Kontrollfällan - Essä No. 4
Tron på att vi har kontroll är en av de största bluffarna en människa kan gå på. Ju mer jag har levt, sett och försökt förstå, desto tydligare har det blivit för mig hur stark den illusionen är. Det finns ett välkänt påstående, ofta tillskrivet Einstein, om att ju mer man vet, desto tydligare blir det hur lite man egentligen vet. Jag vet inte exakt hur orden löd, men jag känner igen mig fullständigt i innebörden. De perioder i mitt liv där jag har försökt kontrollera utfall, styra situationer och hålla ihop tillvaron genom viljestyrka har också varit de mest stressande. Det uppstår en tung press i försöket att kontrollera något som i grunden inte går att kontrollera. Redan där finns sprickan. Det är inte bara svårt, det är omöjligt. Kontroll är inte verklig, den är en konstruktion för att hålla oss borta från rädsla.
Människor som drivs starkt av kontroll riktar den ofta mot konkreta områden som matintag, kropp, prestation, pengar, relationer och arbete. I praktiken handlar det om att försöka greppa små delar av en verklighet som i sin helhet är alldeles för komplex för att kunna styras. Vi riktar in oss på smala stråk och områden i våra liv och försöker kontrollera just dem. Det paradoxala är att det ofta skapar en känsla av lugn, inte för att kontrollen fungerar, utan för att den ger en tillfällig upplevelse av ordning. Det är intressant att stanna upp och fundera kring varför något så begränsat kan kännas så tryggt. Hur kan kontrollen av en liten del av livet inge trygghet och känslan av kontroll när resten av livet är utom kontroll? För ingen – ingen – kan kontrollera allt.
Det som gör kontroll särskilt bedräglig är att vi ofta tror att den ska göra oss fria. Vi tänker att om vi bara får tillräckligt mycket kontroll, eliminerar osäkerhet och styr utfallen, så kommer vi till slut kunna slappna av. Att friheten finns där, precis runt hörnet, när allt väl är på plats. Men det som händer är det motsatta. Ju mer vi kontrollerar, desto smalare blir livet. Frihet vidgas inte genom kontroll. Den dras ihop. Det vi tror ska befria oss kväver i själva verket det vi försöker skydda. Kontroll lovar frihet, men tar den ifrån oss i det tysta.
I ett universum där det mesta sker genom en intelligens vi inte kan förklara blir kontroll nästan en mänsklig reflex. Vi kan inte fullt ut förstå hur flyttfåglar alltid hittar rätt, trots att vi mäter, analyserar och kartlägger. Vi kan beskriva delar av mekanismerna, men helheten undflyr oss. Växter anpassar sig och överlever utan att tänka, utan att kontrollera. Det sker genom något större, något som verkar bortom mänsklig planering. Årstiderna kommer och går utan att vi behöver göra någonting, solen går upp på morgonen och vi tar det för givet utan att behöva kontrollera det. Naturen sköter allt helt perfekt utan en hjärna som planerar och tänker, så varför gör vi inte det i större utsträckning? Varför litar inte vi på att vi också har en inbyggd intelligens som inte behöver kontrolleras?
Istället vill vi in och störa det naturliga, strukturera om och tvinga oss bort från det naturliga, för att vi inte längre låter intuitionen leda vägen. Vi vill styra våra hormoner kemiskt, vi vill hellre medicinera än att låta kroppen tala, vi vill få vår vilja genomförd istället för att lyssna in. Istället för att låta stillhet och tomhet komma med lösningen tvingar vi fram den, för att vi är otåliga och vill veta och kontrollera. Vi kör över vår egen kompass och till slut kan vi inte längre känna igen den.
Människan har utvecklat en hjärna med förmåga att tänka, planera och försöka förstå, vilket är en fantastisk möjlighet men också det som blir vårt fall om vi låter den ta över. Det är här egot tar form, identiteten och föreställningen om vem vi är och vad vi tror att vi kan greppa. Problemet är inte egot i sig, utan tron att det mentala verktyget är kapabelt att förstå allt. Vi är inte skapta för att kunna omfatta hela tillvaron. Ingen människa är det. Vi har inte förmågan att med vår hjärna förstå allt, och det behöver vi acceptera.
Ju mer man vill övertyga andra om att man vet och kan, och ju mer man behöver glänsa med sitt vetande, desto mindre är man i kontakt med den ultimata intelligensen, för man är kidnappad av sitt ego.
Vissa människor talar om ett annat slags vetande, ett djupt, direkt vetande eller visdom som inte kräver någon förklaring och som inte kan pressas in i evidens, modeller eller språk. Det är ett vetande som bara är. Man bara vet hur saker och samband hänger ihop. Det är som att man laddar hem en QR-kod och plötsligt har ett vetande om hur saker och ting fungerar, helt utan språk, uträkning eller erfarenhet. Det kommer av djup introspektion, inte av ny inlärning. Det är därför man brukar säga the way out is the way in. Ju djupare du tittar inåt och skalar av lager av illusion, desto fler dimensioner kan du se utåt.
För den som kräver evidens kan det här förstås låta flummigt. Men kravet på evidens är i sig en form av kontroll. I samma stund som vi kräver bevis begränsar vi förståelsen till det som just nu går att mäta. Evidens är alltid tidsbunden. Den gäller under vissa förutsättningar, vid ett specifikt tillfälle. Det som ofta glöms bort är att ingenting är statiskt, allting förändras. Den sanning vi lutar oss mot är redan på väg att upplösas i samma ögonblick som vi formulerar den.
Jag befinner mig i en miljö där evidensbasering är ett absolut krav. Det finns självklart ett värde i rutiner och i att använda den kunskap vi har tillgång till. Problemet uppstår när vi börjar behandla evidens som en slutgiltig sanning. Som om verkligheten vore fixerad. Ingenting är så. Allting rör sig, skiftar och förändras, från sekund till sekund.
Det här blir särskilt tydligt hos dem som försöker kontrollera. De försöker hålla fast vid något som egentligen är menat att vara i rörelse. Ju hårdare greppet blir kring en sanning, ett mätvärde eller ett önskat utfall, desto mer motarbetar man naturens egen logik. Naturen är inte byggd för att hållas fast, den är gjord för att vara fritt flödande. Samtidigt reagerar egot ofta med panik inför att inte veta nästa steg. För många människor är ovisshet djupt obehagligt och nära känslan av panik. Under kontrollbehovet ligger nästan alltid rädsla. Ju större behov av kontroll, desto större rädsla, även om det sällan erkänns.
Människor som känner grundläggande tillit behöver inte kontrollera i samma utsträckning. Motsatsen till kontroll är tillit. Tillit till sig själv, till processer, till att saker sker i den ordning de behöver ske. När tillit finns minskar behovet av att peta, styra och pressa fram resultat. Det öppnar för fler intelligenta mekanismer än den egna tankeförmågan, som trots allt är begränsad.
När jag talar om kontroll menar jag inte bemästrande. Jag menar inte skicklighet, disciplin eller att bli riktigt vass inom något. Det är viktigt att skilja på de två. För den som når den allra högsta nivån inom ett område vet att det inte sker genom att kontrollera, utan genom att släppa kontrollen. Titta på en skicklig idrottare, en klättrare, en musiker, någon som lagar mat, skapar, bygger eller spelar golf. Den sista biten i utförandet går inte att forcera. Där finns inget krampaktigt grepp. Där flödar det. Hundra procent närvaro. Det är inte kontroll som gör att det händer, utan frånvaron av den. Mästerskap uppstår när tänkandet kliver åt sidan och något större får ta över.
Jag insåg vid en punkt hur absurt det var att tro att jag kunde kontrollera och förstå allt. Att försöka förklara livet med ord och metoder som i sig är begränsade. När jag släppte det uppstod något annat. Ju högre medvetande, desto mindre behov av förklarande modeller. Det som återstår är ett vetande som inte låter sig formuleras, där orden tar slut och upplevelsen börjar.
När tankarna stillnar, när det ständiga bruset av analyserande och planerande dämpas, uppstår utrymme. Tankar vill kontrollera. Stillhet öppnar. Det är där förståelsen kommer inifrån. Här blir skillnaden mellan kunskap och vishet tydlig. Kunskap kan läras in och den har sitt värde, men vishet är något annat. Det finns människor som är extremt pålästa men som saknar djupare insikt och vishet. Det som är genuint nytt uppstår inte ur gammal information, utan ur tomrummet, ur det som ännu inte har någon form.
Det är just tomrummet som många är rädda för. Identiteten är ofta knuten till kunnande, titlar, roller och prestationer, så när det tas bort uppstår tomhet och ofta en kris. Samtidigt är det där den stora potentialen finns. Det krävs mod att släppa kontrollen och upptäcka hur livet fungerar utan den. Men vinsten för den som vågar är omätbar.
När jag själv släpper taget märker jag hur saker börjar lösa sig, ofta på sätt som är långt mer raffinerade än vad jag hade kunnat planera. I samma stund som jag bestämmer exakt hur något ska bli stänger jag dörren för alla andra möjligheter att komma till mig. När jag istället erkänner min begränsning och lämnar utrymme händer något annat. Det är där möjligheterna finns.
Så vem är jag att tro att det bara finns ett sätt, när det finns oändligt många?
När kontrollen släpper uppstår en kreativitet långt bortom den egna föreställningsförmågan. Lösningar vi trott varit omöjliga dyker upp som från ingenstans. Det är därför kontrollfällan är värd att peka på. För den som vågar släppa taget väntar ett liv som är friare, större och rent magiskt. Öppna handen och släpp taget. Lita på livet, på dig själv. Andas ut och njut av resan där du inte behöver kontrollera allt, för det finns en större kraft som gör det jobbet åt dig. Släpp ner axlarna och andas ut. Du är i säkra händer.