Kärleksfällan - Essä No. 11
Vad är egentligen kärlek? Är kärlek verkligen det vi tror att kärlek är?
För mig har förståelsen av kärlek förändrats mycket genom livet. I takt med att jag själv förändrats, fått nya insikter och blivit mer medveten, har också min bild av kärlek fördjupats. Det som en gång kändes självklart har gradvis öppnat sig i fler lager, och mycket av det jag tidigare trodde var kärlek har visat sig vara något betydligt mer komplext.
Tidigare var kärlek för mig framför allt en känsla. Något man känner för någon. Och det kan man absolut göra, men kärlek stannar inte där. Kärlek kan vara en känsla, men den kan också vara ett sätt att vara, ett tillstånd, ett varande. Och det är något helt annat än den kärlek de flesta människor vanligtvis pratar om.
Kärlek har många uttryck och många ansikten, och det vi uppfattar som kärlek beror ofta på vad vi själva har upplevt och lärt oss. Växer man upp i en miljö där kärlek är villkorad, där den ges och tas tillbaka beroende på beteende, prestation eller anpassning, då blir det också den formen av kärlek man lär sig känna igen och tolka som kärlek.
Många människor går genom livet med ganska stängda hjärtan, inte för att de vill leva så, utan för att livet har format dem på det sättet. Erfarenheter av svek, avvisande, sorg eller brist på trygghet lägger lager över hjärtat, och de lagren gör det svårare att känna den djupare formen av kärlek. Samtidigt kan man uppleva att man känner väldigt mycket, att man är känslosam och intensiv, men ändå bära på ett hjärta som i praktiken är skyddat och delvis stängt.
Det som gör allt ännu mer komplext är att de flesta människor egentligen aldrig får uppleva helt ren och villkorslös kärlek, vare sig i barndomen, i relationer eller i samhället i stort. Kärlek används ofta som ett maktmedel, medvetet eller omedvetet. Inte nödvändigtvis för att människor vill kontrollera varandra, utan därför att det är så vi själva har lärt oss att fungera. Kärlek blir något som ges på vissa villkor. Man får kärlek om man är på ett visst sätt, beter sig rätt, möter andras behov eller lever upp till vissa förväntningar.
I samma stund uppstår också en obalans.
För kärlek i sin renaste form har egentligen ingenting med makt, kontroll eller utbyte att göra. Den kräver ingenting tillbaka. Den ställer inga villkor och är inte beroende av prestation. Därför är mycket av det vi kallar kärlek egentligen något annat, även om vi kanske inte har något bättre ord för det.
Vi har också blandat ihop många olika begrepp. Att vara kär, att vara förälskad, att älska någon, allt det innehåller känslor, ofta väldigt starka känslor, men det är inte alltid uttryck för kärlek i dess renaste form. Många gånger är känslorna också färgade av behov, längtan, projicering eller rädsla för att förlora. Det betyder inte att något av det är fel. Det betyder bara att kärlek rymmer fler lager än vi vanligtvis talar om.
När kärlek är som mest ren är den okomplicerad. Den försöker inte förändra, kontrollera eller forma någon annan. Den kräver inget av mottagaren. Den bara är. Och ju mer man själv öppnar sitt hjärta, desto mer tillgänglig blir också den formen av kärlek.
Då förändras också riktningen. Istället för att kärlek bara riktas mot vissa människor, relationer eller objekt börjar den bli något som finns där oavsett. Inte selektiv, inte beroende av närhet eller identifikation, utan mer som en grundton i själva sättet man rör sig genom livet. De flesta människor är väldigt selektiva i sin kärlek. Vi känner kärlek till det som är vårt, det vi känner igen eller identifierar oss med. Ett eget husdjur kan väcka stark kärlek, medan ett annat djur inte gör det. Vi öppnar hjärtat mot vissa och stänger det mot andra. Det är inte konstigt, det är mänskligt. Men det är också där begränsningen finns.
Ju mer hjärtat öppnas, desto mindre selektiv blir kärleken. Den blir inte lika beroende av vem den riktas mot, utan börjar uppstå som ett tillstånd i sig självt. Kärlek till människor, till naturen, till livet, till det som är, utan att något behöver förtjänas eller definieras först. Nägonstans där börjar också synen på världen förändras.
Vi är vana att leva i polaritet, i föreställningen om motsatser. Kärlek och hat. Gott och ont. Rätt och fel. Men kanske är hat egentligen inte motsatsen till kärlek, utan snarare något som uppstår när kärleken blivit blockerad, förvrängd eller stängd. Under alla lager finns fortfarande samma kärna kvar.
Det kan låta abstrakt, men blir ofta mer konkret ju mer man riktar uppmärksamheten inåt.
För i grunden handlar det kanske inte om att skapa kärlek, utan om att avtäcka den. Ju mer man vågar möta sig själv, desto mer börjar också kärleken speglas utåt. Och någonstans där börjar separationen mellan jag och andra att mjukna.
Det finns inte längre samma tydliga uppdelning mellan vi och dem. Dualismen som så länge styrt hur vi ser på världen börjar långsamt lösas upp, och det som återstår är en känsla av sammanhang där kärlek inte längre är något som ges och tas, utan något som finns där hela tiden. Och kanske är det också här kärleksfällan blir som tydligast. Vi har lärt oss att leta efter kärlek utanför oss själva, att försöka få den, behålla den och säkra den. Men så länge kärlek upplevs som något som finns där ute, något man måste uppnå eller förtjäna, kommer den också alltid vara villkorad.
Alla människor bär kärlek inom sig. Jag ser det nästan som ett ljus, eller som en sol, som alltid finns där oavsett vad som händer på ytan. Men hos många är ljuset dolt. Inte för att det har försvunnit, utan därför att det täckts över.
Människor går runt med lager av sot över det där ljuset, och ju mer man varit med om, ju mer man blivit sårad, sviken eller stängd, desto tjockare blir de lagren. Till slut kan ljuset knappt lysa igenom längre, varken för andra eller för en själv. Och då börjar människor också bete sig på sätt som inte känns kärleksfulla. Man kan såra, bli hård, kall eller avstängd. Men det betyder inte att kärleken inte finns där. Det betyder bara att den inte får komma fram.
Det är som solen bakom molnen. Solen finns kvar även när himlen är helt täckt.
Alla människor föds i kärlek. Det är vår ursprungliga natur. Sedan börjar livet, och livet formar oss. Relationer, erfarenheter, miljöer och allt vi går igenom lägger lager över det där ljuset, och de lagren påverkar hur mycket av kärleken som faktiskt får lysa igenom. Kanske är det också därför världen ser ut som den gör.
Många människor har svårt att förstå hur kärlek skulle kunna vara grunden i allt när världen samtidigt innehåller så mycket våld, hårdhet och mörker. Men kanske är mörkret inte frånvaron av kärlek, utan snarare resultatet av att kärleken blockerats så länge att människor tappat kontakten med den.
Det betyder också att kärlek inte är något vissa människor har och andra saknar. Alla bär den inom sig, men långt ifrån alla får uppleva den fullt ut, och ännu färre lever i den som ett tillstånd.
Ram Dass beskrev det väldigt vackert när han berättade om perioder där han kunde uppleva kärlek till allt. Inte riktad mot någon specifik person eller något särskilt objekt, utan som ett konstant varande. Och det är något helt annat än det vi vanligtvis menar när vi pratar om kärlek.
För vi tror ofta att kärlek handlar om att känna något för någon. Kärlek till ett barn, en partner, ett djur eller naturen. Och det är också kärlek, men det är den första nivån av kärlek. Den är riktad och selektiv. Den djupare formen av kärlek är inte beroende av vem som står framför dig. Den är något man är i. Och när man börjar närma sig den formen förändras också hur man upplever världen.
Behovet av att döma andra minskar. Avund, jämförelse och missunnsamhet tappar kraft. Inte därför att man försöker bli bättre än någon annan, utan därför att de tillstånden inte riktigt kan existera samtidigt som man är i kärlek.
En människa som verkligen befinner sig i kärlek har inget behov av att trycka ner andra eller hävda sig. Där finns en naturlig generositet och en självklar önskan om att andra också ska ha det bra. Och det betyder inte att man blir passiv eller likgiltig, utan snarare att man slutar lägga energi på sådant som inte skapar något. Det ständiga värderandet, jämförandet och dömandet börjar falla bort av sig självt.
Ju mer dömande, kritisk och selektiv man är i sin kärlek, desto mer tyder det ofta på att det fortfarande finns lager som skymmer den inre kärnan.
Och därför blir kärlek också en inre resa.
Inte främst en resa mot andra människor, utan inåt. För så länge man är hård, dömande och respektlös mot sig själv kommer det också speglas utåt. Relationen till sig själv sätter tonen för allt annat.
Det är därför människor talar om att öppna hjärtat. Inte som en idé, utan som en verklig upplevelse. För många är området kring hjärtat spänt, skyddat och stängt. Men ju mer man vågar stanna kvar där, känna det som finns utan att fly, desto mer börjar också hjärtat öppna sig. Och när det öppnar sig förändras inte bara känslorna, utan hela sättet man är i världen.
Den djupare kärleken är inte dramatisk. Den är inte intensiv på det sätt vi ofta förknippar med kärlek. Tvärtom är den väldigt stilla. Varm. Mjuk. Närvarande. Mer som ett tillstånd av frid och harmoni än som en känslostorm. Och kanske är det därför många har svårt att känna igen den, eftersom vi är så vana vid att koppla kärlek till starka känslor och dramatik. Men den här formen av kärlek kommer och går inte på samma sätt. Den finns där när motståndet släpper. Och ur det tillståndet börjar också kärlek ta sig uttryck naturligt.
I handlingar. I sättet man möter människor. I hur man lyssnar, talar och ser på andra. Man gör saker i kärlek, inte för att få något tillbaka, inte för att bli bekräftad eller uppskattad, utan därför att det blir det mest naturliga sättet att vara.
Där finns ingen byteshandel och ingen dold agenda. Bara en rörelse av kärlek.
Kanske är det först när man börjar förstå skillnaden mellan att försöka få kärlek och att vara kärlek som kärleksfällan verkligen börjar släppa.