
Det är kanske också därför många människor upplever starka kriser när vissa identiteter försvinner. Vem är jag när jag inte längre fyller den roll som så länge definierat mig? Det är lätt att tro att krisen handlar om förlusten av rollen, men ofta handlar den om något djupare. Rollen försvinner och blottlägger samtidigt hur starkt man identifierat sig med den. Det som skakar om är inte att omständigheterna förändras, utan att den bild man haft av sig själv plötsligt inte längre håller ihop på samma sätt.
Jag har själv ofta haft svårt att beskriva mig genom titlar. När människor genom åren frågat vem jag är har svaren nästan alltid känts för små. Företagare, ekonom, sjuksköterskestudent, stark, duktig eller något annat har visserligen beskrivit delar av mitt liv, men aldrig riktigt fångat det jag upplevt som mig. Det har alltid funnits något märkligt begränsande i att försöka sammanfatta en människa genom en titel eller ett yrke, som om det levande och ständigt föränderliga skulle kunna fångas i ett enda ord.
Kanske är det därför identifikationsfällan är så svår att upptäcka. Samhället uppmuntrar den ständigt. Vi presenterar oss genom våra yrken. Vi beskriver varandra genom våra egenskaper. Vi bygger grupper kring gemensamma identiteter, politiska övertygelser, nationer, religioner och livsstilar. Mycket av det fyller en praktisk funktion, men någonstans på vägen börjar vi ofta glömma att identiteterna är verktyg och inte vår essens.
När den insikten börjar sjunka in förändras också mötet med världen.
Behovet av att kategorisera allt blir mindre. Människor blir svårare att reducera till åsikter eller grupptillhörigheter. Det blir svårare att placera någon i ett fack och tro att man därmed förstått vem personen är. Samma sak sker i relationen till en själv. Tankar får komma och gå utan att behöva definiera identiteten. Känslor får röra sig genom systemet utan att bli självbilder. Sorg får vara sorg. Glädje får vara glädje. Rädsla får vara rädsla. Upplevelserna får existera utan att man behöver bygga ett jag kring dem.
Någonstans här börjar också dömandet att mjukna. Inte därför att man bestämmer sig för att bli mer tolerant eller mer förstående, utan därför att man gradvis ser hur begränsade etiketterna egentligen är. Ju mer medveten man blir om sina egna masker, desto svårare blir det att helt identifiera andra människor med deras och behovet att ”tycka något” faller bort, för det finns inget rätt eller fel.
Det betyder inte att världen förlorar sina former. Trädet fortsätter att vara ett träd. Sjuksköterskan fortsätter att vara sjuksköterska. Läraren fortsätter att undervisa och läkaren fortsätter att behandla sina patienter. Roller och begrepp fyller fortfarande sin funktion. Skillnaden är att man inte längre förväxlar kartan med landskapet.
Kanske är det just där den verkliga friheten börjar visa sig.
Inte i att bli någon särskild. Inte i att skapa en ny identitet som känns mer andlig, mer utvecklad eller mer sann än den gamla. Inte heller i att göra sig av med alla roller och leva utanför samhällets strukturer. Friheten uppstår snarare när identifikationerna börjar förlora sitt grepp, när man inte längre behöver försvara dem med samma intensitet och när värdet av den egna existensen inte längre är beroende av vilken mask man bär för stunden.
Bakom alla roller, alla berättelser och alla identiteter finns ett stilla varande som inte behöver beskrivas, försvaras eller bevisas.
Filosofer, mystiker och psykologer har genom historien försökt sätta ord på den platsen, men kanske är den svår att fånga just därför att den existerar före alla ord. Kanske är det också därför så många traditioner återkommer till samma fråga. Vem är jag? Inte som en intellektuell övning eller ännu ett problem som ska lösas, utan som en verklig undersökning av vad som finns kvar när allt det som kan förändras får träda åt sidan för en stund.
Ju längre man följer frågan desto märkligare blir den, därför att de svar som först känns självklara sakta börjar falla bort. Först försvinner yrkena. Sedan rollerna. Därefter berättelserna om vem man varit och vem man tror att man ska bli. Tankarna visar sig komma och gå. Känslorna gör detsamma. Till och med självbilden förändras över tid. Kvar finns något som är svårare att sätta ord på, något som inte riktigt låter sig fångas av språket eftersom språket i sig bygger på kategorier, definitioner och identifikationer. Något bortom allt det konkreta och materiella.
Kanske är det därför uttrycket I am återkommer i så många traditioner. Inte som en ny identitet att lägga ovanpå alla de gamla, utan som motsatsen till identitet. Bara - jag är. Ett enkelt konstaterande av existens före alla beskrivningar av den. Vi går nu som mänsklighet från en identitet i görande, till ett varande. Och det är ett enormt skifte, för då har man sett igenom identitetsfällan och har äntligen integrerat sina masker och skuggor i ett varande. Polariserandet försvinner för att ge plats till helhet.
När man börjar ana den skillnaden händer också något med sättet man möter världen. Trädet får återigen vara ett träd innan sinnet hunnit kalla det ek eller bok. Människan framför oss får vara en människa innan vi placerat henne i en kategori. Tankarna får komma och gå utan att bli sanningar om vem vi är. Känslorna får röra sig genom systemet utan att förvandlas till identiteter. Molnen fortsätter att passera över himlen, men himlen behöver inte längre tro att den är molnen.
Kanske är det just där identifikationsfällan börjar förlora sitt grepp. Inte när vi hittar en bättre identitet eller en mer utvecklad självbild, utan när vi gradvis inser att det vi söker aldrig har funnits i rollerna, etiketterna eller berättelserna från första början. Bakom allt det där har något stilla och oföränderligt funnits närvarande hela tiden, tålmodigt väntande bakom lagren av identifikation, precis som himlen alltid finns kvar bakom vädret, finns också vårt sanna varande kvar bakom alla lager av identifikation.
När du ser igenom detta och kan vila i varandet är du inte längre fast i identitetsfällan och det lidande den skapar. Livet blir lättare, friare och mer äkta, både för en själv och för andra. En människa som vilar djupt i sitt eget varande utövar också en ren form av självkärlek, och därifrån blir det möjligt att möta andra med en renare kärlek.