Essä No. 3 - Vill-ha-fällan
Vill-ha-fällan är svårare att få syn på än många andra fällor, just för att viljan i sig så ofta uppfattas som något gott, ett tecken på driv, ambition och riktning, kopplat till utveckling och framåtrörelse, till hela idén om att vilja mer och bli bättre och ta sig vidare i sitt liv. Ändå var det först när jag på allvar började ifrågasätta själva viljandet, inte det jag råkade vilja just då utan viljandet som grundläggande hållning till livet, som mitt sätt att se på det förändrades i grunden.
Gnistan kom från en oväntad plats, en bok om en man som bestämde sig för att sluta styra sitt liv genom önskningar och planer, och som i stället valde att möta det som kom framför honom i varje stund, fullt ut, precis som det var. Poängen var aldrig att bli passiv eller likgiltig inför livet. Poängen var att sluta se det som händer som ett fel, ett missnöje, ett sårat ego som inte fick som det ville, och i stället se det som en möjlighet att göra det bästa möjliga av det som just då erbjöds, en attitydskillnad snarare än en teknik, och en konst som tar lång tid att lära sig.
Viljan ses annars nästan som helig i vår kultur, och att inte vilja något kan lätt tolkas som likgiltighet eller brist på ambition, men här behöver man skilja på två saker som lätt blandas ihop, att vilja något och att vilja ha något ur brist. Man kan fortfarande röra sig mot saker, önska dem, sträva efter dem, utan att för den skull befinna sig i vill-ha-fällan, för det som avgör är inte målet utan undertonen man rör sig med. Den ena rör sig ur ett missnöje med det som redan är, ett inre tillstånd där ingenting någonsin räcker. Den andra rör sig ur ett slags redan-varande tillfredsställelse, en känsla av att redan vara hel som ändå gärna tar emot mer när det kommer. Det handlar i grunden om vilket inre tillstånd man utgår från, brist eller redan-hel, och viljan fungerar i det förra fallet snarare som en bromskloss än som en motor, för ju mer vi vill ha något ur brist, desto mer krampaktigt förhåller vi oss till det, och jag har använt ordet kramp i andra sammanhang i den här boken, men det finns ingen bättre beskrivning här heller, eftersom viljandet ur brist alltid bär på samma underliggande budskap. Jag har inte det jag vill ha.
Den som vill ha något starkt utifrån brist blir sällan nöjd ens när hen väl når det, för då infinner sig genast nästa längtan, nästa väska, nästa jobb, nästa miljon, nästa framgång, i en oändlig räcka av nästa som aldrig fylls, eftersom det inte var väskan eller miljonen som saknades från början. Det var en tomhet inifrån, och den tomheten går inte att mätta med det som kommer utifrån, den bara växer av varje nytt försök att fylla den med fel material.
Skalar man bort ytterligare ett lager av den där tomheten hittar man ofta något ännu råare, en rädsla för att vara bortvald, oälskad, inte tillräckligt värd att väljas. Vill-ha-fällan är sällan bara en önskan om ett föremål eller ett utfall, den är lika ofta ett försök att bevisa, för sig själv mer än för någon annan, att man faktiskt förtjänar det man längtar efter. Att få det man vill ha blir då ett slags bevis, en signal om att man äntligen dugit. Problemet är att beviset aldrig håller särskilt länge, för det var aldrig föremålet i sig som skulle läka såret. Det var alltid känslan av att vara oälskad som behövde mötas direkt, inte kompenseras för genom ett anskaffat resultat.
För att ta sig ur det räcker det inte att söka mer utanför sig själv, man måste vända sig inåt och börja bygga inifrån och ut i stället för utifrån och in, och det är två helt olika sätt att leva på. De flesta vågar aldrig riktigt, för det kräver ett obekvämt mod att rannsaka sig själv på det sättet, att skala bort lager efter lager och till slut möta varifrån tomheten faktiskt kommer, ofta en känsla av att inte vara älskad, av att inte räcka till, och det gör ont i egot att se det rakt i ögonen. Så fortsätter man i stället att söka mer där ute, för det är obekvämare, men lättare i stunden.
Här ligger fällan i sin renaste form. I samma stund som vi definierar oss genom det vi saknar, placerar vi det vi längtar efter utanför oss själva, som något där borta, i framtiden, som ska uppnås senare. Det brukar liknas vid åsnan och moroten, en gammal fabel om en åsna som drivs framåt av hunger efter en morot bunden vid en pinne som hänger framför nosen. Hur mycket åsnan än går kommer den aldrig fram, för moroten rör sig i exakt samma takt som åsnan själv, den är fastspänd i samma konstruktion som åsnan bär med sig. Det är dit fabeln egentligen pekar, inte att jakten är dum, utan att målet flyttar sig undan i samma takt som viljandet, eftersom det är viljandet självt som håller avståndet vid liv. Så länge vi jagar ur brist kommer det vi jagar alltid att ligga kvar precis lika långt bort, oavsett hur långt vi går, för det är inte avståndet som är problemet, det är konstruktionen.
Det som så ofta förbises, inom manifestation och självutveckling särskilt, är att det inte är det vi vill som manifesteras, utan det vi är. Det tillstånd vi lever i, eller rättare sagt den identitet vi håller fast vid, är den berättelse vi upprepar om oss själva, om och om igen, tills världen till slut böjer sig efter den. Världen svarar inte på våra önskningar. Den svarar på vår självbild.
Mycket av lidandet i livet kommer just härifrån, från att leva i ständig saknad, i missnöje över det man inte har, i relationer, pengar, hälsa, och det jag långsamt förstått är att lidandet sällan handlar om den faktiska avsaknaden av saker och ting, det handlar om att inte se att man redan har allt man egentligen önskar sig, fast man är så tränad i att titta på det som fattas att blicken aldrig hinner vila där den redan har svaret. Det ligger något i den gamla tanken om att tro är att redan besitta det man ber om, snarare än att vänta på att få det. Innan orden ens hinner formas till en bön har den som ber redan, i sitt inre, klivit in i känslan av att önskan är uppfylld, och lever därifrån, som om det redan var sant. Det är inte magi i betydelsen trolleri, det är en förflyttning av identitet, från den som saknar till den som redan är. Vi gör så ofta tvärtom. Vi stirrar oss blinda på omständigheterna och bristerna runt omkring oss, och förverkligar därmed, gång på gång, ännu mer av det vi egentligen inte vill ha.
Vi tränas i det här sättet att vilja redan som barn, och sällan av illvilja utan för att hela vår omgivande kultur bygger på det. Reklam fungerar genom att först skapa ett behov, en känsla av att något fattas, och sedan erbjuda lösningen, alltid till salu. Jämförelsen med andra, grannens bil, vännens resa, en klasskamrats nya skor, fungerar på precis samma sätt, väcker en känsla av brist där ingen fanns förut. Ju mer man exponeras för det mönstret, desto mer normaliseras det, tills vill-ha blir den enda igenkännbara formen av önskan man har tillgång till, och den mer stillsamma, redan-hela formen av rörelse mot något knappt känns som ett alternativ.
Man kan fråga sig om det här sättet att vilja ens ligger i vår sanna natur, eller om det är en betydligt mer modern konstruktion än vi vill tro, ett resultat av en kultur byggd kring konsumtion, jämförelse och ständig tillväxt, snarare än något medfött. Är vi menlösa, tomma, utan riktning, om vi inte ständigt strävar efter nästa sak? Meister Eckharts tanke om att handla utan ett varför, redan nämnd i den här boken, pekar mot ett annat sätt att leva, inte utan rörelse eller utan engagemang, utan utan det ständiga kravet på att rörelsen ska rättfärdigas genom ett resultat. Det är fullt möjligt att sträva, skapa, bygga, utan att strävan föds ur brist, och den möjligheten säger något om att vill-ha-fällan kanske inte är mänsklig natur i sig, bara den form naturen tvingats anta i en kultur som sällan lärt oss något annat.
Det blir extra tydligt i hur vi i dag söker partners. Dejtingappar bygger, mer eller mindre uttalat, på en logik av kravspecifikationer, längd, intressen, värderingar, en lista av önskade egenskaper som ska bockas av innan någon ens får en chans. Det är frestande att tro att en tillräckligt genomtänkt lista skulle lösa ensamheten, men en människa som mötts genom en kravspec är sällan mer än summan av de rutor hon råkade fylla i, och en relation byggd på att någon exakt matchade en önskelista bär sällan mer substans än relationen mellan en kund och en vara. Det är samma mekanism som styr allt annat i det här kapitlet, bara flyttad till kärlekens marknad. Den djupare frågan om varför vi söker en partner alls, och vad det egentligen är vi hoppas att en annan människa ska fylla i oss, hör hemma i ett annat kapitel i den här boken, men kravspec-tänkandet i sig, viljan att beställa fram rätt person som om det handlade om vilken vara som helst, är vill-ha-fällan i en av dess mest bokstavliga, samtida skepnader.
Många invänder här och säger att de faktiskt ville något väldigt starkt, kämpade för det, och till slut nådde dit de ville. Visst, det går att ta sig fram genom ren kraft, disciplin och uthållighet, men metoden är ofta långsam, smärtsam och fylld av onödigt motstånd, och viktigare än så, den bygger på en grundläggande separation mellan den man är och det man tror sig behöva bli, en klyfta som inte försvinner bara för att man till slut når andra sidan av den.
Det är därför viljandet ur brist ofta förstärker precis det vi försöker lämna. Den som vill bli frisk utgår från att vara sjuk. Den som vill bli rik utgår från att vara fattig. Den som vill bli älskad utgår från att vara ensam, och i samma stund som vi gör de här tillstånden till vår identitet befäster vi dem, inte för att vi tänker fel, utan för att vi omedvetet lever i separation från det vi säger oss vilja ha. Det här är svårt för många att ta till sig, eftersom vi tränats hela livet i att känna brist snarare än helhet, och hade vi från början lärt oss att känna oss hela oavsett omständigheter hade det här sättet att leva aldrig känts radikalt. Det hade varit naturligt, självklart, det enda sättet att leva på.
Men när helhet är ovant och brist är invant, upplevs det som nästan omöjligt att kliva in i en känsla av friskhet mitt i sjukdom, eller trygghet mitt i osäkerhet, och ändå är det just där, i det obekväma klivet, som skiftet faktiskt sker.
För mig blev det tydligt när jag slutade vilja på det sätt jag tidigare gjort, när jag slutade jaga utfall och i stället började leva från ett inre tillstånd av redan-vara, inte som en affirmation eller ett mentalt trick utan som ett förhållningssätt, ett rakt igenom jag är frisk, jag är trygg, jag är buren, och ur det tillståndet började saker falla på plats utan att jag behövde söka dem, utan att jaga, utan att vilja fram dem med kraft.
Det var då jag själv bestämde mig för att ändra kurs, inte som en idé utan som ett experiment, för vad hade jag egentligen att förlora på att testa ett annat sätt att relatera till livet. Sanningen är att övergången inte var spikrak. Det finns ett mellanläge där man lätt halkar tillbaka in i vill-ha-fällan, där viljan snabbt förvandlas till offermentalitet, där man blir som ett gnälligt barn som inte fått sin julklapp, vill ha, väntar på, känner sig förfördelad och orättvist behandlad av livet självt. För mig har det krävt repetition, övning, att se när jag halkar dit, släppa taget, backa tillbaka igen, om och om, tills rörelsen mot missnöje till slut blivit svagare än rörelsen tillbaka mot att redan vara hel.
Letting go, att släppa taget, är ett begrepp som ofta används i de här sammanhangen, men det bär på en egen liten fälla värd att uppmärksamma. Att tala om att släppa taget om något förutsätter redan att man håller i något, att det finns ett grepp att lossa, ett objekt att lämna ifrån sig. Men om det man håller i egentligen aldrig var ens att hålla i från början, om bristen man försöker släppa aldrig var verklig utan bara en tanke man vant sig vid att bära, blir hela idén om att släppa taget en aning missvisande, för den antyder en ansträngning, en aktiv handling riktad mot något. Verklig letting go handlar mindre om att göra sig av med något och mer om att slappna av, låta axlarna sjunka, låta nervsystemet lämna sin vaksamhet, och när den avspänningen väl sker, löser sig ofta det man trodde behövde släppas alldeles av sig självt, utan att man någonsin behövde brottas med det. Paradoxen är, med andra ord, att ju mer man aktivt försöker släppa taget, desto mer håller man fast, för själva ansträngningen bekräftar att det fortfarande finns ett grepp där kvar att lossa. Den verkliga övergången sker i stället i avslappningen, inte i kampen för att slappna av.
Tar man bort krampen och motståndet är det som att öppna ett fönster mitt i ett unket rum och äntligen låta luften komma in.