Tävlingsfällan - Essä No. 5
Jag har funderat mycket på tävling som begrepp, och jag är fortfarande inte säker på om tävlingsfällan är ett eget kapitel eller om den ligger så nära prestationsfällan och strugglefällan att de egentligen är olika uttryck för samma sak. Samtidigt är det kanske just därför jag vill stanna här en stund, för tävling är ett av de mest självklara koncepten vi har, och just därför också något som väldigt få människor faktiskt ifrågasätter. Man deltar, man tittar, man jämför, man värderar, utan att egentligen ställa den mer grundläggande frågan om vad tävling faktiskt är och varför den har en så stark dragningskraft. Tävlingen fortsätter dessutom långt utanför idrottsarenor och resultattavlor. Vem har störst grill. Dyrast bil. Störst hus. Fler resor. Större ring. Mer status. Mer. Mer. Mer.
I min värld är tävling ett koncept som egentligen inte går att ha. I samma stund som människor har olika förutsättningar blir tävlingen per definition orättvis, även om rättvisa är en annan fälla som hör hemma i en annan essä, och man kan därför snarare säga att tävlingen blir obrukbar. Hur man än vänder och vrider på det ställs olika kroppar, olika psyken, olika bakgrunder, olika dagsformer och olika liv mot varandra. Om förutsättningarna aldrig är desamma, vad är det då egentligen man vinner. Man kan konstatera att någon är snabbare, starkare, mer uthållig, bättre tränad eller mer mentalt fokuserad, och människor älskar att titta på det, älskar dramatiken och berättelsen om vinnare och förlorare, men vinsten blir märkligt ointressant när man skrapar lite under ytan.
Det jag i stället fastnar vid är varför vi överhuvudtaget vill vinna. Varför det finns en så stark drift att vara bäst, snabbast, högst, längst, mest. För det tävlas nästan alltid i samma riktning. Mer fart. Mer styrka. Mer pengar. Mer status. Mer. Det tävlas mycket sällan i motsatsen. Det finns ingen långsammaste Formel 1, ingen tävling i att vara minst, långsammast eller stillastående. Den sortens tävling drar ingen publik. Den intresserar oss inte, och det säger något om människan och om vår relation till värde.
För mig har tävling alltid varit ett märkligt spektakel. Jag kan absolut fascineras av det och tycka att friidrott är vackert att titta på, att Formel 1 är spännande, att det finns något fängslande i hur människor pressar sina gränser. Samtidigt står jag ofta bredvid och undrar om det ens går att tävla. För om tävling ska vara meningsfull måste förutsättningarna vara exakt desamma, och det är de aldrig, särskilt inte när det är människor som tävlar, inte maskiner eller robotar byggda efter samma ritning.
Det blev särskilt tydligt för mig när jag själv tävlade i maraton. Det var fascinerande hur stort fokus det fanns på tider, placeringar och jämförelser, och hur lite man pratade om upplevelsen, om banorna, vädret, kroppen och livet runt omkring. Man jämförde tider från olika år som om det vore samma lopp, samma kropp och samma förutsättningar, trots att det aldrig var det. Olika skor, olika stressnivåer, olika sömn, olika nervsystem. Ändå fortsatte jämförelsen, och med den värderingen av det egna värdet, och andras värde. Den som är snabbast eller tjänar mest tillskrivs ett högre värde.
Det är här tävlingsfällan blir smärtsam, för den handlar sällan bara om tävlingen i sig. Den blir en identitetsfälla. Resultatet den dagen, i den kroppen och under de förutsättningarna, börjar säga något om vem man är. Jag har sett det otaliga gånger inom idrotten, människor som blir fullständigt knäckta när tävlingen inte går bra, som om hela deras värde stod och föll med just den prestationen. Och så börjar bortförklaringarna, som ett desperat försök att skydda självkänslan från att behöva erkänna att man hade en dålig dag, eller att det faktiskt bara är så här bra det blev den här gången.
Det paradoxala är att om man tränar för att bli riktigt bra innebär det i praktiken att man misslyckas oftare än man lyckas. Det är själva processen. Det är genom alla försök som inte går som man tänkt som utveckling sker. Ändå pratar vi väldigt lite om det, och därför blir det nedslående för den som mäter sitt värde i resultat. En dag går tiden långsammare än veckan innan och domen kommer direkt, hård, omedelbar och självanklagande. Kroppen gjorde exakt det den kunde den dagen, med de förutsättningarna, men huvudet har en annan bild av vad som borde vara. Det är där osynken uppstår. Huvudet blir domaren som slår ner på det finaste vi har att ta hand om, och kroppen känner det. Kroppen svarar sällan med bättre prestation, utan snarare med motstånd, trötthet eller smärta.
Det här begränsar sig inte till idrott. Det spiller över i arbete, relationer, studier, affärer, presentationer och betyg. Måendet binds till prestation. Tävlingsfällan och prestationsfällan går hand i hand, ibland så tätt att de knappt går att skilja åt. Prestation i sig är inte problemet. Tävling i sig är inte problemet. Det är laddningen, trycket och behovet av att visa, bevisa och duga. Det sitter i självkänslan. Jag vill duga och vara duktig i andras och i mina egna ögon, för annars upplever jag mig som mindre värd.
Att leva under ständig press att prestera och tävla sliter på nervsystemet, både fysiologiskt och mentalt. Ofta finns det ingen verklig balans mellan ansträngning och återhämtning, och man driver sig själv väldigt hårt. Ju hårdare man driver sig själv, desto hårdare driver man också andra, ofta genom dömande. Den som är hård mot sig själv blir ofta hård mot sin omgivning. Krav, stress och missnöje sprider sig, och människor börjar känna att de aldrig räcker till, att de bara duger när de levererar. Många känner igen sig i det här från skolan, från sina föräldrar, från arbetsplatser där chefer kräver mer, eller från relationer där man döms för att inte duga som man är.
Här börjar vi närma oss roten. För i slutänden landar tävling nästan alltid i samma fråga. Handlar det om nyfikenhet, lust och utforskande, eller handlar det om att duga. Att visa att man kan. Att bli någon. Att bli värd något.
Jag har själv tävlat, men aldrig för tider eller placeringar. Jag tävlade för upplevelsen, av nyfikenhet kring vad som var möjligt. Intresset låg aldrig i att vinna över någon annan, inte ens över mig själv, och kanske är det därför tävlingsbegreppet alltid har skavt för mig. För hur många stannar egentligen upp och tittar ärligt på sitt eget tävlande och sin prestationsångest. På om drivkraften bottnar i nyfikenhet eller i rädsla, i glädje eller i brist, i självkänsla eller i en känsla av att inte räcka till. Här blir det obekvämt, för sanningen är inte alltid smickrande. Vissa, som min son, älskar tävlandet. Han har en genuin drift i det och jag upplever aldrig att han gör det för att bevisa något för omgivningen, kanske bara för sig själv. Han ger sig inte, och i hans fall känns det mer som ett uttryck för energi som vill ut och flöda än som ett behov av att vinna.
Men om man vänder på det och i stället känner obehag inför tävling, kryper undan och får ångest, vad handlar det då om. Kanske är det också ett uttryck för att inte duga, för rädslan att göra fel, för att bli dömd om man inte levererar. Det är prestationsfällan, en ångest i botten som rör rädslan att inte räcka till. Det är en annan fälla, för en annan dag.
Avslutningsvis uppstår tävlingsfällan i samma stund som man börjar vinna över andra för att själv må bra. För när din glädje är beroende av att någon annan förlorar, när din självkänsla växer på andras bekostnad, har du klivit rakt in i fällan. Och så länge glädjen beror på andras misslyckanden är det också ditt eget misslyckande.