Essä No. 8 - Positivitetsfällan
Att vara positiv har i vår tid blivit något som inte bara uppskattas, utan ofta förväntas, och det finns ett outtalat stigma kring att inte vara det. Som om ett leende, ett glatt tonfall eller en optimistisk hållning vore ett tecken på mognad, medan tyngd, tvivel eller sorg signalerar att något är fel. För många skapar det här en ständig press att prestera, en känsla av att man borde vara positiv, och ganska ofta tvingar vi oss själva in i det, inte för att det är sant utan för att det anses bättre. Samtidigt finns det inget tveksamt i att genuin positivitet är attraktiv. Människor som naturligt utstrålar värme, öppenhet och glädje drar andra till sig, inte för att de säger rätt saker, utan för att något i deras närvaro känns lättare. Det är inte en teknik, det är ett tillstånd, och de behöver ofta inte anstränga sig, det bara är där i hur de rör sig genom livet. Runt sådana människor mår andra bättre.
Problemet uppstår när vi blandar ihop det naturliga varandet med en påklistrad attityd, när positivitet blir något man gör snarare än något som uppstår, för då har vi redan börjat röra oss in i fällan. Vi lever i en värld uppbyggd av polaritet. Positivt och negativt. Plus och minus. Yin och yang. Det finns inget värderande i det i sig, det är bara så energi, rörelse och liv fungerar, det är spänningen mellan polerna som skapar flöde, och någonstans däremellan uppstår ett neutralt läge, en ständig svängning mellan ytterligheter.
Det finns en gammal tanke om det här inom den hermetiska traditionen, en samling filosofiska principer som tillskrivs Hermes Trismegistos och som i över tvåtusen år har cirkulerat i olika former genom västerländskt tänkande. En av principerna, den om polaritet, säger att allt i tillvaron existerar i par av motsatser, och att motsatserna i grunden är samma fenomen, bara på olika grad av samma skala. Kallt och varmt är inte två skilda ting, bara olika punkter på en och samma temperatur. Tanken är att vi som människor är här för att utforska just de här polerna, rikedom och fattigdom, hälsa och sjukdom, för att genom upplevelsen av dem lära oss något vi annars inte skulle kommit åt. Den som väl lärt sig läxan slutar behöva pendla lika hårt mellan ytterligheterna och hamnar mer i mitten, i det neutrala läget. Den som ännu inte förstått varför en viss polaritet återkommer i livet fortsätter istället att slå huvudet i samma vägg, om och om igen, tills insikten till slut gör att man inte längre behöver.
Ett steg bortom polariteten finns sedan tanken om icke-dualitet, inte bara att polerna är samma sak i olika grad, utan att uppdelningen i poler överhuvudtaget är en mänsklig konstruktion, ett sätt vårt medvetande organiserar verkligheten för att kunna fungera i den. Positivt och negativt, upp och ner, jag och du, är etiketter som gör världen hanterbar, men i den verklighet begreppet icke-dualitet pekar mot finns ingen sådan uppdelning alls, bara ett enda, odelat allt. Det är nästan omöjligt för ett mänskligt sinne att på riktigt tänka sig, eftersom sinnet i sig är byggt för att särskilja. Men värt att bära med sig ändå, som en påminnelse om att orden positivt och negativt bara är verktyg vi använder för att fungera i vardagen, inte sanningar om hur verkligheten faktiskt är beskaffad.
Vi har lärt oss att positivt är bra och negativt är dåligt, att vissa känslor är önskvärda och andra bör undvikas, och visst kan man se hur livet får olika karaktär beroende på var man tenderar att befinna sig. En positiv spiral bär ofta med sig lätthet, att saker faller på plats, rörelse, livskraft, en känsla av medvind. En negativ spiral upplevs tyngre, mer som en kamp, som att gå i motvind.
Det är det här David Hawkins pekar på i sin idé om power versus force, en distinktion mellan två helt olika sätt att röra sig genom livet. Force, menar han, är kraft som verkar genom motstånd, genom att pressa, kontrollera eller tvinga fram ett utfall, och den är alltid uttömmande, för den bygger på kamp mot något. Power är dess motsats, en kraft som verkar utan ansträngning, som drar till sig snarare än trycker på, förankrad i sådant som frid, kärlek och sanning. Hawkins byggde en hel skala av mänskliga tillstånd utifrån den idén, en karta över medvetandenivåer där känslor som skam, rädsla och vrede ligger lågt och verkar genom force, medan mod, kärlek och glädje ligger högt och verkar genom power, med en tydlig brytpunkt någonstans mittemellan. Han menade att den som vill förändra sitt liv, eller för den delen världen omkring sig, sällan vinner något genom att pressa på utifrån. Den verkliga förändringen sker genom att höja sin egen inre nivå, för då förändras sättet man möter världen på av sig självt, utan kamp.
Men det är här det blir viktigt att vara noggrann, för positivitet som uppstår naturligt är inte samma sak som positivitet som pressas fram. När vi försöker tvinga oss själva att tänka positivt, hålla en positiv attityd eller upprepa positiva affirmationer samtidigt som det vi faktiskt känner är något helt annat, skapar vi en inre splittring. Det är inte positivitet längre. Det är maskering.
Det här har varit särskilt framträdande i en kultur som starkt betonat "positivt mindset", tanken att om man bara tänker rätt, känner rätt och fokuserar rätt så kan man uppnå vad som helst. Mycket av det bygger på det som brukar kallas lagen om attraktion, idén att det vi riktar vår uppmärksamhet och våra känslor mot tenderar att dra till sig mer av samma sort, att lika attraherar lika, inte bara i handling utan i vibration. Visst finns det en kraft i tankar som är genuint förankrade i kroppen och känslan, men när positiviteten används för att slippa känna det som gör ont, för att undvika sorg, ilska, hopplöshet eller trötthet, då blir den falsk. Falsk positivitet skapar inte lätthet. Den skapar dissonans.
Det är här positivitetsfällan stängs. Då sänder vi ut något som inte stämmer, klär oss i positivitet medan det som faktiskt pågår inuti oss är något helt annat. Den här utkläddheten avslöjas alltid, inte nödvändigtvis i ord, men i det vi utstrålar, framför allt i vår energimässiga signatur. Det är alltid den ärliga känslan som bär mest information, oavsett hur välformulerade våra positiva ord är.
Det här blir extra tydligt hos människor som helt har internaliserat idén om att de borde vara positiva. Jag har en vän som gång på gång tror att det är något fel på henne när hon inte känner sig glad, lätt eller positiv. Hon dömer sig själv hårt i de stunderna, anklagar sig själv, försöker korrigera sig till ett "bättre" jag. Just där syns positivitetsfällan i sin mest nakna form, inte för att hon är negativ, utan för att hon inte tillåter sig att vara något annat än positiv utan att döma det. När positivitet blir norm blir allt annat ett misslyckande.
Jag känner igen det här också i mig själv. Det har funnits perioder i mitt liv där jag använt affirmationer, satt upp lappar med positiva ord, sagt uppmuntrande saker till andra trots att jag själv inte kände mig positiv, ibland för att pigga upp, ibland för att skapa stämning, ibland för att jag trodde att det var rätt. Ibland fyller det faktiskt sin plats, kan vara ett socialt val, en tillfällig strategi, ett sätt att inte belasta andra med sitt inre just då. Problemet uppstår inte där. Det uppstår när det blir omedveten eller påtvingad falskhet, när positivitet används maniskt för att slippa känna, och när man börjar tro att det är något fel på en själv så fort den positiva känslan inte är där.
Det finns teorier som säger att om man ler så smittar det av sig, att om man beter sig positivt tillräckligt länge så förändras tillståndet inifrån, och visst, temporärt kan det fungera. Det kan vara ett plåster, en genväg, ett sätt att vända ett tillstånd för stunden. Men används det för att undvika det som faktiskt pågår leder det inte till ett varaktigt positivt varande, utan till ökad splittring, för den mest kraftfulla förändringen sker inte när vi försöker vara positiva, utan när vi slutar vara oärliga. När vi tillåter hela skalan att finnas och tar ansvar för det vi är och det vi sänder ut, utan att spela roller. Det betyder inte att man alltid ska säga exakt vad man känner eller dumpa sitt inre på andra. Det betyder att man slutar ljuga för sig själv.
Det sägs ofta att vårt tänkande skapar vår verklighet. Think positive. Stay positive. Your thoughts create your reality. Visst påverkar tänkandet, men det som i praktiken formar våra liv är inte tankarna i sig, utan hur sanna de är i förhållande till det vi faktiskt känner. Det är känslan, frekvensen, som alltid går före tanken. Inom det här sättet att tänka, där Hawkins skala är ett exempel, ses känslor inte bara som psykologiska tillstånd utan som energier med olika svängningstal, tunga känslor som skam, skuld och rädsla har lägre frekvens, lätta känslor som kärlek, glädje och frid har högre. Ärlighet inför den känsla man faktiskt bär på räknas som hög frekvens även när känslan i sig är tung, för sanning bär en högre vibration än förnekelse, medan påtvingad positivitet, hur ljus den än låter, sjunker i frekvens eftersom den vilar på en lögn.
När en positiv tanke matchar en genuint positiv känsla, när den inte är framtvingad eller konstruerad, finns det en samstämmighet. Då bär den kraft, då speglas den tillbaka i livet. Men när tanken är positiv och känslan miserabel är det alltid känslan som vinner, då uppstår dissonans, och hur mycket man än försöker tänka sig igenom den går det inte att tvinga fram ett varaktigt skifte.
Jag säger inte det här för att förneka att vissa faktiskt lyckas vända sitt tillstånd genom positiva impulser. Jag har själv gjort det många gånger, lyssnat på musik, citat, böcker, ord som pekat i en annan riktning. Ibland har det hjälpt. Ibland har det skapat ett tillfälligt ljusare tillstånd. Men det som legat under har alltid funnits kvar, oavsett hur väl jag lyckats förändra ytan.
Det verkliga skiftet kom först när jag slutade försöka vara positiv och i stället tillät det som var att få vara, och paradoxen är att ju mer jag gjorde det, desto mer positiv blev jag, inte som strategi utan som konsekvens, inte för att livet alltid kändes lätt, utan för att motståndet släppte. Det är kanske där positivitetsfällan till slut upplöses, inte genom bättre tankar utan genom ärligare närvaro. När vi slutar kräva ett visst tillstånd av oss själva och i stället möter det som är, uppstår ofta det vi hela tiden försökte skapa, inte påtvingat, inte villkorat, utan som ett naturligt varande.
Positivitet som verkligen bär är aldrig villkorad. Det görs inte för att få något tillbaka, för att bli omtyckt eller för att skapa ett visst bemötande. Den uppstår naturligt när man inte längre försöker manipulera sitt tillstånd, och visar sig ofta först när vi slutar kräva av oss själva att vara på ett visst sätt. När vi tvingar oss själva att vara positiva fast livet känns skit, fast vi är ledsna, arga eller uppgivna, tror vi ofta att vi bypassar det svåra. I själva verket gräver vi djupare i vår egen grav, för det vi undviker försvinner inte, det packas bara tätare, blir tyngre, mer kompakt.
Den högsta ärligheten är alltid den känsla som faktiskt finns där, och den högsta helheten ligger inte i att ersätta den med något "bättre" utan i att tillåta den att få existera fullt ut. Känslan fungerar bäst som en kompass snarare än ett facit. Rädsla kommer, liksom rädslobaserade tankar, nästan alltid från egot, från ett försök att skydda, kontrollera eller förutse. Glädje och inspiration kommer istället från något djupare, det jag skulle kalla ens sanna väsen. Skillnaden är inte att den ena känslan är fel och den andra rätt, utan att de pekar åt olika håll, och lyssnar man på vilket håll de pekar utan att döma dem, snarare än att trycka undan dem eller tvinga fram deras motsats, brukar de också röra sig snabbare genom en, i stället för att fastna.
Det är först när vi slutar låtsas som om vi är någon annan än den vi är i stunden som något börjar röra på sig.
Lösningen på positivitetsfällan är därför inte att bli mer positiv. Den är att bli mer sann. Att erkänna det man faktiskt känner, tänker och är, utan att försöka förbättra det, rättfärdiga det eller klä det i vackrare ord. När vi gör det tappar de så kallade negativa känslorna snabbt sin kraft, de får flöda igenom i stället för att hållas fast. Vi orkar nämligen inte som människor hålla emot sanningen särskilt länge, det är motståndet som tar energi, inte känslan i sig. När ärligheten får ta plats uppstår ofta något oväntat, en lätthet som inte är framtvingad, en värme som inte är påklistrad, och ibland, först då, det vi hela tiden försökte skapa genom att vara positiva.