Kvinnan som glömde att vila
Det finns en typ av kvinna som många känner igen, den som har koll på allt, som levererar, som sällan säger att hon är trött förrän kroppen till slut säger det åt henne. Psykiatern Carl Jung kallade den obalansen för en överaktiv animus, den inre maskulina principen som finns i varje kvinna, tanken, logiken, strukturen, och som ibland tar över så pass mycket att den andra sidan, känslan, intuitionen, förmågan att vila, knappt får plats längre.
Vad händer när den ena sidan av oss får styra i decennier medan den andra tystnar?
Kroppen brukar svara först. Spänningar som inte går att massera bort, en utmattning som vila inte riktigt löser, hormoner i gungning, migrän som kommer utan uppenbar anledning. Psykiskt finns ofta en känsla av otillräcklighet trots att allt utåt sett fungerar, en ensamhet bakom en fasad som ser stark ut för alla andra. Det är sällan lättja eller svaghet som ligger bakom, snarare motsatsen, en kvinna som lärt sig mycket tidigt att värde kommer genom prestation, att duga är samma sak som att klara sig själv.
Den här obalansen föds sällan ur ingenting. Den brukar växa fram som en kompensation, ett svar på en tid eller ett sammanhang där känslor inte riktigt fick plats, där det kändes säkrare att prestera än att känna. Kanske var det en uppväxt där lugn måste förtjänas genom resultat. Kanske var det en arbetsplats, en relation, en hel kultur som belönade den som klarade sig själv och sällan frågade hur hon egentligen mådde under ytan. Masken hon bär för att fungera i världen har blivit så väl inövad att hon själv glömt vad som finns bakom den.
Och vila, då? Det är lätt att säga att hon borde vila mer, men för den här kvinnan handlar vila sällan bara om tid eller tillfälle. Många av dem har fått både lov och utrymme att vila och ändå inte kunnat, för kroppen slappnar inte av bara för att kalendern gör det. Verklig vila handlar om balans, om att nervsystemet faktiskt får landa på djupet, inte bara om att ligga still på ytan. Det kräver en tillit till att man fortfarande har värde även när man inte presterar, och det är just den tilliten som ofta saknas allra mest.
Var går egentligen gränsen mellan att vara stark och att aldrig få vara svag?
Många kvinnor har, i sin strävan efter jämlikhet, omedvetet börjat efterlikna en hårdare form av styrka snarare än att hitta sin egen. Kanske är det inte jämställdheten i sig som är problemet, utan vad vi tror att den kräver av oss. Att bli sedd som stark har på något sätt blivit liktydigt med att aldrig visa sig sårbar, och den ekvationen håller sällan i längden, varken för kroppen eller för relationerna runt omkring.
För det är sällan bara kvinnan själv som bär obalansen. I en relation där hon lever helt i sin animus, i kontroll, i ansvar, i att lösa allt, blir det inte ovanligt att mannen bredvid henne gradvis blir mer passiv, att han låter besluten glida över till henne utan att riktigt märka det själv. Ingen av dem valde det medvetet. Båda tappar ändå, steg för steg, kontakten med sin fulla kapacitet, hon med sin mjukhet, han med sitt initiativ, tills de båda står lite längre ifrån sig själva än de gjorde från början.
Det finns en gammal bild för den här kvinnan, Athena, den grekiska gudinnan som föddes fullvuxen och fullt rustad, i strategi, förnuft och styrka, utan att någonsin ha kommit ur en mor. Hon vet hur man vinner en strid, hur man bygger något som håller, hur man tänker klart när allt annat är kaos. Vad hon aldrig fick lära sig, eftersom hon aldrig föddes på det sättet en människa faktiskt föds, är hur man vilar i någon annans famn, hur man tar emot i stället för att prestera. Många av oss bär mer Athena i oss än vi anar.
Vad skulle hända om hon vågade lägga ner en del av kontrollen, inte för att hon måste, utan för att hon får?
Balans är sällan detsamma som att välja bort styrkan. Det handlar om att låta den andra sidan, känslan, kroppens signaler, förmågan att vila utan skuld, få finnas parallellt i stället för att tryckas undan. En kvinna i balans behöver inte bevisa sitt värde genom att prestera. Hon kan stå i sin auktoritet och samtidigt lyssna på kroppen när den ber om vila, hon kan vara handlingskraftig utan att förlora sin känslighet, hon kan sätta gränser utan att det kostar henne närheten till sig själv. Det är inte mjukare. Det är helare.
Det som sker inom en enskild kvinna sker sällan i ett vakuum. Zoomar man ut ser man samma mönster i större skala, ett samhälle där prestation, kontroll och effektivitet fortfarande väger tyngre än vila, känsla och närvaro, och där vi kanske alla, oavsett kön, bär lite av samma obalans utan att riktigt se den. Frågan är sällan om vi kan prestera mer. Den är snarare vad vi skulle våga känna om vi slutade behöva bevisa det.
Den här texten är en omarbetad version med utgångspunkt i mitt PM "Anima och Animus i det moderna samhället", som jag skrivit om Carl Jungs tankar om vårt inre feminina och maskulina, och hur obalans mellan dem påverkar både kropp, relationer och samhälle. Mer om det här, och om vägen tillbaka till balans, kommer i min bok "Det är inget fel på dig, du är bara ur balans", som bygger vidare på samma teman.