Essä No. 9 - Tacksamhetsfällan
Tacksamhet har på många sätt blivit ett av vår tids mest självklara begrepp. Det dyker upp i samtal om psykisk hälsa, i självhjälpslitteratur, i spirituella sammanhang och i vardagliga råd människor ger varandra när livet känns tungt. Ofta presenteras det som något enkelt och tillgängligt, nästan som en grundinställning man kan välja genom att rikta uppmärksamheten mot det som fungerar, det som finns, det som trots allt är tillräckligt.
Det märkliga, om man stannar upp och tänker efter, är att tacksamhet nästan aldrig kommer naturligt. Vi skriver listor, håller tacksamhetsdagböcker, påminner oss själva, tränar oss i att se det positiva, som om det vore en muskel som måste byggas upp snarare än ett tillstånd som redan finns i oss. Det är egentligen underligt, för tacksamhet borde rimligen ligga nära vår grundnatur, ändå är den för de flesta något som kräver övning och ständiga påminnelser, och på ett plan går det inte att förneka att övningen har en effekt. När fokus flyttas från missnöje till uppskattning förändras något i det inre landskapet. Kroppen mjuknar, tankarna blir mindre påträngande och nervsystemet får en kort stund av vila.
Samtidigt finns det något i det här sättet att förhålla sig till tacksamhet som sällan undersöks närmare. Den tacksamhet vi oftast talar om är nästan alltid riktad mot något specifikt och något utanför oss själva, något externt. Den är knuten till det vi har, det som gick som vi hoppades, det som kunde ha varit värre men inte blev det. Ofta uppstår den i jämförelse, ibland uttalat, ibland mer subtilt. Jag känner tacksamhet för mitt hem när jag ser bilder av människor som saknar ett, för min trygghet när jag konfronteras med någon annans otrygghet, för mitt liv när jag bevittnar andras förluster. Jag minns själv hur det kändes när jag förlorade mitt bolag, hur jag mitt i förlusten kunde känna en påtaglig tacksamhet över något så enkelt som att ha tak över huvudet, något jag i vanliga fall aldrig ens hade tänkt på. Det är den vanligaste och mest begripliga vägen in i tacksamhet, den som föds ur kontrast, ur att plötsligt se det man annars tar för givet. På ett mänskligt plan är det här helt begripligt, och för många är det också där resan börjar, men någonstans längs vägen händer något, nästan omärkligt.
Det finns nämligen olika lager av tacksamhet. Det ytliga lagret handlar om saker och ting, om det vi har eller inte har, om jämförelser med det som kunde varit sämre. Det djupare lagret är något annat, ett varande i tacksamhet som inte behöver riktas mot eller vara betingat av något alls. Det ytliga lagret är inte fel, det är ofta en nödvändig ingång, men för de allra flesta stannar tacksamheten där, på ego-nivå, och det är där fällan ligger dold.
När tacksamhet blir beroende av ett objekt, av ett utfall eller av en berättelse om hur saker kunde ha varit annorlunda, börjar den fungera mindre som närvaro och mer som reglering. Den blir ett sätt att hantera obehag, att mildra känslor som annars riskerar att ta för stor plats. I stället för att stanna i det som känns, använder vi tacksamhet för att förflytta oss bort från det, och även om det ofta sker med de bästa intentioner innebär det samtidigt att vissa delar av erfarenheten aldrig riktigt får bli mötta.
Det är här det börjar likna en fälla.
När tacksamhet används för att slippa känna sorg, ilska, tomhet eller besvikelse, får den en funktion som ligger nära ett psykologiskt managementsystem. Den hjälper oss att snabbt skifta tillstånd, att ta oss ur det som skaver och att återfå en känsla av kontroll, men det som inte får finnas fullt ut försvinner inte. Det trycks undan, lagras i kroppen, lever vidare under ytan, ofta i former som senare är svårare att förstå eller relatera till. Lidandet fortsätter pyra där nere, under en yta som ser tacksam ut, för tacksamheten byggdes på en bypass, ett sätt att kringgå snarare än möta. Man kan mycket väl känna själva känslan av tacksamhet på riktigt, det är inte artificiellt i sig, men känslan är bara det första steget, ett litet barnsteg mot något djupare, ett varande snarare än en känsla som kommer och går.
Samtidigt vore det ohederligt att påstå att det här alltid är fel. För många människor, i vissa perioder av livet, kan tacksamhet fungera just som ett verktyg. Att rikta uppmärksamheten mot det som är stabilt, tryggt eller välbekant kan lugna ett överbelastat nervsystem och skapa en kort stund av andrum. I akuta skeden kan den typen av lindring vara helt avgörande, och det är inget som bör förminskas eller avfärdas. Det som däremot lätt sker är att lindring förväxlas med fördjupning, att man aldrig riktigt stannar upp och förstår vad det egentligen är man omedvetet gör.
Att använda tacksamhet på det här sättet kan liknas vid att ta en värktablett mot huvudvärk. Smärtan dämpas, ibland tillräckligt för att dagen ska gå att ta sig igenom, men den underliggande orsaken förblir orörd. Medicinen gör exakt det den är avsedd att göra, men den är inte tänkt att läka. Den hanterar symtom, inte ursprung. När tacksamhet används instrumentellt fungerar den på samma sätt, den kan minska obehag utan att beröra det som skapade obehaget, och om skillnaden inte uppmärksammas kan man lätt börja tro att något håller på att förändras, när det i själva verket bara skjuts upp. Man sopar mer under mattan, och vi vet att det sällan är en framgångsrik metod. Till slut är berget så stort att det inte längre går att blunda för det, och då brister det ofta, alldeles för sent.
När jag var ung var min mamma sjuk under en period, i en sjukdom som var allvarlig nog för att skrämma ett barn. Det jag minns starkast från den tiden är inte rädslan, utan något hon ofta sa till oss. Att vi skulle vara tacksamma för en helt vanlig dag. En dag när inget särskilt hände. När allt bara fick flyta på som vanligt, utan kris, utan dramatik, utan att något behövde hanteras. Den meningen har fastnat i mig hela livet. Den pekar mot precis den skillnad det här kapitlet försöker göra tydlig, för den djupaste tacksamheten kräver inget innehåll alls, inget att fylla tomrummet med, inget att uppnå eller fira. Man behöver inte ha roligt, prestera eller göra något särskilt för att känna den. Den största tacksamheten finns i det allra minsta, i den dag där ingenting särskilt sker, och när man väl lär sig se och uppskatta det lilla förstår man att det egentligen alltid varit det stora.
Det finns en gammal tanke inom den daoistiska traditionen, från Tao Te Ching, om just tomrummets värde. En skål är användbar inte för leran den är gjord av, utan för det tomma utrymmet inuti som gör att den kan rymma något. Ett hjul är användbart inte för ekrarna, utan för hålet i mitten som gör att det kan snurra kring en axel. Tomrummet självt bär funktionen, inte det som fyller det. Det är en fin bild för den djupare tacksamheten, för så länge vi tror att vi måste fylla varje tomrum, varje stilla stund, med något att vara tacksamma för, missar vi att själva utrymmet, det som är, redan är gåvan.
I mer spirituella sammanhang antar det här ofta en annan form. Tacksamhet beskrivs då som en hög frekvens, ett mer medvetet eller upplyst tillstånd än sorg, ilska eller rädsla, och det finns en strävan efter att hålla sig där, att snabbt återvända dit när något rubbar balansen. Men även här är rörelsen i grunden densamma, en orientering bort från det som känns obekvämt och mot det som upplevs som lättare att bära, en subtil rangordning av inre tillstånd, där vissa känslor anses mer önskvärda än andra. Det är kanske just här vi hamnar som längst ifrån vad tacksamhet egentligen pekar mot. Så länge tacksamhet är selektiv, så länge den är knuten till preferens och värdering, befinner vi oss fortfarande inom samma ram. Vi säger ja till det som passar vår bild av hur livet borde vara och nej till det som stör den bilden. Det som gjorde ont, det som inte gick som planerat, det som inte gick att förstå eller rättfärdiga, lämnas utanför, inte för att det saknar betydelse, utan för att det utmanar vår kontroll.
Här ligger något värt att stanna extra länge vid. När vi bara är tacksamma för det vi klassar som bra, riskerar den tacksamheten i själva verket att vila på rädsla snarare än uppskattning, rädslan för att förlora det vi just nu uppskattar. Det är sällan uppskattningen själv som då vibrerar, det är oron för att den ska tas ifrån oss, och de flesta är inte alls medvetna om skillnaden. Det är precis det som avslöjar tacksamhetsfällan i sin mest subtila form, en tacksamhet som ser äkta ut på ytan men som egentligen är rädsla i förklädnad.
Men en tacksamhet som bygger på urval är fortfarande villkorad. Det betyder inte att lidande ska romantiseras eller att smärta ska förklaras bort i efterhand. Det handlar snarare om något mer grundläggande, om vår förmåga att vara närvarande även inför det som inte kan göras meningsfullt, inte kan placeras i en utvecklingsberättelse, inte kan vändas till något positivt. Så länge vi behöver sortera erfarenheten för att kunna säga ja till livet finns det ett underliggande motstånd mot helheten.
Verklig tacksamhet fungerar inte så. Den kan inte produceras fram genom vilja, disciplin eller upprepning. Den uppstår inte genom att tänka rätt eller känna bättre. I samma stund som vi försöker nå den har vi redan lämnat den, för tacksamhet som tillstånd uppstår inte genom tillägg, utan genom bortfall. Den uppstår när motståndet släpper. De flesta känner redan igen det här, även om de sällan sätter ord på det. Det finns stunder då tacksamhet infinner sig helt av sig själv, inte för att något särskilt hände, utan för att något i oss gav efter, ett ögonblick när kampen avtog, när behovet av att förstå, förbättra eller hålla ihop försvann. Det kan ske i sorgen, när tårarna till slut får falla utan förklaring. Det kan ske i utmattningen, när kraven tystnar. Det kan ske i vardagens mest stillsamma ögonblick, i den där helt vanliga dagen min mamma talade om, när inget längre behöver bäras. I de stunderna finns ingen lista, ingen jämförelse, ingen berättelse om varför man borde känna som man gör. Det finns bara en stillsam känsla av ja, en utandning, inte riktad mot något särskilt utan närvarande som en grundton i varandet.
Den vietnamesiske munken Thich Nhat Hanh ägnade en stor del av sitt liv åt att peka på exakt det här, tacksamheten som finns tillgänglig i varje andetag, varje steg, oavsett vad som i övrigt pågår, inte för att livet är problemfritt utan för att uppmärksamheten på det enkla, vanliga ögonblicket i sig är en form av hemkomst. Det ligger nära det där inre leendet jag beskrivit tidigare i den här boken, Buddhas leende som inte kommer av att något särskilt hänt utan bara är en naturlig följd av att vara. Den djupaste tacksamheten liknar det leendet mer än den liknar en lista över saker man borde uppskatta. Den ler inifrån, inte över något, bara för att.
Ju mer landad man är i kroppen, ju mer avslappnat nervsystemet är, desto mer tacksamt tenderar varandet självt att bli, inte som en reaktion på omständigheterna utan som ett grundtillstånd som finns kvar oavsett vad som händer runt omkring. Det är också därför den här boken återkommer till nervsystemet gång på gång, för nästan alla trådarna, tänkandet, kontrollen, prestationen, tacksamheten, löper till slut samman i samma enkla fråga, hur avslappnat systemet är, hur mycket det vågar lita på att det redan är tryggt.
Det här är tacksamhet utan objekt. Den förnekar inget, täcker inte över något och kräver inte att livet ska se annorlunda ut än det gör, och just därför kan den inte användas som verktyg. Världen blir ändå bättre av tacksamhet på alla dess nivåer, även den ytliga, för varje försök att uppskatta något är ändå ett försök, ett steg bort från missnöje. Men konsten, den svåra och stilla konsten, är att låta uppskattningen omfatta hela skalan, inte bara det vi klassar som bra, för annars lider vi varje gång det vi uppskattar hotar att försvinna. När vi slutar försöka ta oss bort från det som är svårt och i stället tillåter det att få finnas, utan krav på förändring, sker något som inte är viljestyrt. Det vi tidigare försökte ersätta börjar långsamt lösas upp av sig självt, för att vi slutade stå i vägen, och vi blir tacksamma över ingenting och allting på samma gång.